Ground 0, The Hardest line and The Real Truth?

Är inte allt egentligen så sjukt? Vi är glada, allt ska vara så roligt, så betydande fullt. Vi värdesätter saker och ting och andra, oftast människor. Alltför ofta de i våran bekantskapskrets men viktigast är ändå pengar.Man älskar att hata, att finna saker att förlika sig med samt att ta avstånd ifrån. Det finns så många bollar i bollen för att förenkla det hela. Vi flyr hela tiden ifrån och distansierar oss ifrån dem som befinner sig i en viss zon om vi inte själva blir drabbade för det i våran extrema närhet.. Människan gör alltför att inte se det äkta och det viktiga utan enbart ska bekräfta sig själva och tro att man är värd något o bättre än de flesta.

Den glada människan äger människan begär människan lever som att den vore en Gud. När det inte ligger till så så ska den finna något att förskylla eller förstöra. Man undrar nästan om det är en port öppen någonstans där en del dör men återkommer för att som många, alltför många behandlar sin nästa (okänd) är skrämmande. Det är Ärligt talat väldigt sinnessjukt.

Det finns grundläggande faktorer för överlevnad, det finns grundläggande rädslor och allt annat är ett plus men människan vänder på det, förnekar det obehagliga, kastar det över på andra med eller utan tvång, allt för att den ska må så bra som möjligt och anse sig vara värd, men trots allt är inte de det viktigaste utan behovet utav att känna sig bättre än den andra.

Är inte sanningen i absoluta grunden att vi alla känner en rädsla och.. om.. eller, iallafall en sorg för att vi tror oss vara så smarta men så ovetande om våran blivande och efterkomna existens / resa. (Vill inte skriva antiexistens då man aldrig vet vad som faktiskt sker.

Man tjaffsar om pengar, man låser upp sig i tillfälliga och ohållbara system, man hånar, man skadar, man erövrar, man gör allt för att bekräfta sig själv men... Man tar inte det där djupa andetaget och inser vad man har omkring sig, man värdesätter inte det viktiga försen det man känner till är på väg att ta slut.

Hjulet har massa bollar och det är kaos i det, själva hjulet består av det grundläggande medans (marken) omgivningen som påverkas i vilken form det nu än är, black materia, eller mark om man vill kalla det så, gjorde det för att förenkla .. så är det enda viktiga och det ända faktumet att vi alla delar en djup... Djup sorg. O istället för att inse detta och förstå att lycka som man förstår sig på just nu enbart är tillfälligt, liksom livet. Ändå krigar vi, ändå ska vi särskilja varandra fast vik alla vandrar på samma boll med fantastiska egenskaper och allt har givit oss gratis fast man tror att sanningen är pengar och ägande och rätten att må bättre på andras bekostnad och förstöra våran värld och omgivning men än vad som behövs. Finns ingen gräns finns inget stopp, finns bara att betrakta och en del förstår medans de flesta bara tänker på sig själva under den korta stund man står som exempel på bussen där allt känns verkligt och allt man enbart minns och känner till, varken innan eller efter är av värde fast det alltid finns en start och ett slut destination.

Vi kunde alla meditera, gruppera samarbeta (skrev inte och där utan det borde vara en grund som i en självklarhet.)

Jag förstår inte, varför, varför man inte samarbetar för allas bästa över hela klotet. Man låter sig köpas, man låter sig förslavas då inte enbart den enskildiga kan göra mycket samtidigt som mångfalden inte vågar eller förstår utan tror att allt detta är den verkliga verkligheten.

Skulle vilja våga påstå att allt utanför Sorg är alltså en Psykos !
Frågorna förvandlas till så självklara svar inom sorg och sanningen är att sorg är det ända som alltså inte är en psykos, ärligt talat utan den verkliga verkligheten!

Hade vi all gett våran hjärta till den nästa oavsett form, färg eller ursprung så hade ingen behövt stå utanför. Och skulle man även överlåta det då människan anser sig vara gudar, även över till djur, så behöver man ingenting tillbaka mer än att enbart ge och därmed skulle hela djurriket även få en ärlig chans och inte förstöras utav människan.

Istället gör man skillnad på skillnad på skillnad. Allt för att känna sig betydelsefull. Det ironiska är att i samma försök att finna värdet i sig själv så gör man sig som människa totalt ovärdig livet bland allt det fina och levande omkring oss. Hade man vågat dela sorgen och förstå att lycka är en tillfällig gåva så hade allt detta kaos som människan alltid skapat inom alla tidigare och nuvarande tider aldrig existerat.