Svenska män tar kvinnans efternamn haha

Om killen heter Svensson och försöker göra karriär på ett kontor, och hans nya fru heter Silfverskiöld blir det väl oemotståndligt att byta till det fiiinare namnet.

Jag känner inte en enda som har tagit kvinnans efternamn och ingen jag känner heller gör det.

10 rader går inte men det viktigaste är sagt det första 10

Det är syftet/syftena bakom handlingen som är problemet. Det hela är bundet till politiskt korrekta människors oförmåga att se de negativa konsekvenserna som uppstår när de försöker lösa vad de anser vara ett problem.

Kort sagt, det är ytligt och djup ska odlas på insidan, inte klistras på utsidan.

Män som hävdar att de tycker en tradition är fånig (eller ens ifrågasätter att det ens är en riktig/lång tradition som du försöker göra) bara för att ställa sig in hos kvinnor/en kvinna och då säger ’det e ok vi kan ta ditt namn’ men som egentligen inte tyckt illa om traditionen tidigare är i själva verket kappvändare. De vill gärna bli omtyckta och anses exotiska via exempelvis namn.

Att bry sig om sånt blir farligt när det allt mer hindrar en från att se saker som de är, forskare undviker ’jobbiga sanningar’, blundar för fel sorts fakta, domare och rättsväsende urholkas när individ kommer före ämbete för vem vill bli känd som den hårde domare Jönsson nör man kan va liberale härlige domsre Ehdenfalk som lät afghanerna stanna eller åklagare Thörnlander som valde att inte yrka på utvisning. I slutändan blir denna ytligheten ett hinder för meritokrati och äkta djup

Dina kompisar hade inte bytt från Fernlin till Jönsson för att ’visa att det inte är så viktigt med tradition’ men det sker i ljuset av att vara så och det kan tyckas harmlöst men det är det inte.

Det finns undantag men man märker snabbt att de är få när man ser hur majoriteten beter sig och resonerar i alla de områden som är kopplade till samma ytlighet

Gift. Enbart på grund av att det är enklast juridiskt.

Frun fick behålla sitt efternamn. Givetvis har barnen mitt som inte är ett svenssonnamn.

Det om något är manligt, att avvisa din kvinna ditt efternamn och tillse att din avkomma får rätt efternamn.


Eller så är det skit samma ...

Dagens alla snöflingor gnäller på allt och är redigamoralist moralistkärringar.

Det är ett jävla namn, skiter fullständigt i det och traditioner. Snacka om att vara osäker för att kalla män som prioriterar funktionalitet över något så bisarrt som sed och gamla traditioner. En riktig man har inga känslor, det verkar du ha, över något så poänglöst som namn. Du verkar sukta efter bekräftelse från andra gammalmodiga män, patetiskt

Som kvinna måste jag instämma med TS, det känns lite omanligt med en man som tar kvinnans efternamn. Så tror jag de flesta kvinnor känner även om de inte erkänner det ens för sig själva.

Roligaste tråden någonsin. Visserligen visar sig TS helt blåst när han börjar prata om "motorstarka bilar", men han har en poäng.

Det värsta är att så många i tråden börjar mala på om att "det är ju bara ett namn, inget viktigt", och mer än en person verkar hata sin pappa hur som helst, och vill hellre ha mammas namn.

Man ska vara STOLT över sitt ursprung, och kunna stå för det. Man kan inte fly från det. Att ta mannens efternamn är en oerhört viktig signal om att det finns beständiga, orubbliga och ej utbytbara värden. Inget jävla mesande om "åh...ditt namn är så TRÅKIGT, mitt är mycket oooovanligare!". Ursprung är ingen jävla smaksak.
Människor inser inte hur jävla bortgjorda de framstår när de byter namn till "Falkenklev" eller nåt, och tänker att de är unika och bra.

Man måste vara bra jäkla fjollig om en sån grej påverkar ens manlighet.

Jag håller med. Jag respekterar inte de män som gör det. Det är även ett tecken på falskhet, om det namn han tar härstammar från en gammal ätt, i värsta fall adlig. Då leker han något som han inte är. Pryder sig med lånta fjädrar. Hemskt lågt.

Vidare gillar jag inte oredan som blir; att man inte vet vart folk hör beroende på deras efternamn. Det visste man ju förr: männen tillhörde alltid den ätt som deras efternamn visade, och kvinnor gjorde också det om de inte hade två ringar på vänster ringfinger. Hade de det senare, så visste man att hon hade gift sig in i sin makes ätt. Nu är det en enda röra.

Jag gillar det gamla spanska systemet (som börjar luckras upp p.g.a. PK-tjafs, där också, men ännu är levande i vissa spansktalande länder i Sydamerika) ännu bättre, för det är ännu klarare. Där har alla människor båda sina föräldrars efternamn hela livet: först står alltid faderns, och därefter moderns. När en kvinna gifter sig, så lägger hon dessutom till sin makes efternamn med ett "de" framför. Så gifta kvinnor har tre efternamn, och ogifta kvinnor samt samtliga män har två. Detta är ett glasklart system - lämnar inte rum för några tvivel.

EDIT: jag blev förresten tvungen att kolla hur det har gått med ett par jag känner, som gjort just detta. Mannen tog kvinnans urgamla högadliga tyska efternamn (i Tyskland är namnet, eller i alla artikeln före själva namnet, förbjuden, men här går det bra). Grejen är även att kvinnan, som var min klasskompis en gång i tiden, inte hette detta hon heller under uppväxten, utan det var hennes mormors flicknamn (som mormodern aldrig använt i Sverige, utan hon hette sin svenske makes vanliga borgerliga efternamn av "Lundström"-typ).

Nu är kvinnan (min gamla klasskompis) skild och omgift, hennes förre man har behållit det adliga efternamnet, och hennes nye man har också antagit det! Jag undrar vad den ätten i Tyskland tänker om att namnet sprids till en massa oskylda i Sverige... Helt säkert håller de reda på det; den tyska adeln är väldigt bördsstolt - trots att den officiellt inte längre finns och är förbjuden.

Svensk lagstiftning är konstig.

Fast förr tog inte kvinnan mannens efternamn. Familjenamn är något som infördes i slutet på 1800-talet början på 1900-talet.

Lars barn fick heta
Larsson för en son, och Larsdotter för en flicka. Dessa namn byttes inte vid giftermål.

Om Lars son hette Jan i tilltalsnamn så fick hans barn heta Jansson/Janssondotter i efternamn.

Hulda Larsdotter som skaffade barn med Hans Jansson fick barn som hette Hansson/Hansdotter.

Den där namntraditionen är alltså att man inte tar mannens namn utan faderns (moderns om far saknas)

Ja, men adeln och så småningom även borgerligheten hade släktnamn ovanpå (efter) sina respektive patronymika. Dessa släktnamn ärvdes från far till son (samt far till dotter så länge som dottern var ogift) precis som idag. Och även allmogen hade gårdsnamn som fyllde samma funktion, d.v.s. att visa att en familj hör ihop både nu och genom alla tider. Även om man inte hade officiella gårdsnamn som i vissa delar av landet, typ Dalarna, som användes i officiella papper, så talade man i byn och socknen om "Matses' Per, "Matses' Lina" o.s.v.. Eller alternativt "Per på Matses", "Lina på Matses". Där Matses alltså var namnet på gården. Detta verkar vara en urgammal önskan - att ha ett namn som håller ihop en ätt genom tiderna.

Svenska män är skämmigt, strykrädda hundar. Varför tror du deras land ser ut som det gör liksom?