Jag hatar mina föräldrar och familj

Jag är 29 år och endabarn. Jag växte upp med min labila singelmorsa och träffade min farsa ett par gånger om året tills jag blev 18 och själv bestämde mig för att träffas mer sällan.

Mamma har manipulerat mig genom hela mitt liv att vara ett stöd och krycka för henne. Hon har pendlat mellan olika käringsjukdomar och använt dessa som svepskäl för att hon minsann kämpat med min uppfostrant och "faktiskt varit en bra mamma trots allt". När jag flyttade hemmifrån ringde hon endast för att klaga om alla meningslösa småproblem i sitt egna liv för att följdaktligen alltid be mig om någon tjänst, exempelvis att handla mat åt henne, vilket jag aldrig fick någon tacksamhet för.

Idag har jag sedan två år tillbaka ingen kontakt med mamma sedan hon hamnat i en form av paranoid, och möjligtvis psykotisk, episod. Där hon bland annat misstänkt mitt ex för att vara ute efter att "krossa henne", och vid ett tillfälle misstänkte mig för att vilja döda henne genom att "slänga ut henne från balkongen" m.m.

Pappa har aldrig varit direkt delaktig i mitt tonårs- och vuxna liv. Som barn tog han mig till djurparker ibland och spelade TV-spel med mig vilket är de enda tydligt positiva minnena jag har från min barndom. Så fort jag blev för gammal för sånt så var han endast ytligt närvarande. Han är en egoist och mytoman av högsta rang, är manipulativ och inställsam och har pendlat från jobb till jobb pga att han stulit, misskött sig eller annat. Idag har han flyttat ifrån Sverige och tydligen lyckades han snuva han en familj på sex månaders svarthyra innan de blev vräkta av hyresvärden som aldrig fick in pengarna.

Varje gång jag umgås med min far sitter han med mobilen och verkar extremt rastlös och uttråkad. När jag lyckas få igång en konversation med honom är han inte intresserad av vad jag har att säga utan vänder alltid på steken och ska berätta historier om vänner och bekanta, som jag inte kan relatera till. Det är alltid skrytsamt. Jag kan ställa hundra frågor om hur han mår, vad han gör, hur han har det, utan att någonsin få en fråga tillbaka.

Jag kan inte minnas sist jag hörde mina föräldrar visa intresse för mig eller mitt liv, exempelvis genom att fråga "Hur mår du? Hur går det på jobbet? Hur ska du fira midsommar?". De är helt enkelt inte intresserade och helt obrydda om vad som händer mig. Jag kunde lika gärna varit död.

Jag har inga andra syskon eller släkt. Dessutom har jag som följd av min uppväxt extremt svårt att bygga nära relationer då jag har helt enkelt inte kan svälja att folk skulle kunna tycka om mig. Därför firar jag numera högtider som jul, midsommar, påsk etc. helt ensam med sprit, datorn och gråt som enda räddning. Nästan ingen hör av sig när jag fyller år och jag har ingen att vända mig till när jag är ledsen eller har levnadsrelaterade problem, förutom min psykolog och den skara ytliga vänskaper jag har runtom mig.

Ju äldre jag blir, ju mer hatar jag mina föräldrar för hur de inte vill vara stöttande eller delaktiga i mitt liv. Min psykolog har uppmuntrat mig till att vara stark, söka romantiken och försöka bygga en egen ny familj som kan "konkurrera ut" min gamla. Det är något jag håller i bakhuvudet hela tiden just nu.

Hur står ni andra ut som har rötägg till föräldrar?
Har ni några tips eller råd?

Varför bry dig? Du är 29 år gammal och förhoppningsvis suger du inte längre på nappflaskan. Det är bara att säga upp kontakten och leva ditt liv som en självständig vuxen.

Finner du ingen anledning att ha kontakt med dina föräldrar, som snarare verkar dra ner dig än att vara föräldrar s.a.s. , bryt kontakten.
Finns ingen anledning att du ska vara förälder åt dem. Du behöver inte dem längre. De tillför inget i ditt liv..

Känner ett flertal som brutit med föräldrar p.g. av föräldrars livsstil så som missbruk, periodiska psykproblem e.t.c.

Jag känner medlidande för dig. Det måste vara extremt jobbigt med sådana föräldrar och att gå runt med dina känslor.

Det bästa vore att inte förvänta dig något från dina föräldrar och leva ditt liv på dina villkor. Livet är för kort för att bära på ilska inom sig hela tiden.

Rymdkram

Beklagar!
Det bästa du kan göra är att hålla en kapad kontakt, man mår bäst av att klippa bort så giftiga människor från sitt liv.

Skit i din pappa, han har inte ställt upp för dig och verkar ointressant.
När du själv får barn kommer du inse allt som din mamma gjort för dig. Det är ju ingen tröst för att hon är galen nu men du kommer iallafall kunna älska henne för det du inser hon gjort för dig.

Du är inte skyldig dina föräldrar något, dock verkar många föräldrar gå runt i villfarelsen att deras barn på nått sätt är ett dotterbolag till deras eget liv. Det är såklart helt galet.

Du behöver inte må dåligt över detta. Psykolog-jamset om att "konkurrera ut din gamla familj med en ny" köper jag inte heller. Trasigt skit gör man sig av med, inget konstigt med det.

Gör ditt bästa att bli den du önskar dina föräldrar var. Försök hitta positiva, hälsosamma förebilder.

Vuxna människor ändrar sig sällan, så acceptera dina föräldrar som de förlorare de verkar vara. Du tjänar inget på att bråka med dem eller skuldbelägga dem.

När du sjäv får barn kommer du säkert delvis förlåta dem. Barn kommer utan instruktionsbok och de flesta föräldrar gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar... ibland räcker de inte till och ibland är de helt enkelt själviska arslen som inte axlar det ansvar ett barn innebär... oavsett blir det till slut barnets ansvar att ta sig vidare.

Du kan inte ändra det som varit men du kan styra det som blir. Självdisciplin är bland de viktigaste förmågorna man kan utveckla och eftersom dina föräldrar verkar svaga på den punkten kan det vara en bra sak att satsa på.

Är du ett barn eller ?
Kommer man i en viss mogen ålder . Går det liksom att bryta kontakten även om folk verkar vara så mammiga och pappiga i detta landet .
Mina föräldrar pratar jag med 3 gånger per år med . De var aldrig supportande föräldrar för mig som barn . Knappast idag heller . Varför ska jag ödsla tid på dem ?

Har en del gemensamt med TS berättelse, och kan faktiskt inte hålla med dig riktigt.

Sen jag fick barn har jag tvärtemot insett hur oerhört lite det faktiskt krävs för att ingjuta mod, självkänsla och glädje i ett barn.

På samma sätt inser man väldigt fort hur illa man kan göra sina barn om man uppför sig dåligt - och då är det oerhört lätt att arbeta med sig själv iom att man har en helt annan motivation när man har barn att tänka på.

Så tyvärr känner jag en ännu större ilska och besvikelse gentemot mina föräldrar nu, och har valt att strypa kontakten till det absolut minimala.

Man ska inte dras med onda krafter i onödan! Det räcker gott och väl med ens egna demoner!

Låter mer som en egoistisk mor enligt mig.
Alla kan mata ett barn med Sveriges välfärdssystem men alla kan inte sitt barn en bra uppväxt.

Jag ska vara väldigt rak TS;

Du är gammal nog att inse att du inte behöver dina föräldrar. Det är tråkigt att du har en kass relation till dom och att du har haft det svårt, men det spelar ingen roll längre, du kan bara lära av det och ta med det när du ska bilda din egen familj. Se till att skapa den relationen till dina egna barn som du aldrig fick. Det är dags att växa upp och sluta tycka synd om sig själv. Det finns inget ”eftersom det var sådär för mig då så kan jag inte detta nu”, det är bara självbedrägeri att tänka så, och det är inte sant.

Själv insåg jag det här i 14-årsåldern och har strävat efter självständighet sen dess. Jag vet exakt vad som fattades mig själv i min uppväxt och vad jag ska ge mina barn, och jag kommer inte att bli som mina föräldrar. Jag känner närmast tacksamhet idag för all insikt som har kommit till mig genom att allting inte har varit bra tidigare. Då var jobbigt då, men det kan inte komma åt mig nu. Det har gjort mig både starkare och klokare.

Det förflutna tillhör det förflutna, om du vill dröja dig kvar i det och känna in tröstande offerkoftor så är det fritt fram, men det finns ingen lycka och inget meningsfullt att hämta i det. Dina föräldrar verkar vara dumma i huvudet, och dom kan isåfall dra åt helvete, men du verkar inte vara det och du har alla förutsättningar för att din familj som du förhoppningsvis ska få bilda får det mycket bättre än vad du har haft det tidigare.

Jag önskar dig innerligt all lycka i livet.