"Stängt ner livet"

De senaste åren har inte gått så bra emotionellt.

Ett långt förhållande tog slut dåligt, och ett lite kortare. Kortare men intensivt, som även de tog slut på ett märkligt sätt.

Tidigare när något skitit sig med en tjej, oavsett hur de tog slut och vem som gjorde det. Om det var förhållande eller bara kk, så har jag velat träffa nån ny. Både för känslo-biten men även sexuellt.

Men jag känner verkligen inget alls och isolerar mig snarare mer och mer.
Har inte legat med någon på 8 månader. Det kanske inte är en katastrof, men jag saknar det inte ens.

Har strö-träffat några, vissa som verkligen varit efter mig. T.om. tjatat om att träffas mer, gå hem till nån för sex osv. En helt okay tjej, nån som egentligen är min typ till stor del...men nada.

Försöker väcka mitt inre till liv, men det finns liksom inget där längre.
Och jag vet inte vad jag ska göra längre?

På ett sätt kan man ju tycka att det låter klassiskt depressions aktigt?
Men jag känner mig rätt kry annars, har energi. Gillar att hålla igång...även om det gör mig rätt ledsen att känna mig så robot aktig.

Jobbar mycket, skulle egentligen ha semester för nån vecka sedan. Men det lyckades företaget sumpa.
Men innerst inne var jag glad över de, för jag hade ändå inget vettigt att göra. Ingen att vara med.
Och att sitta ensam, sysslolös är rena mardrömmen (även om de känns typiskt att ingen tänkte på mig och att jag också skulle få ha semester).

Det som är skönt med jobbet är att det är så konkret och inrutat. Kom klockan 7 och gör ditt jobb...gå hem när du är klar. Jag hade massa hobbys, men de har sakta tynat bort.
De tog både tid och pengar...känns så dumt nu, när jag mest lägger pengarna på hög samt har en massa tid över. Att jag inte kan finna något sätt att glädja mig själv.

Har bokat tid hos psykolog hos vårdcentralen för att reda ut mig själv och all hopplöshet, men det var ett par månader sen. Och de har fortfarande inte hört av sig.

Detta inlägg blev nog ganska förvirrat. Men i bakhuvudet så finns en fråga.
De jag verkligen haft nära mitt hjärta och som jag brytt mig jättemycket om. De har alltid försvunnit på ett eller annat sätt...
Några pga. sjukdom, så det har ju varit Helt utom deras kontroll och väldigt tragiskt.

Medans andra inte ens verkar brytt sig det minsta.
Det är väl en del av livets gång, att man ibland måste ta jobbiga beslut. Men de som jag trodde var så nära mig...har gjort det extremt kyligt. Som att ens människovärde verkligen var lika med noll.
Nu är det som att psyket nu lärt sig att det inte är nån ide, och stängt ner den biten. Kvar blev nån workaholic.

Grattis. Du har blivit en 100% lönsam och välanpassad medborgare. Du behöver inga känslor, du har ju ditt jobb. Konsumera, var nöjd. Det finns ingen mening med livet, du har just upptäckt det och är lite förvirrad. Återigen, grattis.

Avstängt känsloliv.
Sök privat psykolog. Lättare att få tid och ofta mer professionellt.

Du kanske ska ta och träffa en läkare sålänge medan du väntar på psykologen? Det kan finnas några brister eller fel på ämnesomsättningen eller så kanske du behöver medicin för depression. Det finns olika grader av depression så ”bara” för att du inte ligger i en säng hela dagarna så betyder det inte automatiskt att du inte har en depression.

Det är däremot viktigt att du går emot viljan att isolera dig. Försök också fortsätta med sånt du har tyckt om förut. Detta är vanliga saker en psykolog lär säga till dig. Och sömn/mat/motion påpekar de också såklart. Men i en hel del fall är det inte så enkelt som att sköta de basala behoven och då behöver man hjälp.

Konsumerar inte mycket mer än mat.
Tänker att det vore vettigt att ta alla semesterdagar samt pengar och dra iväg på nån låång resa, om än så för mig själv.
Men inser i nästa sekund att jag skulle få samma nöje över en promenad runt kvarteret.

Vill helst inte ha nån psykofarmaka med tanke på biverkningarna.

Känner att isoleringen inte gör mig något bra, egentligen. Den tar en längre bort från ett normalt levende och känsloliv. Men det är som att man får tvinga fram det sociala mer och mer.
Konstigt nog Inte om det är nån riktiga gammal go vän, där det finns mycket historia.
Som att man blivit rätt "allt eller inget".

Jag sover rätt bra, aldrig problem att somna. Äter hyfsat.
Älskade att träna, det rensade verkligen ut allt de onda och gav en balans. Lite "back to basic" känsla att va ute och springa, stänga av tankarna. Men skada mig för lite mer än ett år sedan, försökt rebab, men de har aldrig blivit riktigt bra igen.

Tack för din post!!

Gå till psykologen för att du inte legat med någon på nio månader? Har inte haft sex på fem år och inte umgåts med vänner på tio men överväger inte ens att jag mår dåligt. Vad är det för fel på dagens generationer, hur veka är ni?

Jag sa inte att tiden var ett problem.
Jag sa att viljan att inte vilja göra relativt basala grejer var ett problem.

Även om jag inte vill ifrågasätta den demokratiska samhällsmodellen och dess gynnsamhet för mänskligheten, så vill jag ändock poängtera att man kan vara en god sådan utan att enkom leva själlöst och automatiserat.

Jag tycker det är sunt TS, att du utvärderar din livssituation och vad du egentligen tycker att livet ska dig återge.

Du verkar ju själv ha ett ganska bra hum om hur du reagerar på dessa möjliga emotionella svårigheter. Vad tror du det beror på - att du reagerar annorlunda nu än tidigare?

Om du träffar en psykolog (vilket jag skulle rekommendera, efter dina funderingar): ställ krav, utvärdera, var öppen och så tydlig du kan, tänk inte på psykologens/terapeutens känslor (du äger rummet). Var dock beredd på att för psykologer gäller det samma som för andra yrkesroller, det finns bättre och sämre sådana. Sen är det också mycket kemi och även att det kan vara individuellt gällande vilken typ av terapi som är mest adekvat för dig och din problematik.