Historien med -son. Som efternamn.

Att döttrar inte har haft arvsrätt, inte heller har haft lika arvsrätt som söner och att kvinnor inte var myndiga, är ingen åsikt som du kan välja om du vill hålla med om eller inte. Det är fakta.

Jo, diskrimineringen av kvinnor i Sverige, har historiskt sett varit väldigt illa. Inte heller det, är en åsikt som du kan välja om du vill hålla med om.

Arvsrätten, när döttrar till slut fick den, var moment 22 för kvinnor ändå som sagt. Gifta kvinnor blev myndiga först 1921. Ogifta kvinnor blev myndiga vid 25 års ålder, först 1865. De hade alltså ingenting att säga till om i Patriarkatet Sverige, gällande deras egendomar, inkomster eller något annat. Att vara omyndigförklarad innebär att du ses på som ett barn eller en förståndshandikappad, i lagens mening. Du är satt under förmynderi. Förmyndarna över kvinnor på den tiden, var män. Deras make eller deras fader. Patriark betyder fader.

Självklart fanns det, och finns det, många barn som inte var/är registrerade på rätt far. Det är inte alltid kvinnor vet vem som är far till barnen heller. På grund av det, samt att mamman är den primära vårdnadshavaren, skapar barnen i sin kropp, föder dem osv vore det enda logiska att barnen fått modersnamn. Vilket troligen hade skett, om kvinnor hade fått bestämma över sina egna barn (och sig själva).

Logiken på Island är rätt dum den men. Vi säger Erik och Ida skaffar barn där. Det blir Eriksdotter om det är en tjej. Men vad fan Ida har burit ungen 9 månader och den som fött henne. Varför inte Idasdotter som efternamn?