Det perfekta.

Det perfekta kan innebära mycket, men jag ska ge ett exempel.

En vän till mig, en kvinna, träffade en ung man när hon var i tonåren.
För henne var han perfekt, fysiskt, känslomässigt, intellektuellt, sexuellt och på flera andra sätt.
Perfekt.
Problemet var att hon inte var perfekt för honom, och efter några år lämnade han henne.

Detta blev en "förbannelse" som hon dragits med i alla år.
Nya, potentiella partners, jämförs mer eller mindre medvetet med honom.

Alla andra män var en nedgradering, ett steg neråt, bakåt, och otillräckliga.

Hennes chanser i livet hade varit väldigt mycket bättre om hon aldrig upplevt det "perfekta".

Väl uttryckt!

Sen skrev jag faktiskt inte 'simpel åsikt', utan 'simpelt en åsikt' - skillnaden är enorm.
Menade alltså att 'perfektion helt enkelt är en åsikt'.

Det perfekta kan vara att ha överlevt mot alla odds överleva en hemsk olycka och resten av ditt liv blir därefter helt underbar, då du varit så nära abysmen. Tror Dostoevsky har någon sådan scen där en människa är påväg att hängas och 5 sekunder innan så räddas han på order av Tsaren och resten av livet blir därigenom som en mirakel.

Vi vet trots allt inte vad saker är värt förrän vi är helt säkra på att vi kommer förlora dem.

Förövrigt så är Universums många abysmer så jävla hemska att det just är genom att rädda sig ur de värsta hålorna som vi känner oss vara i himmelriket.

För helvetets sjunde rike är ju fruktansvärt mycket bättre än himmelens vackraste palats, så du skulle inte byta 1 dag i en medeltida tortyrcell för att leva ett helt liv i ett harem med alla Världens njutningar.

Därmed är det mest perfekta man kan vara med om att just vara på snudden att hamna i helvetets djupaste håla, men på något mirakulöst sätt räddas ifrån det ödet. Allt kommer vara så ljuvligt därefter.

Annars så är det du själv menar möjligen något som heroin, mycket riktigt så förvandlar det resten av ditt liv till en skugga av det momentet. Mycket farligt. Mycket, mycket farligt. Oförtjänta njutningar banar vägen till helvetet.

Jo...det där är en förbannelse som jag tror drabbar just kvinnor i kärleksleken, de som har chansen att orbitera kring strålande stjärnor för att möjligen kastas ut i det tomma mörkret där allt känns otillräckligt.

Jag är en hyfsad författare (tycker jag själv), men skulle jag träffa en kvinna som haft en kärleksaffär med typ Karl Ove Knausgård, så skulle jag nog undvika att fortsätta relationen.

Manligheten sägs vara ömtålig, det är för att nästan alla lever i skuggan av perfektion och alla kvinnor dras emot dessa mer lysande stjärnorna.

Undermedvetet vet nog de flesta män att de heltenkelt inte duger, och söker kompensera det med falsk självförtroende. Den här scenen i Mad Men tycker jag sammanfattar det väl:

https://www.youtube.com/watch?v=RWG4-Xjuqpo