Pelle Svanslös fyller 80 år - delge minnen av och diskutera Pelle & Gösta Knutsson

Pelle Svanslös har fyllt 80 år, åtminstone som litterär figur. Den stympade katten hade presenterats av sin skapare Gösta Knutsson i radio 1937. Den 27 juli 1939 utkom den första boken, Pelle Svanslös på äventyr.
I Uppsala har man firat årsdagen -

https://destinationuppsala.se/guides/pelle-svanslos-fyller-80-ar/
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/pelle-svanslos-firar-80-ar

- och nu då festyran kanske lagt sig lite, tycker jag att vi här på Flashback kunde skapa en egen tråd om Pelle och de andra katterna (inte bara om böckerna utan även om barnoperan, filmerna, de tecknade serierna, julkalendern, utnyttjandet av figurerna i turistnäringen i Uppsala etc etc), och om deras skapare. Finns det några FB-are som hann träffa Gösta Knutsson innan han avled 1973? Finns det några som minns hans radioframträdanden?
Och kanske har nån av er träffat nån av de människovarelser som utpekats som förebilder till katterna?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Rollfigurer_i_Pelle_Svansl%C3%B6s

Pelle Svanslös bör ha varit bland de första litterära gestalter jag lärde känna, jag vet att kände honom redan som tre- eller fyraåring. I mitt barndomshem lästes både de lite valhänt utförda bilderböckerna med illustrationer av Lisbeth Holmberg-Thor och de gamla rödryggiga utgåvorna från Bonniers Barnbibliotek, illustrerade av Lucie Lundberg. Redan min farsa hade läst dem som pöjk.

Min mor, som själv är finskspråkig, säger att hon lärde sig svenska genom att läsa Pelle högt för mig och min brorsa. Jag förstår henne precis. Själv har jag ofta ögnat igenom delar av sviten på nytt (jag hittade samlingsvolymen Boken om Pelle Svanslös på loppis för några år sen), och fascinerats över det i all sin enkelhet väldigt uttrycksfulla språket.

Och så inser jag hur mycket jag som finnpajsare lärde mig om Sverige, och även lite om världen i övrigt, tack vare böckerna. Att Visby kallas rosornas och ruinernas stad, att Tåkern är en fågelsjö, att Gränna är känt för polkagrisar och att man i Dalarna har pilar på majstången hör till de elementära fakta jag första gången insöp genom läsning av Pelle Svanslös. Likaså de sju dvärgarnas svenska namn, vad Gulliver fick uppleva i Lilliput, att swing var (den) tidens egen melodi och att Amerika var fullt av gangstrar.

Hurdana PS-minnen har ni själva, bästa FB-kamrater?

Det måste vara den litterära figur som överlevt flest visuella gestaltningar – helt olika bildtolkningar, som alla ändå accepterats av nya generationer som den rätta Pelle Svanslös.

Lucie Lundbergs bokomslag, och Harald Sonessons modernare bilderboksversion av hennes figur

Einar Norelius tecknade serieversion

Lisbeth Holmbergs bilderboksversion

Ferruccio Rossettis tecknade tv-serie som på ett eller annat sätt låg till grund för Semics tecknade serie, tecknad av bl.a. Börje Nilsson, Alf Thorsjö och Rolf Gohs (en dagspressversion)

Julkalendern med Björn Kjellman

Stig Lassebys och Jan Gissbergs tecknade långfilmer, som sedan fem år blivit dagens "officiella" Pelle Svanslös och används i nya böcker av Åsa och Michael Rönn

Som jag förstått det så "tvättas" alla nya utgåvor av Pelle-böckerna och de nya är mer värderingsstyrda i riktning mot snällhet, anti-mobbning och "allas lika värde". Här en skolversion.

Vilket fint initiativ, Ördög!
Jag älskade Pelle som barn och har burit mina egna Pelleböcker till skolan. Mina elever på lågstadiet väljer ofta en av dem att ha som bänkbok. Jag har också haft högläsning i Pelle i Amerika. Där förekommer order ”neger” ganska flitigt, så man får censurera (vill ju inte hamna i Aftonbladet). För övrigt blir det tydligt i den boken vilken stor humanist och antirasist Gösta Knutsson var. Pelle argumenterar bland annat starkt för att det inte är färgen på pälsen det kommer an på och att en svart katt som är snäll är mycket bättre än en vit som är elak, efter att en svart katt blivit utsatt för ett, med dagens ordval, hatbrott...

Tillägg: Varje jul läser jag bilderboken Pelle Svanslös och julklappstjuvarna för mina elever. Slapstick när den är som bäst.

Mitt minne, förutom en av de bästa julkalendrar som någonsin gjorts, är när man som parvel läste böckerna och tyckte så genuint synd om den mobbade lille Pelle och ett lika genuint hat mot elake Måns.

Tror t.o.m. att det kan ha format mig som människa genom att stå upp för de svaga och förtryckta. Alla borde läsa och förstå Pelle Svanslös. Där ligger nog hela problemet i dagens samhälle.

Det enda litterära verk som påverkat mig lika starkt fast på ett annat sätt var när jag som riktigt ung läste Robinson Crusoe. Upplevde den så spännande att jag stundtals gömde mig under täcket.

Den bästa delen i Pelle Svanslös filmen 1981
https://youtu.be/cVM5wgBBB4Q

Jag har aldrig läst eller fått höra någon läsa böckerna för mig, min enda exponering är av filmen som jag länkade. Förvånansvärt att inte SVT visar filmen längre då den är så bra, trots att de får 9 miljarder per år. En film som människor i alla åldrar kan titta på, till skillnad från dagens hjärntvättning när det gäller barnfilmer. Mycket som man kan läsa under raderna, till exempel antydningen på att bonden tänkte dränka Pelle. Jag älskar filmer som har sådant djup som visar på en ganska bister verklighet, i en film som är tänkt för barn.

Jag vill också säga att det svenska röstskådespelet likt många andra filmer från den här tiden är "right on". Mycket talangfulla skådespelare som ger liv till karaktärerna. Asterix filmerna, som är dubbade på svenska, har också anmärkningsvärt röstskådespel, som moppar golvet med de Tyska, Danska och Engelska dubbningar m.m. Det är så pass bra att man kan tro de var svenska från början, kolla bara på Asterix och Britterna.

Filmen från 1981 är klockren, Ernst Hugo Järegård som elake Måns är fantastisk.

Jag har liknande erfarenhet, min mor läste böckerna för mig i den åldern eller kanske lite senare. Vi bodde då i Stockholmstrakten, och jag minns att jag betraktade gränderna i Gamla stan med litterär blick - fast Pelle bodde väl i Uppsala egentligen. Annars kommer jag mest ihåg att Pelle var snäll - för snäll! - och Måns, Bill och Bull onda och dumma. Men Pelle fick ändå barn med Maja på slutet.

Så här i efterkant undrar jag om inte den här superhumanistiska snällismen och det verklighetsfrämmande bejakandet av svaghet och utsatthet som Pelle - Svanslös - var pionjär för var förödande för svenska pojkar i min och senare generationer.

Kanske, men jag tror inte det. Det är inget fel på att lära barn snällhet, tolerans, omsorg om de svaga etc. Så heter det ju redan hos Viktor Rydberg: ...svärd mot snöda jättar draga, modigt blöda för de svaga, glad försaka, aldrig klaga, strida hopplös strid och namnlös dö osv.

Felet är väl att det i Sverige inte sedan finns någon vuxen "ersättningsteologi" till denna barnsliga snällism, någon mogenhetsexamen till en realistisk och humanistisk världsbild och människosyn. Kulturetablissemanget fortsätter att bläddra i Bamse och Pippi Långstrump för att lära oss hur världen fungerar och hur vi skall leva, och upphöjer den stackars Astrid Lindgren till vishetslärare, vala och sekulärt helgon. All samhällsproblematik är en skolgårdsproblematik och bara vi slutar att "mobbas" och "vågar smaka" så kommer allt att ordna sig.

Och till råga på eländet gör man ju dessutom själva barnboksfigurerna till något slags trista "förebilder" som skämmer deras litterära ursprung. Pippi, den anarkistiska trickstern som åtminstone i sin urversion kunde vara en småelak jävel, blir snäll och duktig. Vargen i Bamse får inte längre vara elak. Emils pappa får inte längre bli så där hemskt arg. Långa Farbrorn får helst överhuvudtaget inte synas jämte Lilla Anna, för han är ju en lång farbror. Och Pelle Svanslös får naturligtvis inte tala om negerkatter, hur antirasistisk både han och hans skapare än var, för det är ju själva teckensekvensen som är magisk och tabu.

Dessa har jag stående på pojkrummet hemma hos mina föräldrar. Vill minnas att mamma (kanske även farmor) läste högt ur dem för mig som barn. Vet inte om jag läst några av dem själv. Vi har sex eller sju stycken totalt.

Som barn gjorde jag även en "Pelle Svanslös-stadsvandring" i Uppsala och såg någon teater.

Härliga svar! Tack, allesamman!
Vi kan notera att Pelle Svanslös i Amerika från 1941 redan vid nyutgivningen på 1970-talet utsattes för censuringrepp. På försättsbladet noterades då att ett dussin rader strukits, med förklaringen att de ger uttryck för föråldrade värderingar (jag minns beklagligtvis inte den exakta ordalydelsen). Senare togs även denna anmärkning bort. Det är alltså som om raderna aldrig existerat. Men här kan man läsa vad som sades.
Men även i den "städade" 70-talsutgåvan av PS i Amerika förekommer både negrer och en negerkatt, ja rentav en niggerkatt. Och de finns med också i samlingsvolymen, som jag nämner i startinlägget. En upprörd bloggare har relaterat episoden.
Jag undrar om det här stycket fått stå kvar i senare utgåvor? Nå, det kan kvitta - jag kan åtminstone läsa det i originalskick.

I samlingsvolymen har dock en annan uteslutning gjorts, nämligen då det gäller Pelle Svanslös och taxen Max (1944). Pelle blir där god vän med taxen Max, som har bara ett öra. Då Pelle berättar om sin nye kompis förkunnar elake Måns att hundar med ett enda öra och katter utan svans inte tillhör herrefolket, och att de ska vara slavar åt alla andra. Bra, säger både Bill och Bull och sträcker upp varsin tass (jag återger dialogen ur minnet).

Jag har undrat vad som motiverat strykningen av dessa rader. Fruktade någon att de små Pelle-läsarna skulle ta skada av att lära sig uttrycket herrefolk? Trodde någon att ungarna skulle börja göra Hitlerhälsning enligt Bills och Bulls mönster?

Mycket tankeväckande och klokt!
Hade ett ärende i Akademibokhandeln och passade på att ta mig en titt på de nya Pelle-böckerna. Döm om min förvåning när det visade sig att författarna hittat på andra berättelser! De har alltså skroderat ihop nytt inne i de befintliga berättelserna, lagt till karaktärer, episoder, maträtter. Det här är inte en modernisering eller en förenkling av Pelleböckerna, det är helt nya berättelser baserat på originalen. Otroligt att man är så respektlös mot ett författarskap. Nu ska mina elever baske mig få höra alla Pelleböckerna i original. (Fast jo, jag kommer att stryka ordet neger. Uppenbarligen tar väldigt många illa upp av det ordet nu för tiden och jag tänker inte såra någon eller stöta mig med någon med avsikt. Jag räknar det som ett utrangerat, historiskt ord men berättelserna är ju inte det!)

Buskul tråd. När jag var ung på 60-talet ville min mor läsa högt ur ‘Pelle Chanslös’ men hon blev förbluffad när jag alltid höll med Elaka Måns, och beklagade att han hittade på olika långsökta tricks i stället för att med hjälp av Bill och Bull ge den Svanslöse präktisen duktigt med stryk. Senare läste jag hela sviten, bara för att gång på gång beklaga den Elakes kroniska brist på framgång. Det är ju skandalöst att man nu skriver ihop förfalskningar av Knutssons klassiker, avsedda att hjärntvätta barnen till PK-individer.