Citat:
Anekdotisk bevisföring är troligtvis allmänmänskligt, det håller jag med om. Som enskilda människor kan vi bara reagera på vår egen ”in-data” och hoppas att våra hjärna gör ett tillräckligt bra jobb för att skapa en korrekt bild av världen. Detta kan dock bli farligt om det är så att våra hjärnor gör felaktiga bedömningar, i synnerhet om dessa felaktiga bedömningar omfattar ett stort antal människor. Vetenskapen kommer oss till hjälp just på den punkten genom krav på objektivitet och icke tendentiösa undersökningsmetoder.
Citat:
I slutändan handlar bägge synsätten om tillit. Jag kan naturligtvis inte lita på vad alla enskilda vetenskapsmän säger, men jag tror att övertygelsen hos de flesta ”vetenskapiösa” handlar om den vetenskapliga metodens uppenbara framgång i att beskriva världen.
Citat:
Och människor som är övertygade om att vetenskapen har rätt, de är förstås mer benägna att lita på läkare som säger att de bara har några månader kvar att leva, eller som säger att de är obotligt sjuka i någon svår och smärtsam sjukdom. Och vid sådana besked blir de därför också mer benägna att ta radikala beslut, som tex att sluta jobba och istället resa jorden runt, eller begå självmord. Och de blir mindre benägna att rannsaka sig själva, och försöka få Guds förlåtelse för sina synder och bli botade den vägen.
Och det finns många exempel på människor som har valt att blint lita på vetenskapen, och begått självmord när de har blivit svårt och obotligt sjuka, liksom det finns många exempel på människor som säger sig ha blivit botade från sina sjukdomar av Gud.
Vilken av dessa vägar är bäst att gå i sådana situationer, tycker du?
Lita på vetenskapen och begå självmord på ett sektliknande sätt, eller fortsätta leva och tänka att man kanske kan botas från sin sjukdom om man blir en bättre människa, alltså tex sluta med sodomi och avgudadyrkan etc.?
Många har som sagt gått den senare vägen och blivit bättre av det, eller iallafall fortsatt leva pga det.
Och det finns många exempel på människor som har valt att blint lita på vetenskapen, och begått självmord när de har blivit svårt och obotligt sjuka, liksom det finns många exempel på människor som säger sig ha blivit botade från sina sjukdomar av Gud.
Vilken av dessa vägar är bäst att gå i sådana situationer, tycker du?
Lita på vetenskapen och begå självmord på ett sektliknande sätt, eller fortsätta leva och tänka att man kanske kan botas från sin sjukdom om man blir en bättre människa, alltså tex sluta med sodomi och avgudadyrkan etc.?
Många har som sagt gått den senare vägen och blivit bättre av det, eller iallafall fortsatt leva pga det.
Nej, jag ser ingen anledning till att ägna mig åt någon form av bön för att öka mina chanser att bli frisk. Att förlika sig med tanken på att man är dödlig och samtidigt vara oerhört tacksam för den tid man har fått i livet är för mig en mer lockande strategi. Att begå självmord ser jag som en rak käftsmäll både mot mina anhöriga men också mot evolutionen, som ju har harvat sig fram under årmiljoner för att just jag ska få en chans till några futtiga år här på jorden. Vilken fantastisk och egentligen högst osannolik gåva livet faktiskt är! Ta vara på det!
Citat:
Så du vill alltså skapa en bättre framtid för människor som ännu inte existerar, och som efter ungefär 100 år eller mindre av liv på Jorden, enligt vetenskapen kommer gå tillbaka till icke-existensen för alltid, alltså dö?
Är det inte bättre att försöka se till att dessa "icke-existerande" inte börjar existera alls, med tanke på att du inte kan garantera dem någon lycklig tillvaro på Jorden?
Med andra ord, är det inte bättre att du försöker utrota allt liv på Jorden, och kanske i hela Universum (och Multiversum), om du litar på vad vetenskapen säger om döden och om Gud, och med tanke på hur hemskt livet kan vara för människor och djur?
Annars blir det liksom som att säga till de icke-existerande:
"Vill du prova på att leva? Du kanske mår bra, men du kanske också mår väldigt dåligt. Det enda som är säkert är att du kommer till slut att återgå till din icke-existens."
Vad tror du de icke-existerande svarar då?
Kanske:
"Jag föredrar att uppleva ingenting alls. Det är varken bra eller dåligt."
Eller kanske får du inget svar alls från de icke-existerande. Vem vet?
Hur som helst så är det enligt mig mycket bättre och mycket mer logiskt, att tänka att Gud finns och är allsmäktig och har skapat Jorden och oss människor. Då blir det meningsfullt att fortsätta leva, för Guds skull, våran skapare.
Är det inte bättre att försöka se till att dessa "icke-existerande" inte börjar existera alls, med tanke på att du inte kan garantera dem någon lycklig tillvaro på Jorden?
Med andra ord, är det inte bättre att du försöker utrota allt liv på Jorden, och kanske i hela Universum (och Multiversum), om du litar på vad vetenskapen säger om döden och om Gud, och med tanke på hur hemskt livet kan vara för människor och djur?
Annars blir det liksom som att säga till de icke-existerande:
"Vill du prova på att leva? Du kanske mår bra, men du kanske också mår väldigt dåligt. Det enda som är säkert är att du kommer till slut att återgå till din icke-existens."
Vad tror du de icke-existerande svarar då?
Kanske:
"Jag föredrar att uppleva ingenting alls. Det är varken bra eller dåligt."
Eller kanske får du inget svar alls från de icke-existerande. Vem vet?
Hur som helst så är det enligt mig mycket bättre och mycket mer logiskt, att tänka att Gud finns och är allsmäktig och har skapat Jorden och oss människor. Då blir det meningsfullt att fortsätta leva, för Guds skull, våran skapare.
Jag är natalist och anser att varje nytt medvetande här på jorden är värdefullt i sig. Om jag har chansen att skapa ett nytt medvetande och inte har goda skäl att tro att detta nya medvetande kommer få en outhärdlig tillvaro, så bör jag se till att det får chansen att uppleva jordelivet!
