Hur skiljer sig Svenska från Dansk och Norsk gramatik?

Jag har alltid beundrat det Svenska språket. Det är så fint uttalat jämfört med övriga språk. Ingen bokstav eller ord är efterblivet uttalat, förutom gnällig stockholmska där folket försöker skryta om hur mycket pengar de har. Gnällbälltet ligger förstås i Stockholm.

Men nu kom jag på en sak!
The car på Engelska är ju Bilen på Svenska. Alltså är -en artikeln på ordet bil.
Men The fridge på Engelska är Kylskåpet på Svenska. Alltså är "-et" artikeln på ordet kylskåp.
Men om vi säger kylskåpen, så menar vi inte just detta kylskåp, utan vi menar flera kylskåp.

Hur kommer det sig? Finns det ens några regler i Svensk gramatik?

Hur skiljer Svenskan från Dansk och Norsk gramatik? I Norge säger man "Ett minut", men i Sverige säger man "En minut". Varför då?

Det kallas genus och det finns inga regler för detta utan det är något man måste lära sig, förslagsvis samtidigt som man lär sig ordet. Samma sak i t.ex. tyskan med der, das och die.

Utan att ha jättebra koll är väl svenskans system med olika genus det vanliga och engelskans som inte har genus utan sätter ”the” framför allt i bestämd form ganska ovanligt.

Så med andra ord så finns det få regler i Svenska språket? Om det är så, så borde väll Svenska språket klassas som svårt språk? Jag tolkar spårk som har många regler t.ex. Spanskan, som enkelt språk.

En och Ett är typiskt Svenskt.

Svenskans genus är väl åtminstone lätt på så sätt att i säkert 80 % av fallen ska det vara ”en”.

Svenskan har i alla fall lätta verbformer, jag springer, du springer, alla springer. Lite bökigare i t.ex tyska och ryska.

Ja. Verben i nutid är enkla - Nej!
Spel-ar
Städ-ar
Mök-ar
Prutt-ar
Titt-ar
Bak-ar

Spring-er
Ring-er
Sjung-er
Fis-er
Ät-er
Drick-er

Kör

Håller med om att den svenska grammatiken är hyfsat enkel, åtminstone i jämförelse med vissa andra språk, exempelvis finskan med otaliga ändelser beroende på subjektet? Jag har några isländska kollegor, de har lärt sig svenska på typ 3 månader bara genom att vara här och jobba, däremot garanterar de att ingen utlänning skulle bli duktig på isländska så snabbt på grund av mer komplicerad grammatik.

Fast isländska är ju känt för att ha grammatiken från helvetet. Ryska och tyska är också svåra. Däremot är danska och norska knappast särskilt annorlunda än svenska. Några små skillnader, men kan man svensk grammatik kan man nästan köra den rakt av. Det kommer knappast att resultera i några större missförstånd, men andra skandinaver kommer ibland tycka att du har en lite lustig ordföljd och liknande.

På danska har man ofta prepositioner sist i meningen. Man har ingen dubbel bestämd artikel “den røde bil” istället för “den röda bilen”, och man behandlar objektsform lite annorlunda “hende der” istället för “hon där”. Och så har man givetvis olika genus på ord bara för att jävlas (spontant gissar jag på fler “et” och färre “en” än på svenska).

Ändå är svenska lätt jämfört med många andra språk, som finskan med sina femton kasus.

Nästan alla språk har olika verbtyper, som följer olika böjningsmönster. Du som läser spanska borde ju veta att verb kan bli bra mycket krångligare än svenska verb, som nästan är skrattretande enkla.

Jag uppfattar att Svensk gramatik är betydligt svårare än spansk gramatik.

Den uppfattningen delas inte av många.

Kollar en del sport på nrk och jag har lagt märke till att dom ofta betecknar ägande med reflexivt pronomen, så att bilens hjul sägs som bilens sitt hjul.

För personer kan ju detta även träffas på i svenskt talspråk, hans bil > bilen hans