Hur ser ni på familjer med många barn?

Visst kan man göra det tillsammans. Men handen på hjärtat, bygger det lika mycket relation att skrika på barnen att det är dags att städa som det gör att sitta och vara delaktig i ett episkt legoäventyr?

Jag tror absolut att det är möjligt att plocka ut några timmar till åt barnen från helgrutinen för den genomsnittliga familjen. Och ja, som sagt, så tolkar jag det som att man väljer att lägga mer tid än genomsnittet, tid som givetvis tas från föräldrarnas egentid, arbetstid eller tid som läggs på hem och hushåll. Att det statistiskt sett händer att barnen får mindre tid från tre barn betyder ju på inget som helst sätt att det gäller i varje enskilt fall.

Jag tror att du har ganska låga tankar om helgrutinen för den genomsnittliga familjen, och lite väl höga tankar om familjer med 4+ barn.

Att det är statistiskt visat att barn får mindre tid från sina föräldrar från tre syskon och uppåt innebär ju att det är så det går till i regel. Visst kan det finnas undantag, men känns märkligt att anta att alla skulle vara undantag?

Om du ser en familj på stan så drar du alltså direkt slutsatsen att just den familjen är ett undantag från all statistik du känner till? Baserat på vad? Låter superknasigt.

Om du ser en kvinna i sena 30 årsåldern på stan så utgår du automatiskt ifrån att hon är tvåbarnsmamma eftersom en kvinna i den åldern statistiskt sett är det? Tycker mest det verkar som du har svårt att förstå dig på statistisk. Har man 12 barn kan jag hålla med om att det är praktiskt omöjligt att ge dem lika mycket tid var som en normal tvåbarnsfamilj ger sina två barn, har man fyra barn kan jag absolut inte se att det är omöjligt förutsatt givetvis att man prioriterar sin tid annorlunda än tvåbarnsfamiljen.

Jag skulle inte säga att jag har låga tankar om den vanliga tvåbarnsfamiljen för att jag tror att det finns mycket mer tid föräldrarna kunde ha lagt på barnen. Bortsett från de allra minsta barnen är det min uppfattning att ett friskt och välmående barn ska lägga större delen av sin fritid med att leka med jämnåriga samt ev i lämpliga aktiviteter. Självklart ska de umgås med sina föräldrar med, men ett normalt barn i skolåldern ska INTE spendera 8 timmar i intensivt umgänge med bägge föräldrarna en genomsnittlig ledig dag. Dessutom kan det föräldrarna gör istället, kanske fixa med trädgård och hem, upprätthålla ett socialt nätverk, se till att hålla sig pålästa om samhällsfrågor etc, komma barnen till gagn. Men jag ser inte ner på den som väljer att prioritera bort sådant för att få tid för fler barn.

Idealet är förstås att barnen ska tycka att det är kul att hjälpa till. Hur det fungerar ute i stugorna vet jag inte men här hemma är matlagning uppskattat. Städning inte lika kul. Men jag anser att det är nyttigt att de lär sig att hjälpa till. Och det är inte av lättja - nästan alltid hade det gått enklare om man bara satt dem framför teven i stället.

Nu var ju hela trådens ämne ”hur ser ni på familjer med många barn?”. Hade trådens ämne varit ”hur ser ni på kvinnor i sena 30-årsåldern?” så hade det inte varit särskilt orimligt att det hade kommit kommentarer om att de oftast är mammor och därför intressanta/ointressanta/etc.

Jag har aldrig påstått att det bara är kvalitetstiden med föräldrarna som kommer barnen till gagn. Tvärtom, familjens ekonomi påverkar både hälsa och skolresultat, och de andra saker du nämner, trädgård och socialt nätverk är absolut positivt för barn.

Du skriver ju själv att föräldrar som väljer att skaffa fler barn får prioritera bort sådant. Alltså kommer du till exakt samma slutsats som jag. Att föräldrar till många barn har mindre att ge åt varje enskilt barn. Må det vara tid/pengar/trädgård/socialt nätverk.

Att konstatera att föräldrar satsar mindre på varje enskilt barn är inte detsamma som att se ner på dem eller deras livsval.

Finns de som argumenterar för att den delen av miljön som föräldrarna står för är så liten i förhållande till biologiskt arv och samhällsmiljö att det i praktiken inte spelar någon roll vad man gör som förälder, så länge man inte misshandlar sina barn.

Känns väldigt ängsligt att bli kränkt eller känna sig nedtryckt för att någon konstaterar det uppenbara. Att man satsar mindre på varje enskilt barn ju fler barn man får. Det betyder ju bara något om man tycker att det är superviktigt att satsa jättemycket på sina barn, vilket är lite irrationellt om man nu valt att skaffa många.

Vad får dig att tro att jag känner mig kränkt eller nedtryckt? Jag tycker att du har fel i sak bara. Jag har två barn och tänker inte skaffa fler, eftersom jag inte vill investera mer tid i fler barn utan investera i att göra det livet jag har bra för mig och de barnen jag har. Jag vill ha en karriär, vänner och fritidsintressen, fler barn skulle ta tid från det. Tid som finns, men som jag lägger på karriär, vänner och fritidsintressen. Skulle jag sluta jobba, sluta umgås utanför familjen och ägna 100% av min tid åt barnen skulle jag absolut kunna ge fyra barn lika mycket tid var som jag idag ger två.

Om föräldrar till fyra barn väljer att investera mer tid i att umgås med barnen istället för diverse andra saker som de flesta andra Svensson idag hellre lägger tiden på, så är det deras val och inget jag bryr mig om. De kan resonera så att fler syskon är värt mer för barnen än en välskött trädgård eller ett stort yttre socialt nätverk, och det är inte givet för mig att de har fel. Ifall föräldrar med fyra (eller fler) barn inte tar väl hand om sina barn ser jag ner på dem mer än dem som har färre barn, eftersom de skaffat fler barn till en situation som inte funkar.

Det som får mig att tro att du skulle känna dig kränkt eller nedtryckt, eventuellt för någon annans skull är att du skriver ”jag ser inte ner på”. Då blir antagandet att någon annan ”ser ner på”. I detta fall trodde jag att du syftade på mig. Eftersom jag inte heller ser ner på någon i detta fall drog jag slutsatsen att du tyckte att mitt ganska neutrala påstående om att familjer med fler barn satsar mindre på varje barn på något sätt skulle vara kränkande eller förminskande mot de med fler barn.

Resten av ditt inlägg är ganska tramsigt. Jag skrev ju förra gången att det var summan av allt jag syftade på - inte enbart tid.

Ja, du kan dra ner på allt annat och lägga lika mycket tid på fyra barn som du lägger på två. Men då får också dessa barn mindre av allt annat du nämner.

Mindre pengar, mindre socialt nätverk, mindre socialt välanpassad mamma.

Ingenting. Jo, kanske ”oj vilket jobb”, sen tänker jag på annat. Intresserar mig föga om nån har 1-5 barn. Personligen skulle jag varken vilja eller orka med fem ungar.

Man undrar ju onekligen varför...
Jag vet vad ett barn kostar. Rent statistiskt räknar man med att ETT barn kostar ca 1,5 Miljoner kronor upp till 19 års ålder. Fattar att 4-5 st inte kostar lika mycket eftersom man ärver sina syskons leksaker, kläder etc. Men barnbidrag får man för varje unge...ja, ni fattar. Men eftersom du ändå undrar; jag tycker man ser ner på familjer med för många barn (över 3)...blir lite "savage"-stämpel över det hela, ingen kontroll över situationen..

Annan aspekt kan ju vara att man vill göra sin framtid safe med många som kan rycka ut så att säga, eller kanske aspekten frekventa skjutningar spelar in i sammanhanget, vad vet jag...en tanke bara

Senast idag stod det ialf i tidningen att om man ska vara miljömedveten ska man skaffa ett barn mindre...

Varför skaffade ni 5?

Jag ser er som exempel för hur jag själv aldrig kommer vilja vara

Jag följer en del familjer på Instagram , typ Familjen annorlunda och familjer med lika många barn men inte riktigt lika välordnade tillvaro.

Så här tänker jag efter att ha följt dessa en tid.
* har familjen en vettig försörning?
* har föräldern/föräldrarna ett stabilt någorlunda välbetalt jobb? Eller goda möjligheter att få ett när föräldraledigheterna är slut?
* har familjen möjlighet att bo ändamålsenligt i en vettig stabil boendemiljö?
* har föräldrarna körkort eller finns bra kollektivtrafik så att man kan ta sig till ev erbjudet jobb? Köra barnen till akuten? Osv
* har föräldrarna möjlighet att hjälpa barnen med läxor, lite egentid , låta dem vara unga och inte barnvakter till småsyskon ?

Om svaret är ja; då är det väl ok att skaffa så många barn man vill.

Parantes;
Följer alltså en familj på Instagram med 9 barn. Nr 10 på väg. Den har allt. Eller inget ibockat ovanför. Dvs. Flackar runt bland undermåliga bostäder, flyttar kors och tvärs i landet. Har inte så vettig försörjning. Bor i tjottahejti men saknar körkort, behöver ta buss som går kilometer bort för att ens komma till förskolan. Avstår jobbsök pga omaket att lämna barnen.
+ nån tveksam soc.-historia med en tonåring placerad etc. Alltid kommentarer om dålig ekonomi. Och ja. En stackars unge på väg till. Där. Kan jag kanske tycka att det är stopp.

Men jämför med någon familjen annorlunda-familj med flashigt yttre och ett samhällsengagemang så är det ju inte lika iögonfallande när de skaffar en till liksom