Vågar inte söka hjälp

Jag är en 18 årig kille som för första gången i mitt liv fått självmordstankar,
Inte på det sättet att jag kommer utföra det men det känns som den enda vägen ut från detta.
Blev lämnad på en ganska hemskt sätt för några månader sen och det var väll det som startade igång min depression eller vad jag nu är inne i, har försökt sökt hjälp hos vänner men det är ingen som verkar bry sig och allt jag får som svar är ”det där sitter bara i huvudet” ”ryck upp dig” ”äh skit i henne”.
Så jag har inte haft någon att prata ut med om det här och det tror jag verkligen att jag behöver. Jag vill prata med min familj men vågar inte, ingen i min familj har lidit av psykiskohälsa (vad jag vet) men det är inget vi någonsin pratat om iallafall.
Så är rädd att dom kommer se mig annorlunda eller tycka annorlunda om mig av någon anledning.
Har även tänkt på att söka professionell hjälp men då måste jag ju ändå berätta för mina föräldrar förr eller senare.

Har ni något förslag på vad jag skulle kunna göra? Det här ”livet” som jag levt senaste månaderna måste få ett stopp annars är jag rädd att det kan sluta riktigt illa

Pm till mig?

Nyreggade kan itne skicka PM.

Hej!

Det är jätte tråkigt att du känner dig så. Sök hjälp av proffs. Gör det. Dom är skyckliga att hantera en sådant kris. Du kan få en perspektiv som vänner eller bekanta är EJ kapabla till att ge. Sedan kan du få tips hur kan bearbeta händelse

Hej Backflashorggg!

Självmordstankar och dålig mående förstör mycket i ens liv, även om man inte tror att man kommer ta självmord. Självmordstankar är något som psykiatrin är experter på, sök hjälp där. Vänner och familj kan vara ett stöd men inte ge all den hjälp som psykiatrin kan. Jämför med "vanliga sjukdomar" som du söker vård för, du har säkert fått penicillin någon gång i livet. Eftersom du är över 18 behöver du inte berätta för dina föräldrar. Dina föräldrar kanske snarare börjar kommentera att du har mer energi än vanligt och sprider glädje omkring dig.

Du behöver komma i kontakt med en utbildad samtals kontakt.
Det finns en väg ut detta för dig.
Även om det inte känns så, så kommer du finna en ny kärlek i framtiden.

Jag är i exakt samma sits som dig, med ett abrupt avslut, bara att jag är 10 år äldre. Jag vågar inte säga till mina vänner och familj hur illa det egentligen är, men det är jävligt illa, och det gick fort. Jag tänker på döden och läser om olika metoder hela dagarna långa. Jag har på tre månader förlorat hela min identitet. Självhatet har förstört mig. Allt som är kvar är skuld och skam. Jag har accepterat att jag aldrig kommer kunna känna genuin lycka igen. Det här är slutstationen för mig. Det enda jag har kvar är att ge mina nära ett värdigt slut.

Mitt tips till dig är att söka hjälp innan det är för sent. Det dröjer inte länge från det att självmordstankarna dyker upp tills ditt psyke bryts ned totalt (för mig iallafall) och då finns det inte mycket kvar att göra. Du rättfärdigar döden.

Sök hjälp

Kan du inte ta dig ur gropen själv så behöver du söka hjälp. Som du själv märker så blir det inte bättre av att älta och grubbla för länge över skit som hänt, det blir bara värre. Sök professionell hjälp om du inte vågar ta det med dina föräldrar. Går du via landstinget (den allmänna sjukvården) så kan det ta tid, i vissa fall 6 månader innan man får ett första möte. Fördelen är att du bara behöver betala en patientavgift på någon hundring. Annars finns det privata aktörer men där kan kostnaderna dra iväg ordentligt, 900-1500kr för 45 minuters samtal är standard.

Du har några alternativ. Prata med dina päron, du behöver inte gå in på detaljer utan bara säga att du har känt dig deprimerad ett tag och det känns som att det blir värre. Jag behöver hjälp och behöver prata med någon. Är dina föräldrar normalt funtade så kommer de såklart bry sig och se till så att du får den hjälp som du behöver. Dina föräldrar har också mer livserfarenhet än vad du har och kanske visar det sig att de gått igenom något liknande. De kommer med all säkerhet inte se ner på dig eller tycka annorlunda om dig. Hör med din vårdcentral hur långa köer de har till sina psykologer eller sök dig direkt till en privat psykologmottagning.

Du får inte vara rädd för att söka hjälp.