Hur få blyg katt att acceptera andra? [Rubrik korrad. /Mod]

Har en katt på ca 10år som under de första 9åren hade en äldre katt som kamrat. Hon har alltid varit blyg och endast tillåtit mig och den äldre katten göra vad vi vill med henne (m.a.o jag får bära henne, ta på tassar, rensa skräp från ögon o.s.v). Min man har försökt men av någon anledning så vägrar hon någon annan än mig (han får leka och klappa henne men inte mer).
På nyår så somnade den äldre katten in och första tiden var mest att lära henne att klara sig själv. T.ex sätta en vattendroppe där hon missat att tvätta sig och vidare. Det har gått bra och vi kan se att hon börjar bli lite mer säker i sig själv. Då vi även har en hund som hon tidigare har varit väldigt anti mot så har vi jobbat mot (nu och tidigare) att hon ska bli vän med hunden.
Jag är rädd att hon ska bara ty sig till mig och gå bakåt i sin utveckling.

Någon som har tips på hur vi kan göra?

Min hypotes är att anledningen till att katten är blyg är för att katten har svårt att lita på andra och har lite svaga erfarenheter av att känna sig bekräftad.

Dessa katter måste få bättre självförtroende genom att man inte skrämmer dom vilket man gör om man e för "på".

Ge katten den tid katten behöver.

Låt katten få lära sig att de den är blyg för inte är farligt. Låt katten få komma när den vill osv. När den väl kommer så bekräfta katten med lite kelande. Men var lika försiktig som katten så e ni på samma nivå.

Har själv en Bengal som bodde utomhus hans första 3 år av hans liv. Han var livrädd för människor.

Jag tog hem katten till min lägenhet, släppte ut den och bengalen sprang in och gömde sig i badrummet under badkaret.

Jag gick försiktigt in i badrummet och lade mig på golvet för att sträcka ut handen mot katten. Sedan tittade jag upp i taket eller blundade. Efter 40+ min kom katten fram och nosade på min hand. Jag låg stilla och sedan gick katten lugnt förbi mig ut ur badrummet. Sen låg jag kvar en stund till för att visa bengalen att jag inte var ett farligt ego monster...

Hans ego är lika viktigt som mitt ego.

Man får inte glömma att en katt också är en person med integritet som behöver respekt för att ge respekt tillbaka.

Ibland e det på kattens termer. Men det blir bäst så får det är då det blir "äkta".

Lycka till!

Du fick bra råd ovan.

Mina tankar är att acceptera din kisse som hon är. Jag har haft katter med samma inställning, det är bara matte som duger, bara matte som får sköta päls, sår osv. Tror inte det är så mycket att göra åt eftersom din kisse är så pass gammal och jag tycker inte alls det är en problemkatt du har utan en enmanskatt. Hon accepterar ju din man även om han inte får hantera henne hur som helst.

Men din man kan fortsätta med kattgodis, lekar, gos. Uppmuntra henne att sova bredvid. Kattmyntadoft på händerna kan hjälpa och en del kissar är helt tokiga i gammal armsvettsdoft, speciellt manlig sådan. Helt seriöst tips: Testa ge henne en riktigt insvettad stinkig T-shirt, utan deolukt. Vissa katter har rena orgier med svettkläder, de blir lika knasiga som av kattmynta.

Hur blir det om du är borta från hemmet? Duger din man då? Nåt jag upplevt med mina enmanskatter är att då duger de andra familjemedlemmarna som annars varit på samma nivå som din man.

Hur man ska få henne vän med hunden kan jag inte ge råd om, har ingen erfarenhet.

Alltid på kattens villkor, ingen press och du har en känslig kisse så ta det extra varligt.

Det är bara så att jag är rädd att hon ska gå miste om saker hon vill göra bara för att hon inte vågar.
Och allt sker altid på hennes villkor i att om hon visar att hon inte vill eller går iväg så slutar vi.
Så som vi har gjort hittils med hunden är att vi har försökt att träna in så hunden ska prata kattiska (låter bli om katten fräser, inte rusa fram utan gå lungt fram till katten o.s.v).
Är inte jag hemma så går hon antingen och sover tills jag kommer hem eller går och jamar efter mig.

Ok, nu hänger jag inte riktigt med här, vad tänker du på då?

Jajustja! Vi gjorde så att när vi skaffade hund så satte vi grind in till ett av rummen så att katterna skulle ha någonstanns att vara ifred. Vi ställde även in kattoa och kattmaten där, detta har vi behållt.

Vi märker att ibland står hon och tittar på tex kattmöbeln i hallen istället för att bara gå dit. Ibland vill hon ha skjuts (sitta på axeln) och ibland vill hon försöka själv.

Jag har också en katt som är sådär försiktig och som tittar intresserat utan att våga gå dit hon vill. Det enda jag kan komma på är att uppmuntra henne att gå dit hon är nyfiken på att vara.
Utöver det testar jag gränserna lite med henne, om hon är på bra humör försöker jag hålla henne i famnen så att hon ska vänja sig vid det osv.
Vi har kommit en bit på vägen men jag räknar inte med att hon kommer bli 100% tam och lugn.

Så hon är alltså rädd att röra sig i bostaden? Oj... Inte bra.... Är det pga hunden eller vad? Är det en påstridig hund som inte låter henne vara ifred? Att fostra hunden i hur man bemöter kissen är vad jag skulle lägga krutet på i den situationen och det verkar ni ju vara på god väg till att göra också.

Håller hon sig mest i det hundfria rummet? Det var nog bra i början men jag är tveksam till om det ska vara en permanent lösning. Kanske är det dags att ta bort grinden och ställa mat + låda nån annanstans så att hon blir motiverad att vara på andra ställen? Ni får se till att det finns viloplatser hunden inte kommer åt. Äter hunden upp hennes mat? Då får man ställa den så hunden inte kommer åt.

Vet inte riktigt varför hon är rädd då hunden är så pass bra tränad nu att grannens utekatt kommer fram när den känner för det.
Det enda jag kan komma på är att den äldre katten fick somna in, att det kanske skakade henne mer än vanligt. Sen är det ju som många nämner, att hon är en väldigt försiktig katt.
Hon har tillgång till att vara ovanpå skåp, i lådor och kattmöbler vi byggt specifikt för vissa platser. Och för att uppmuntra henne ytterligare så håller vi på och bygger broar uppe vid taket mellan möblerna så hon förhoppningsvis känner sig trygg i att hon kan smyga på oss.

Att ställa mat och låda någon annan stanns är en bra ide! Det ska vi testa!

Ok, jag är som sagt dålig på hund/kattrelationer och hoppas nån annan kommer in och ger råd. Vad jag skulle kunna tänka mig är att även om hunden beter sig numera, kommer kissen ihåg hur den var förut och det har inte gått över. Om hunden inte är hemma, blir kissen modigare? Kanske skulle det funka att ligga i soffan i lugn och ro, med matte och/eller husse som klappar båda och bildar en barriär emellan?

Funderar också om det skulle kunna vara så att ni omedvetet förstärker kissens beteende? Om ni signalerar "nu händer nåt du stackars lilla kisse borde vara rädd för", utstrålar negativa förväntningar? Katter är himla känsliga för sinnesstämningar och avläser kroppsspråk, speciellt i ert fall eftersom ni har en äldre vaksam katt som kan husse och matte utan och innan. Bara en idé, nåt ni kan fundera över tillsammans kanske? Ni verkar ha ordnat allt verkligt bra, det är därför jag funderar i de här banorna, att det kan vara något sånt.

En annan sak man bör fundera över är om katten har ont eller besväras av någon sjukdom. Eftersom de inte är flockdjur har de inget att vinna på att visa sitt onda. Tvärtom gör de allt de kan för att maskera symptom men det kan i stället yttra sig som tillbakadragenhet, försiktighet och rädsla för sånt som normalt sett borde vara ofarligt, en överlevnadstaktik som fungerar i det vilda när katten mår dåligt och är ensam. Kissen är medelålders och en hälsokontroll där ni även tar upp det psykiska måendet är vad jag skulle ha gjort i er sits.

Katter kan sörja en saknad kompis länge och väl, ni kan mycket väl ha rätt i att det är vad som felas. Har ni funderat på att skaffa en till katt? En äldre, lugn kisse från ett katthem kanske? Ni skulle kunna avtala att få hem den på prov och lämna tillbaka om det inte funkar, alternativt erbjuda er att vara fodervärd för att sedan adoptera.

Edit: En sak till jag kom att tänka på, angående självuppfyllande negativa förväntningar, är att man ska tänka sig för innan man ömkar en katt. Brukar ni göra det? Oftast är det bästa att låta bli, tror jag, även om det är synd om katten. I stället försöka utstråla positivt lugn, trygghet och godhet. Kan ta ett exempel, när man sköter sår. Det görs bäst helt utan ömkande så inte kissen blir onödigtvis stressad. Man skrider till verket med handfast men godhjärtad pondus, utan att tveka, då blir katten trygg och man får göra det som behövs göras. Kanske nåt att fundera över, att man bör inte visa katten det är synd om den, när det inte leder till nåt positivt utan bara blir värre...?

Nä hon blir inte modigare då men vi har börjat försöka med att jag lockar med henne ut (eftersom hon tyr sig till mig) och sätter henne högt medan maken tar hand om hunden, sedan låter vi dom leka lungt i samma rum med laserpekarn då dom båda älskar den. Det har gett rätt så possitiva resultat hittils men det har varit viktigt att vara på och avsluta om hunden jagar upp sig för mycket eller katten visar att hon fått nog.
Det kan mycket väl vara vårat betende som orsakar blygheten. Men sammtidigt så har hon alltid varit blyg, med skillnaden att när hon hade den äldre katten så var han ett underbart stöd för henne och verkligen visade super fint att det inte var någon fara genom att han gick först och sen berättade. Så det är det stödet hon fortfarande försöker lära sig att leva utan.
En hälso kontroll är inplanerad nästa år för sprutor och dylikt endå så blir nog då. Det blir tidigare om vi märker att det vi gör inte fungerar så om det är nått har hon den bästa grunden att jobba från.
Vi har funderat på att adoptera en till katt men känner just nu att vi inte riktigt klarar emotionellt att ta in en ny katt. Och jag känner personligen att jag inte gillar prov system(även om det har sina fördelar) då det oftast är förvirrande för djuret.
Kanske i framtiden när vi är mer redo för en till liten pälskling!

Tycker inte du ska skjuta på veterinärbesöket. Har funderat igenom vad du skrivit och det är uppenbart din kisse inte mår bra.

Att ta en katt på prov är självklart inte bra, men när det handlar om äldre katthemskatter kan det vara deras enda chans att komma undan avlivning, alternativt sitta i bur i åratal, och därför tycker jag det är motiverat.