Jubileum ikväll - 10 år sedan jag rökte första gången [sjuk upplevelse då, rolig nu]

Ålder: 21 (år 2019 således 31)
Kön: Man
Setting: Hemma ensamma i mitt föräldrahem
Erfarenheter: Inför detta endast alkohol & som sitter. Tio år senare har jag provat lite av mycket, men väldigt längesedan jag gjort något annat än att röka som jag gör kontinuerligt, men inte dagligen.
Tidsram: Ca. 3 timmar.
Substanser: Pulse (motsvarande original-Spice med den aktiva substansen JWH-018).

Förord 2019:
Den 29 augusti 2009 rökte jag på för första gången. Den här tripprapporten skrevs redan dagarna efter det inträffade 2009, men jag tyckte då att den kändes för basic för att publiceras här, lite för "wannabe" och löjligt att jag fick det rus jag fick av Spice. Nu med 10 års perspektiv och med mycket mer erfarenhet i bagaget så kan jag inte annat än tycka att det är underhållande läsning. Lätt att bli nostalgisk också, those were the days på så många sätt och så vidare. Kan således inte låta bli att lägga upp det nu, kanske finner någon lite glädje från det hela.

Förord 2009:
Väldigt väldigt lång och detaljerad. Jag har stort skrivintresse och jag tyckte att det passade bra att få utöva det på detta.. Och yes, I know. Det är endast Pulse/Spice. Men jag är nybörjare (och historien jag berättar är ur denna synvinkel, många känner säkert igen sig). Jag har sitter-erfarenhet m.m., och med den erfarenheten i bakfickan så var det här inget jag väntade mig skulle ge en stor effekt, eller något jag ens skulle ha något att skriva om. En svag lugn grej att börja med, tänkte jag. But, what do you know….

Bakgrund:
Jag har alltid varit en ganska drogliberal person, liksom med allt annat. Folk ska få göra vad de själva vill, that’s it. När en polare till mig började prata om Cannabis för ca fem år sen, om dess effekter, hur pass (lite) beroendeframkallande det är, ja, i princip alla dess ”fördelar” och att han absolut skulle prova någon gång så fick jag dock en plötslig obehaglig insikt om det hela. Är min polare en ”sån”?

Åren gick, jag intresserade mig mer och mer. Polaren som introducerat mig till (berättat om) Cannabis hade dock flyttat far away. Jag umgicks dock av och till med folk som rökte, om än inte så mycket. Det har i det ena gänget hela tiden talats om att jag ska vara med och prova något. Tyvärr så gled jag ifrån dem. Jag har sedan dess dock varit fortsatt intresserad av att prova.

I våras (2009) började jag prata om droger med en rätt nyfunnen kompis (hädanefter kallad Jupiter, namn som han för övrigt valt själv), och han var uppenbarligen, liksom jag, drogliberal. Och det visade sig att han hade provat både Spice och desto mer vanligt röka senaste halvåret. Vi pratade om flertalet saker, bland annat att vi skulle prova toppisar. Rökmixar kom också på tal och jag som inte hade hängt med i drogdiskussionerna på länge visste just då inget om dessa lagliga rökmixar. En kväll i februari introducerade han Spice Gold för mig.

Jag var väldigt skeptisk till en början. Tänkte först att det var någon form av tobak, eller typ rökelse till vattenpipa, eftersom att det gick att köpa så lätt. Han hade provat det några gånger och beskrev lite för mig. Visst, tänkte jag. Vi kan prova. Jag hade dock varit väldigt sjuk veckan innan, så jag kunde inte få i mig så mycket rök utan att hosta. Men ja, lite kände jag. Kompisen försvann lite mer, men jag minns att jag tänkte just då att det var en form av ”fjortisfylla”, fast för röka.

Helgen för två veckor sedan bestämde vi oss för att ut och spana efter toppisar. No where to be found, though. Vi var för tidiga ute (förhoppningsvis). Sugen som jag var kunde jag inte slita mig från div. tripprapporter här, så, via den vägen snappade jag upp att Spice och liknande preparat snart skulle bli narkotikaklassade. Den första tanken var ju givetvis att man skulle prova, nu eller aldrig. Efter lite efterforskningar på ämnet så verkade den relativt nya rökmixen Pulse intressant. Vi bestämde oss, efter om och men (tveksamma över rus/värde etc.) för att köpa det och dela på, kommande helg..

D-Day:
Kl. 15.00. Skeptisk och samtidigt nyfiken som jag är inför kvällen så tänkte jag prova en liten nypa (ungefär lika stor del Spice som jag testat i våras). Effekten var ganska omedelbar. Kände mig varm och lite snurrig. Efter ca 10 minuter vid datorn så känns jag mig framåttung och knepig. Givetvis var effekten inte stor, men definitivt större än av Spice. Tänkte att kvällen kanske kan bli spännande, trots allt..

Klockan börjar närma sig 21. Efter ett mål mat så åker jag och hämtar Jupiter. Jag har knappt förberett mig alls, skeptisk som jag var så brydde jag mig inte så värst.. Han började prata om att han skulle bygga bongar, av något slag. Själv hade jag tänkt mig använda den enklaste, waterfall. Det fick klart duga en kväll som denna. Efter att han mekat ihop några bongar så skulle det handlas tilltugg. Han hade dock redan laddat upp med thaimat, kakor, drickor, etc etc.. Jösses.

Kl 22.30. Allt är i ordning. Jupiter börjar ta sina första puffar. Jag lugnar mig ett tag då jag var intresserad av vad han hade att säga om Pulse, eftersom han rökt Spice förut och ogillat den. Efter några minuter börjar han prata mer och mer.. Jag tror dock vid tillfället att han brer på lite extra, placebo möjligen? Citat, skrivet vid tillfället:

"Det känns som det är nåt psykiskt framför mig.. Inte som en gas, inte som en mjuk ost riktigt, men.. typ som en hårt packad mjöl.." och syftade på formen av hårt packat mjöl i ett decilitermått.

Whaaat, är han så väck? Det fortsätter:

”Jag ser mig som en byggnad, men det är inte det som fokusen ligger på. Utan det är den här tjockt, packade... Haha, du vet GTA 2? Man ser det uppifrån. Den byggnaden, jag känner mig som den. Rund. Runt där, det känns ganska rakt runt den runda byggnaden. Som en cylinder. Typ nittio grader, sen går det ner.. Så blir det varmt, typ som ost.. Men inte så varmt så det kan brytas isär.”

Nej, så här borta kan han inte vara tänkte jag. Börjar meka med min waterfall, går in på toan och tänkte (dumt nog skeptiskt) att jag ska dra i mig ordentligt. Laddar i första nypan, suger i mig det. Laddar i en till, drar in den och håller inne riktigt länge.. Känner redan lite effekt. En nypa till, tänder den och låter den glöda av sig själv så det blir lite mindre rök. Inför denna laddning känner jag att jag inte kan stå längre. Jupiter pratar högt där ute i vardagsrummet, men jag hör inte vad han säger. Allt är osammanhängande (för mig). Nåväl – drar i mig den sista laddningen. Under tiden jag håller det inne så känner jag att jag måste blunda. I samma tillfälle känner jag att allt bara snurrar bort och försvinner, jag försvinner, långt bort. Jag pustar ut röken, öppnar ögonen..

Jag känner direkt att det är som att komma in i en mardröm. Jag har den här känslan i kroppen som jag alltid har när jag drömmer mardrömmar. Det sticker som nålar över hela kroppen, jag är lite avdomnad. Letar mig ut till Jupiter och tror verkligen inte på läget, på världen jag befinner mig i. Jag är helt övertygad om att det är en dröm. Det känns som att jag är i en värld som inte finns. Jupiter sitter i fåtöljen och knappar på datorn (som är kopplad till TV:n). Bakom honom är det stora fönster och en dörr ut till min uteplats. Och där ute är det förstås mörkt. Mörkret kommer genast till mig. Jag känner att jag delas upp i fem delar, dessa fem delar är utspridda på jämna avstånd ut till skogsdungen bakom lägenheten.

Ute i skogen, där delen som är längst bort från mig befinner sig, sitter ni på stenar – som jag titulerar som ”Flashbackkillarna”. Jag har under veckan läst tripprapport efter tripprapport, av alla de olika slagen. Jag tror jag påverkades av dessa. Alla flashbackkillarna sitter på stenar som små tomtar och skriver tripprapporter på långa papper, ungefär som pergament i sagorna. En del av mig är redan igång och skriver denna rapport också. Men plötsligt så får jag en insikt om vad det är jag ser och tänker egentligen. Hur fasen kan jag vara så här borta (redan, om ens alls)? Alla mina delar far iväg och det känns som att fler fysiska delar av mig blir dragen av olika väsen åt flera olika håll. Mycket obehagligt.

Sätter mig vid datorn/TV:n där Jupiter drar igång en annorlunda version (den länkade) av Björn Skifs – Härligt, härligt (som 2019 symboliserar så mycket mer.. Älskar den här versionen numera). De akustiska stämmorna i början känns sorgliga och enormt hemska. Det skär i mig. De förstärker min känsla ytterligare, helt helt fel musik. Började fundera om han drog igång den med flit för att få mig att få underliga känslor. Jag såg dock till att få den avstängt rätt snart.

Fortsättning följer i nästa inlägg..

Kl. 22.45. Försöker ta mig tillbaka till verkligheten, och klagar lite över hur jävla sjukt äcklig känsla jag hade, och försökte bearbeta den. Jag försökte tänka bort skogen, delarna av mig kom tillbaka. Jag var utspridd och försökte samla mig, men det gick inte. Jag började hoppa upp och ner, och märkte att ju mer jag ansträngde mig desto mer kom jag tillbaka. Efter ett mindre gymnastikpass så har alla delar samlat sig i min kropp igen. Jag slutar upp och i samma tillfälle splittras jag igen. Efter detta har jag inte mycket till minne förutom att jag sitter i ena fåtöljen och rabblar upp en helt osammanhängande sörja för Jupiter i ca 10 minuter. Ena delen av mig sitter dock fortfarande ute i skogen och skriver tripprapport.

Jag kom på ett väldigt bra sätt att beskriva känslan jag hade. När man (åtminstone jag) har en mardröm så är jag sjukt rädd hela tiden. Otänkbart rädd. Toppen av rädslan nås när något drastiskt händer, man kanske springer och ramlar ut för ett stup. Och precis när man ramlar, ser hur långt det är ner.. Då når man toppen och blir så rädd att man vaknar i ett tvärryck hemma i sängen, kallsvettig och dan. Jag tyckte mig vara i precis det läget när man springer ut för stupet och blir sådär rädd och bara väntar på att få vakna. Grejen var bara den.. jag vaknade inte. För jag var ju redan vaken.

Händerna skriker av smärta. Det känns som att händerna skriker och ”visslar” ut i resten av kroppen att de har smärta, jag känner mig avdomnad men har ändå full känsel. Jag känner blodet forsa fram genom händerna och varje sak jag nuddar känns som tusen vassa nålar. Jag stoppar ner händerna i byxfickorna, och de känns mycket vassa. Jag sätter mig ner ett tag och tycker att håren på benen får en slags elektrisk laddning (som av en ballong, fast värre) och att mina vassa kläder går som på ett rullband runt på kroppen, om och om igen. De river som ett sandpapper. Det var utan tvekan den vidrigaste känslan jag varit med om, jag skulle aldrig göra om det. Det här var verkligen inget för mig.

Jag börjar springa och hoppa runt i lägenheten för att få lite verklighetsuppfattning. Slår mig ner i ena fåtöljen igen och börjar rabbla. Efter några minuter får jag genast en insikt om mina grannar. Jag blir sjukt nojig. Jag hade inte ens tänkt i de här banorna innan i och med att jag inte såg mig få ett sådan här rus. Jag får för mig att allt jag har rabblat borde varit i väldigt hög ljudnivå, samtidigt har allt varit osammanhängande och i ryslig fart, ungefär som en radiosportkommentator. Givetvis har de listat ut att jag är hög. Frågar Jupiter om jag pratar högt och får endast ”jag vet inte” som svar. Nojar mig över det här ett tag, men lugnar ner mig rätt snart.

Kl. 23.00. Får en idé om att jag ska filma mig själv. Hämtar kameran och vevar igång. Så följande (detaljerade) citat och liknande har jag inget direkt minne av, det mesta är kamerans förtjänst.

Går en vända inomhus och tycker att vissa saker ”pratar bakom ryggen” på mig. Jag tycker till exempel att tvättkorgen viskar till frysskåpet (i badrummet) om att jag är knarkare. Får en mycket olustig känsla av tvättkorgen som blir en symbol för mina grannar och går genast ut och frågar Jupiter om hjälp. Socker och vatten, säger han.

Givetvis tänkte jag och beger mig in mot skafferiet, som ligger i köket.. Enda stället där jag inte har persiennerna nere. Blir igen väldigt nojig över att grannarna ska se och säger till kameran att jag är en helt normal kille som ska göra en ”pannkake-tåtah och behövah sockeh”. Filmar in i skafferiet och säger ”här ska ni få se, alla youtube-tittare..” Jupiter ropar ”men prova med lite så det inte blir värre”. Jag svarar ”jah om jah hittah nå såckeh”, väldigt sluddrigt. Tycker jag letar efter socker högt och lågt i en evighet utan att hitta. Men såg sedan på filmen att jag letade ca 10 sekunder. Hittade på pärlsocker som jag tryckte i mig och drack vatten till det.

Fick mersmak av vattnet. Tänkte att kallt vatten skulle vara fint, så får för mig att gå in och stoppa huvudet i duschen. Tycker inte vattnet känns kallt alls fast jag hade bra kallt på. Står där ett tag, men det gör ingen skillnad. Gick ut till Jupiter igen som förvånat undrar om jag tvättat håret nu också.

Snart började allt gå i slow motion. Mina händer rörde sig i slow motion, mellan punkt A och punkt B blev händerna utsmetade och det kändes som att jag hade känsel över hela denna yta. Allting blir väldigt utsmetat. Som detta, fast extremare och mer följsamt:
http://www.youtube.com/watch?v=VnKp0LG_WWE

Går tillbaka ut till Jupiter som sitter och skriver citat av mig. Tänkte att jag själv skulle försöka skriva något, men det gick inte så bra. Jag tyckte dock att det var häftigt att jag kunde skriva ett brev till mig själv i den andra världen, det kändes liksom som att kunna plocka med sig nåt från en dröm till verkligheten.. Ni förstår nog.

Frågar om jag får ta en kaka av Jupiter. Och jag får ta hur många jag vill.. Plockar åt mig en kaka, men tycker dock den ser ut som ett lock av något slag. Får syn på ett blockljus (stort, brett) som står på bordet och säger ”ameh hä liggah naggah.. där” och lägger den på ljuset. Jupiter bara skrattar och frågar om den ska ligga där. För mig var det så självklart.

Går en vända inomhus igen men återvänder snart till Jupiter och berättar att det känns som att jag åker en sjukt krävande karusell, jag beskriver det som att jag åker i en cirkel ”i en bil med 80 tusen hästkrafters gånger g-kraft. 300 hundra kilometer i tusen i timmen”.

Märker efter ett tag att jag går runt och tuggar och slickar i munnen som att det var en tvångstanke. Är extremt torr i munnen men kan inte sluta, det känns som att tungan är klistrad. Kommer underfund om att det är därför jag pratar så sluddrigt. Hämtar juice, men det känns inte som att jag ska kunna svälja. Halsen känns igensvälld. Men det gick, tur nog.

Får för mig att ställa kameran någonstans eftersom det var det jag tänkt från början. Vid det läget kändes det som att jag filmat i flera timmar och förstört hela filmen eftersom jag bara virrat runt utan att filma något vettigt.

Fortsättning följer i nästa inlägg..

Kl. 23.25. Telefonen ringer, en polare (som är allt annat än drogliberal). Blir väldans rädd över att han ska dyka upp, och eftersom jag varken ser eller hör bra så känns det som att han helt plötsligt ska kunna stå bakom mig utan att jag märker det. Så jag får idén att vi ska gömma oss i min "walk-in-closet" (ca 2kvm).

Väl där inne står det några papperspåsar på golvet. Lyfter undan dessa, de prasslar och är hårda. Det gör väldigt ont att flytta på dem. Sätter mig ner på golvet, men känner rätt snart att jag inte kan andas där inne. Det blev väldigt trångt och jag kände mig strypt. Plus att papperspåsarna kändes väldigt aggressiva där de stod, bredvid mig. Vi for ut rätt fort därifrån och hamnar på sängen.

Där blir vi sittande ett tag. Pratar in i kameran en del. Men upptäcker att den inte är igång, tydligen har jag stängt av inne i garderoben. Var helt övertygad om att räkneverket stod på 44 minuter när vi gick ut ur garderoben, men väl ute sen stod den på 42 minuter. Var helt förkrossad över att 2 minuter har försvunnit inne i garderoben. Det kändes orealistiskt och trist, 2 minuter var ju som en evighet i mitt tillstånd, allt gick ju så sakta. Jag rörde mig flera gånger fortare än resten av verkligheten som gick i slow motion.

Sa till Jupiter att han var en bra kompis som höll koll på mig. Jag tyckte att det skulle bli helt fucked up om han rökte mer. Helt fucked up. Strax börjar jag skaka som en tok (inget jag minns). Ligger och skakar som tusan i sängen, vrider och bänder på armarna. Rullar ihop mig i fosterställning med ansiktet bort från Jupiter. Försöker prata om normala trygga saker, men med en väldigt orolig och skärrad röst. Minns dock att jag började dra händerna upp och ner på benet, det kändes som att jag fick fruktansvärda skavsår av det.

Tittar in i kameran och säger ”och jag pratar så här fort, jag bara pratar, jag pratar så in i helvete, jag har ingen känsel alls.. allting är gummi, bara *prrrrf* tillbaks i ansiktet, när jag inte pratar.. vill inte ligga och blunda nu, vet inte var jag skulle fara iväg då, vet inte om jag är så sugen på det då”. Känslan av mardrömmen blev mer intensiv när jag tänkte på det. Oroade mig ett tag över att telefonpolaren skulle komma och stå utanför fönstret och lyssna på allt tok jag sa.. Men jag fick lov att hålla låda, annars var det kört.

Försökte förklara för Jupiter hur efter det var för mig. Drog handen från punkt A till punkt B. Fysiskt var jag där direkt, men i mitt medvetande kom handen dit först flera sekunder senare. Och väl där återansluts den med den fysiska enheten.

Tiden går, jag ligger och flummar och pratar om allt möjligt.

Kl. 00.40. Nu började jag märka att det kändes mycket lugnare, jag blev sugen på att återgå till den ursprungliga planen, så vi gick tillbaks till TV:n och drog igång en film, som det var tänkt från början. Jag blev dock något sjukligt trött och fick sprängande huvudvärk, jag somnade en stund och vaknade i en svettpöl i fåtöljen.

Kl. 02.30. Kvällen rundas av, Jupiter tog sig hemåt. Jag la mig för att sova. Hade på natten en mardröm om trippen, upplevde hela känslan igen och låg i ett halvvaket tillstånd och kved över den. Dock så vaknade jag till då och då och fick känna av att vakna upp ur drömmen. Det var väldigt skönt att få göra det, ge det hela lite perspektiv liksom.

Tankar efteråt (2009):
Dagen efter kändes riktigt bra faktiskt. Jag tog en betänkare över det hela och började känna att det var bland de grymmaste upplevelser jag har haft i mitt liv. Jag gillar faktiskt att ha mardrömmar, de väcker så starka känslor. Att få känna de mer intensivt var riktigt häftigt, trots allt. Man landar ju till slut. Till nästa gång känner jag mig trygg med att veta det, och att ha det här i bagaget.

Well, jag suktade efter en trevligare tripp. Så på eftermiddagen rökte jag lite igen, ca hälften av kvällen innan. Effekten kommer inte lika snabbt, men när den är på sin plats så drar jag igång Infected Mushroom i hörlurarna, blundar och lutar mig bakåt i stolen. Skön känsla fick jag, musiken är knepig och är lite överallt. Jag är musiken, alla finurliga toner. Stolen börjar svaja i takt med musiken, och för att inte ramla av börjar jag svänga med huvudet i motsatt håll mot stolen. Det fungerar ett tag, men sen måste jag öppna ögonen för att verkligen inte ramla av.

Satt istället och chattade i rasande fart. Har det allmänt trevligt. Skönare tripp, helt klart, fast ändå inte direkt så man svävade på moln, den tripp jag vill få. Hade känslan av att om jag tog mer så skulle jag hamna ”down there” igen.

Slutsats:
Pulse är mycket mer potent än jag väntade mig, uppenbarligen? Att man ens kan få ett sånt här sjukt rus av det. Jag fick ingen tripp jag önskade mig, men i efterhand känns det som en spännande erfarenhet. Känns dock som att äkta maja borde vara trevligare (av vad min sitter-erfarenhet säger mig) än något sånt här hokus pokus-röka. Vad tror ni? Nästa på prova på-listan är i alla fall finröka och svamp.

Tankar efteråt (2019):
Äkta maja är definitivt trevligare...!

Vad kan man säga. Första gången är alltid första gången. Respektera alltid substanserna, ta det lugnt i början. Skepticism och brist på respekt kan definitivt resultera i katastrof. Jag hade tur som hade Jupiter på plats, vem vet vad som hänt annars.

Trots att tio år gått och erfarenhet har samlats på så kan jag inte annat än sammanfatta det som att det faktiskt VAR så illa som jag illustrerade det i texten. Det var verkligen en hemsk mardrömsliknande upplevelse. Det blev alldeles för mycket av "det goda" helt klart, och de där rökmixarna var alldeles för trippiga. Hade jag rökt lika mycket idag som då så hade jag definitivt fått en alldeles för urflippad upplevelse, om än mer hanterlig med erfarenheten, men ändå.

Saknar dock JWH-018 ganska mycket. Kommande åren efter var en kombo av the real deal och lite rökmix skönt ibland. Det gav en bra skjuts på toppen mot rökat och gav det en trippig känsla vilket jag gillade ganska mycket. Men det spårade ur helt 2014 när Fubinaca och de där härjade, har inte rökt det sedan dess. Men JWH-018 var helt okej ändå. Av alla jag provat så gav den de trippiga effekterna men med klart minst otrevliga bieffekter.

Vad som är värt att reflektera över är smärtan jag upplevde. Det fortsatte sen med och gav mig många obehagliga upplevelser på det sättet. Skulle vilja säga att jag rent generellt blir mer känslig när jag röker (var mer på rökmixarna dock), och viss beröring rör sig åt det obehagliga hållet. Undrar än idag varför det är/var så, antar jag aldrig får svar på det.

Och till dagens kids kan farfar lostintime säga.. Rökat hjälpte mig åren efter att ta in världen och se många saker på andra sätt. Det hjälpte mig genom studier och gav mig höga betyg. Inte tack vare substansen som sådan, utan det gav mig en ökad förmåga att vrida och vända på saker och således få andra insikter. Det blir vad man gör och använder det till! Men låt det aldrig bli till någon vana, låt det aldrig ta över och störa ditt "vanliga liv". Jag har haft perioder som varit sådana (veckor i taget) och varningsklockor har ringt. Det kan få vara en extra krydda i livet då och då, men inte mer än så. Då tappar det sitt värde helt. Och rätt som det är sitter man där i skiten. Så i det stora hela säger jag som Eminem..

Tänkte en röka rapport gud va tråkigt, men du överraska. Det var bra läsning

Fattar inte riktigt vad sjutton det där var.
Åh, titta, en något annat! Mors.

Tack atomizer.


Det var en trippig tillställning enligt vad jag skulle tro de allra flestas mått mätt, det är vad det var. Och det var helt sjukt där och då, faktiskt. Kunde varit riktigt trevligt och bra som för många, men min dåliga respekt förstörde det och kunde förstört mer. Man skulle kunna säga att min skeptiska inställning och följaktligen brist på respekt berodde på att jag såg riktig cannabis som Rolls-Royce medan jag föreställde mig rökmixen som en moped i sammanhanget. Eller som att jag ville ta amfetamin egentligen, men nu skulle jag få prova kaffe för första gången.
Jag rökte mer än dubbelt så mycket mot vad jag ansåg vara en hög dos senare. Och det tog jag och gjorde när jag rökte för första gången. För mig kunde det dessutom bli väldigt trippigt om man tog det en liten nivå till. Så ja, det blev ju en sprakande föreställning första gången kan vi säga.
Mors.

Och vill man ha ett skratt kan man läsa om vad jag skrev i december 2009 efter att ha testat nästa generations rökmixar, i det här fallet Pulse Ultra (jwh-250?) för första gången:


Det där var så sjukt roligt. Definitivt en av de absolut bästa highs jag någonsin haft. Helt urflippat, men på ett avslappnat och bra sätt. Läget var under kontroll till skillnad mot första gången. Förutsättningarna med var vi var och gjorde var också perfekta. Där när vi gick runt i huset alltså, precis bredvid varandra. Jupiter spelade munspel och jag gick och småskrattade åt hur sjukt allt var och hur sjukt bra hans random munspelande stämde in med hur episkt och lustigt allt var och kunde vara. Så vi bara fortsatte gå runt där. Måste som sagt sett jävligt sjukt ut också. Pulse Ultra gav ett kort men intensivt rus, någon sorts charm i det med.