Den sista människan, det sista problemet?

Om man är utsvulten är det uppenbart vad ens syfte är för tillfället - att äta. Ingenting annat kommer spela så mycket roll. I datorspel är ens syfte också upplagt på ett enkelt sätt. Man förstår miljön, sin roll och vad som behövs göras. En känsla av mening verkar vara synonymt med en känsla av problemlösning.

I verkligheten är det inte lika uppenbart vad som behövs göras, allt är komplicerat. Det är som om det sista problemet har blivit våra egna liv genom något sorts självskadebeteende. Jag har vänner som spelar bort pengar, bråkar med sina föräldrar om meningslöst skit och hoppar från en nymodighet till nästa. Jag är inte perfekt heller och har utsatt mig själv för onödigt lidande. Om man frågar någon som spenderar massor av tid och pengar på att konsumera och samla på sig statusprylar om det är ett meningsfullt sätt att leva på så skulle nog det ärliga svaret alltid vara ett Nej.

Vad är det som har hänt? Saknar vi helt enkelt visdom i hur man ska leva?
Hur kan man forma detta ultimata problem till ett syfte?
Hade Nietzsche rätt med sin term "Den sista människan"?

Människan överträffar sig själv ofta och hamnar därför i ovanliga situationer. Andra djur brukar befinna sig i någon form av balans. De jagar mat hela tiden och får tag i tillräckligt för att bli mätta men inte mer, sedan måste de arbeta hårt igen. Sedan finns alltid någon annan som jagar dem och håller antalen på en jämn nivå. Människan lyckas genom teknisk utveckling få ett extremt överskott och brottas med en fetmaepidemi istället. När man besegrat de klassiska farorna som svält, fattigdom och säkerhetshot så existerar det egentligen inte någon speciell mening med tillvaron.

Ecclesiastes 12:13-14 King James Version (KJV)
13 Let us hear the conclusion of the whole matter: Fear God, and keep his commandments: for this is the whole duty of man.

Så, där har du uppgiften som du har enligt bibeln.

Gud är död.

Om du kikar i min posthistorik på mitt första inlägg här, så beskrivs svaret på frågan du ställer i TS som en ambivalens i övergången mellan nivå 2 och nivå 3. Den sista människan är den som levt färdigt nivå 2, men ännu drar sig för att ta steget upp på nivå 3. I denna skarv uppstår problemet med ”nihilismen”, ett fall i alla tänkbara riktningar utan mening och mål.

Sen ska vi komma ihåg att Nietzsches språk är en hård, grekisk och manlig retorik, som växer fram som ett absolut komplement till nästan två årtusenden av kristendom som sen länge slutat föra människor närmre det gudomliga och istället invaggat oss i falsk trygghet, självrättfärdighet, traditioner och komfort.

Vilket inte betyder att Nietzsche menar någonting annat än kristendomens mest radikala uttolkare. Hans tankar passar tvärtom perfekt som ett komplement till att förstå Kierkegaard, som gick för långt åt andra hållet, misstrodde grekerna och satte en alltför stark tilltro till kristendomens återkomst - deras ärende är ändå exakt detsamma.

Allra bäst förstås kanske begreppet nihilism som varaglömska, vilket är Heideggers syntes av Nietzsche och Kierkegaard. Här framgår det också tydligt att vägen ut ur nihilismen går genom intet, som ett bärande av det i form av ångest och inte som ett agerande ur intet i form av handlingar och i värsta fall terror. Med en djupare pedagogik är här det lyckosamma resultatet av detta bärande heller inte den Övermänniska (som har en stark slagsida åt Nietzsches heroiska retorik) utan den som vågar ställa sig i striden för att gå under och så öppna sig för livets djupaste hemlighet.

Du kan också hitta ett enkelt gemensamt ursprung för dessa tre filosofer i medeltidsfilosofen Meister Eckhart, liksom du kan se dem sammanstråla på nytt i en färsk upplaga hos den idag verksamma filosofen Eckhart Tolle på YouTube.

Tolle kallar nihilismens övervinnande Present Moment och skämtar ofta om - och med! - Den sista människan, för vilken han själv har många och skiftande begrepp.

Vet inte riktigt vad du tænkt diskutera, men problem har alltid funnits, på ett eller annat sätt, speciellt om man fokuserar på det dagliga livet och detaljer. Människan hade intriger, värdsliga bekymmer och tristess även för 1000 år sedan. I övrigt fortlöper evolutionen så långsamt att vi ej förändrats i takt med teknikens framsteg. Det som är annorlunda idag jmf med för säg 1000 eller 100 år sen är väl att vi blivit veka fysiskt och mentalt eftersom vi inte behöver slita lika hårt för vårt dagliga bröd. Vi har ist. blivit så jävla lata och och i tristessen börjar vi överanalysera vår tillvaro och letar efter mening i vår historiskt sett lyxiga tillvaro. Människan behöver mål i tillvaron. Skaffa barn och engagera sig i deras liv gör att man slutar grubbla över meningslösheter, t.ex.

"Skaffa barn" är för begränsande om du frågar mig. Vilken idiot som helst kan skaffa barn oavsett hur röriga deras liv är så det är inte nödvändigtvis en bra grej att skaffa barn. Det säger heller ingenting om hur man ska bete sig under de aktiviteter och ~60 år av sitt liv man INTE uppfostrar barn.

Nej, men jag pratar om att ge mening i tillvaron och där är barnuppfostran, att se barn växa upp oslagbart. Finns få andra saker som gör att man tar fokus från sig själv och egna "problem". Jag har lagt många "problem" bakom mig efter att jag blev förälder. Många människor tror att trivaliteter kommer att leda till lycka, men så funkar det inte. Det enda som funkar är att acceptera livet och dess egenheter som det är och sen gå vidare med det.

Har själv haft motgångar i livet (förlorar anhöriga exempelvis) och man kommer inte över såna saker, men man lär sig leva med det och gilla läget.

En annan bra sak kan vara att testa på att jobba med barn eller gamla eller svårt sjuka människor. Då blir man ödmjuk inför livet och kanske mer tacksam över det man har, det lilla så att säga.

Om man frågar en svårt sjuk person om dennes högsta önskan är troligen svaret att bli frisk.

Mes andra ord: man får ta tillvara på det man har här i livet och göra det bästa av det.