Hej.
Visst får man nypa sig i sin Flashback-arm när man går in på Wikipedia och läser om Parmas spaghettiviking Riccardo Gagliolo där han beskrivs som en "Italian-born Swedish professional footballer who plays as a left back for Serie A club Parma and the Swedish national team" och har en svensk A-landskamp på CV:et. Det har varit en lång resa sedan vi flashbackare hösten 2015 för första gången idogt började propagera för att Erik Hamrén och sedermera Janne Andersson skulle ta ut denna svensk-italienska svärmorsdröm i landslaget. Det krävdes allt från blod och svett till tårar från oss Gagliolo-romantiker för att fasa in honom i laget och att till slut fyra år senare se honom beskrivas som en svensk landslagsspelare på Wikipedia värmer verkligen ens svenska fotbollshjärta.
Med detta sagt måste jag ändå fråga ifall någon mer är lite besviken på hur sagan om Riccardo Gagliolo har utvecklat sig? Hur kommer det sig att Gagliolo inte har tagit några svensklektioner under de senaste fyra åren om han nu besitter en sådan passion för att representera de blågula konungafärgerna? Att en svensk landslagsspelare inte ens kan traggla sig igenom en inför matchen-intervju med svensk television på vårt vackra och anrika köttbulle-, sill-, IKEA-, och ABBA-språk känns som lite av en käftsmäll på alla de svenskar som drömmer eller någon gång har drömt om att en dag representera det svenska landslaget i fotboll och stå och sjunga "Du gamla, du fria" på Sveriges nationalarena i fotboll inför fullsatta läktare och än fler tv-tittare.
Istället får de tiotusentals fotbollsgrabbar som sitter med krossade landslagsdrömmar se en biscotto-ätande Johnny Bravo-karaktär stå och tala knagglig medelhavsengelska iklädd den svenska landslagsdressen. Fotbollsfarsor som hade dött lyckliga om de fått representera det svenska landslaget en enda gång i sina liv tvingas förklara för sina unga fotbollssöner och -döttrar varför denne Riccardo Gagliolo inte ens har bemödat sig med att lära sig grundläggande svenska trots att han har en svensk mor och har haft åtminstone fyra år på sig att snappa upp en respektabel svensk vokabulär innan sin landslagsdebut.
Frågeställningar
1. Är det någon som känner igen sig i mina tankar ovan?
2. Vad tror ni om Riccardo Gagliolos fotbollsframtid? Har han en rimlig chans att etablera sig i ett svenskt landslag?
3. Vad tror ni om hans framtid på klubbnivå? Kommer han att representera en större klubb framöver som t ex Napoli som det har ryktats om?
4. Kommer han att någon gång i sitt fotbollsliv få representera det GIF Sundsvall som han har drömt om sedan han var en liten fotbollsgrabb?
5. Tror ni att vi kommer att få se honom i en svensk landslagstrupp i EM kommande sommar?
Bonusfråga
Bör svenska landslagsspelare obehindrat kunnat uttrycka sig på svenska?
Visst får man nypa sig i sin Flashback-arm när man går in på Wikipedia och läser om Parmas spaghettiviking Riccardo Gagliolo där han beskrivs som en "Italian-born Swedish professional footballer who plays as a left back for Serie A club Parma and the Swedish national team" och har en svensk A-landskamp på CV:et. Det har varit en lång resa sedan vi flashbackare hösten 2015 för första gången idogt började propagera för att Erik Hamrén och sedermera Janne Andersson skulle ta ut denna svensk-italienska svärmorsdröm i landslaget. Det krävdes allt från blod och svett till tårar från oss Gagliolo-romantiker för att fasa in honom i laget och att till slut fyra år senare se honom beskrivas som en svensk landslagsspelare på Wikipedia värmer verkligen ens svenska fotbollshjärta.
Med detta sagt måste jag ändå fråga ifall någon mer är lite besviken på hur sagan om Riccardo Gagliolo har utvecklat sig? Hur kommer det sig att Gagliolo inte har tagit några svensklektioner under de senaste fyra åren om han nu besitter en sådan passion för att representera de blågula konungafärgerna? Att en svensk landslagsspelare inte ens kan traggla sig igenom en inför matchen-intervju med svensk television på vårt vackra och anrika köttbulle-, sill-, IKEA-, och ABBA-språk känns som lite av en käftsmäll på alla de svenskar som drömmer eller någon gång har drömt om att en dag representera det svenska landslaget i fotboll och stå och sjunga "Du gamla, du fria" på Sveriges nationalarena i fotboll inför fullsatta läktare och än fler tv-tittare.
Istället får de tiotusentals fotbollsgrabbar som sitter med krossade landslagsdrömmar se en biscotto-ätande Johnny Bravo-karaktär stå och tala knagglig medelhavsengelska iklädd den svenska landslagsdressen. Fotbollsfarsor som hade dött lyckliga om de fått representera det svenska landslaget en enda gång i sina liv tvingas förklara för sina unga fotbollssöner och -döttrar varför denne Riccardo Gagliolo inte ens har bemödat sig med att lära sig grundläggande svenska trots att han har en svensk mor och har haft åtminstone fyra år på sig att snappa upp en respektabel svensk vokabulär innan sin landslagsdebut.
Frågeställningar
1. Är det någon som känner igen sig i mina tankar ovan?
2. Vad tror ni om Riccardo Gagliolos fotbollsframtid? Har han en rimlig chans att etablera sig i ett svenskt landslag?
3. Vad tror ni om hans framtid på klubbnivå? Kommer han att representera en större klubb framöver som t ex Napoli som det har ryktats om?
4. Kommer han att någon gång i sitt fotbollsliv få representera det GIF Sundsvall som han har drömt om sedan han var en liten fotbollsgrabb?
5. Tror ni att vi kommer att få se honom i en svensk landslagstrupp i EM kommande sommar?
Bonusfråga
Bör svenska landslagsspelare obehindrat kunnat uttrycka sig på svenska?