Hej FB. Min frågeställning kommer vara om jag skulle må bättre av av prata med någon, och i så fall hur? Mitt problem känns lite banalt. Men säkert hur vanligt som helst. Ska jag söka hjälp eller är jag bara en douche som behöver ändra mig?
Jag är 27. För ett år sedan träffade jag en tjej som är 31 och har en dotter sedan tidigare på idag 3 år. Jag var så förälskad när vi sågs, och känner också idag att jag älskar henne.
Men nu vill hon bryta förhållandet för att hon inte kan förstå att jag älskar henne lika mycket som hon gör.
Hon är en kärleksorienterad tjej som säger att hon älskar sina föräldrar varje dag. Familjen är det viktigaste, och det senaste året jag med.
Jag var det äldsta av 3 barn. Min tvillingsyster var extrovert och orolig. Jag förstod väldigt tidigt att oavsett hur ledsen jag var så behövde hon mer omsorg än jag. Så jag satt i vem som helst knä och skötte mig skapligt. Hon behövde ju mer kärlek.
Samma sak med mina föräldrars skilsmässa. Jag grät också. Men hon och min yngre lillebror grät mycket mer. Jag försökte vara pragmatisk och göra det smidigt för föräldrarna.
Idag är det 15 år sedan dess.
Jag trivs med att vara själv (inte ensam, utan själv). Jag är en stämningshöjare i grupper och på jobbet. Men sen är jag helst själv några timmar. Jag vet vad som går hem och skrattar lika mycket som dem.
Sen kommer vi till kärlek och min snart dåvarande partner.
Jag kan aldrig visa så mycket känslor som henne. Jag är pragmatisk och logisk, skulle skjuta mig själv i foten om det skulle vara det mest logiska beslutet för att gruppen skulle framåt.
Tar breakup som en "kung". Om inte hon älskar mig så är det ju inte hon jag ska vara med, lätt att skydda mig med teorier. Jag gråter som ett barn, men tröstar med logik.
Jag vet att jag låter som en douche i vissa avseenden. Men vissa saker kommer inte naturligt i förhållanden med kvinnor. Oavsett hur kär jag är.
**Tror ni jag jag kan få hjälp av en psykolog? Vad ska jag göra?
Jag vill ha familj. Jag vill ha barn. Men jag kan inte läcka ut kärlek på samma sätt andra gör
Jag är 27. För ett år sedan träffade jag en tjej som är 31 och har en dotter sedan tidigare på idag 3 år. Jag var så förälskad när vi sågs, och känner också idag att jag älskar henne.
Men nu vill hon bryta förhållandet för att hon inte kan förstå att jag älskar henne lika mycket som hon gör.
Hon är en kärleksorienterad tjej som säger att hon älskar sina föräldrar varje dag. Familjen är det viktigaste, och det senaste året jag med.
Jag var det äldsta av 3 barn. Min tvillingsyster var extrovert och orolig. Jag förstod väldigt tidigt att oavsett hur ledsen jag var så behövde hon mer omsorg än jag. Så jag satt i vem som helst knä och skötte mig skapligt. Hon behövde ju mer kärlek.
Samma sak med mina föräldrars skilsmässa. Jag grät också. Men hon och min yngre lillebror grät mycket mer. Jag försökte vara pragmatisk och göra det smidigt för föräldrarna.
Idag är det 15 år sedan dess.
Jag trivs med att vara själv (inte ensam, utan själv). Jag är en stämningshöjare i grupper och på jobbet. Men sen är jag helst själv några timmar. Jag vet vad som går hem och skrattar lika mycket som dem.
Sen kommer vi till kärlek och min snart dåvarande partner.
Jag kan aldrig visa så mycket känslor som henne. Jag är pragmatisk och logisk, skulle skjuta mig själv i foten om det skulle vara det mest logiska beslutet för att gruppen skulle framåt.
Tar breakup som en "kung". Om inte hon älskar mig så är det ju inte hon jag ska vara med, lätt att skydda mig med teorier. Jag gråter som ett barn, men tröstar med logik.
Jag vet att jag låter som en douche i vissa avseenden. Men vissa saker kommer inte naturligt i förhållanden med kvinnor. Oavsett hur kär jag är.
**Tror ni jag jag kan få hjälp av en psykolog? Vad ska jag göra?
Jag vill ha familj. Jag vill ha barn. Men jag kan inte läcka ut kärlek på samma sätt andra gör
