Är glädjen inget värt i dagens samhälle?

Tänk att vara en riktig vinälskare som jobbar på en fin restaurang med en vinkällare i världsklass. En rik man och en rik kvinna sitter vid ett av restaurangens bord och beställer in det allra finaste vinet. Du hämtar vemodigt flaskan, en flaska vara innehåll du kan allting om, för du vet att för detta paret så signalerar flaskan inget mer än status/pengar/makt. För dig så är vin inget att skämta om, vin är inte något som man avnjuter bäst med en fet plånbok.

Eller varför inte alla arbeten/jobb runt om i världen. En god produkt må vara att man hjälper folk ha en sysselsättning och kunna få mat på bordet via lönen. Men någon tillstymmelse till att man ska må bra är sekundärt. Ibland anordnas det after work, men det är inte till för att man ska lära känna varandra och stärka gruppen. Utan man sitter uppdelat vid bord och häller i sig alkohol och skickar den aldrig sinande chipsskålen mellan sig. Man har detta företag som säljer in en image till samhället. En image av att man behöver varan eller tjänsten. Och på tv/radio/tidningsreklamen ser och/eller hör man glada människor. Men på själva firman, om man som kund skulle besöka den, så skulle det på många håll i landet vara en helt annan bild än vad reklamen vill uttrycka.

Och varför inte alla dessa resemålsreklamer på tv om resemål till bl a Kroatien, Brasilien eller Nya Zeeland. Glada badande människor som dricker gott och lever livet. Men sedan är det massvis av problem som döljer sig inom ett land, problem som turisten ömsom är omedveten om ömsom inte vill känna till. När man går på strandgatan kvällstid med familjen med en nyduschad doft så drar man barnen tätt intill sig när man ser en tiggare med utsträckt hand. Sedan fortsätter man le sina kritvita leenden emellan och bygger omedvetet på neuros efter neuros. Och så en dag hemma i soffan drickandes te så känner man sig helt utlagen fastän man borde vara vid god vigör. Tv sprutar ut Malous förnumstigheter och man känner en okänd trötthet komma krypandes.

Vad är poängen med att ha ett på ytan perfekt liv och vad är poängen med att ha ett civiliserat samhälle om man ändå inte är glad?

Om du tänker efter lite så är Sverige ett ganska tråkigt land att leva i. Bestämmer jag att jag vill dricka öl på krogen varje dag så kommer jag att ses som alkis. Folk kommer att tänka hjälp han sitter på krogen varje dag gud va hemskt men om det gör mig glad varför kan dom inte de glädjas med mig då?

I England är det näst intill standard att gå på puben varje dag direkt efter jobbet.

Men här får du bara jobba i veckan och bara dricka Fredag/Lördag.

i England eller i Sverige spelar det inte så stor roll. I England ses man kanske som konstig om man inte hänger med på puben med arbetskollegorna så det är same shit. Det som är gemensamt mellan alla människor är att de sällan lever "för sig själva" utan, precis som du säger TS, de flesta gör det de gör för en av tre anledningar (kan vara fler iofs):

1- visa att man har makt.
2- vara omtyckt av andra.
3- må bra.

Förklaringen:

1- Den som vill visa makt har inte det egentligen.
3- De flesta människor mår tyvärr inte bra det trots att de inbillar sig det.
2- Andra människor kommer i längden tycka mer om dig om du är äkta och vet varför du gör vad du gör än att bara "följa strömmen".

Fast om du är äkta och gör vad du gör så spelar det väl ingen roll om andra tycker om dig eller inte? För du gör det du gör för dig själv, för att du vill det. Och om du är äkta skiter du i vad andra tycker.
Eller ..?

Det är konst att stänga världen ute och se sin egen glädje. Men det går med lite träning.
Har du läst Kay Pollack - att välja glädje?

Därför att livet är en enda stor teater som du spelar med i och låtsas vara någon du förväntas vara.

Ej läst.

Samma poäng som den som gör att du vill skriva ett bra inlägg på Flashback.

Nej, att vilja vara omtyckt är så naturligt och går inte att diskutera. Men att anstränga sig och fejka sig för att få det är så fel och går inte att diskutera.

Det finns dock ingen anledning att utsätta sig för fara eller för den delen även obehaget av en mindre diskussion med en kollega på jobbet. Exempel: det här med det så kallade homosexualitet jag säger bara jag har ingen åsikt om det och pratar helst inte om det med en ton och titt som visar tydligt vilken syn jag har på saken.

Jag har dock kommit till en ålder där jag inte bryr mig längre om att vara omtyckt av vissa människor som jag har professionell kontakt med. Typ kunder kan man säga. Jag gör mitt jobb på ett bekvämt sätt och bryr mig inte om de dagarna de går hem lite sura. Snarare tvärtom. Samma typ av kunder förut gjorde jag allt för att vara omtyckt utan att ens vara medveten om det.

Kan det inte vara så att TS är djupt deprimerad??

Notera dock, jag håller med om allt TS skriver.

Jag var själv djupt deprimerad, jag tvingade mig själv in i en depression, det var alltså inget som smög på naturligt.

Grejen var att jag var ganska glad och obekymrad. Nyfiken som jag är kände jag att "det var något jag inte förstod", ungefär som att jag var naiv.

Jag försökte utveckla rädsla och ilska ur tomma intet för att trycka ner mig själv i depression.

Väl där så märkte jag hur ful tillvaron är. Man ser nyktert på tillvaron utan att ens medvetande grumlas av förväntningar, bekräftelse, förhoppningar om sex, penga-anspråk, karriärmöjligheter.

Allt det som grumlade min förmåga att se nyktert på tillvaron hade positiva bieffekter som glädje, humor, egokickar etcetera.

Väl i depression fick jag se verkligheten som den verkligen är. Precis som du gjort TS.

Finns tre vägar från detta tillstånd.

1. Gå tillbaka till det naiva tillståndet och försöka glömma bort vilka insikter man gjorde i depressionsfasen, så att man blir omedveten om sin naivitet igen(Det här går att göra).

2. Självmord(Vilket inte är någon "mörkt" alternativ, givet att man vet det TS vet.

3. Fortsätta leva, men i avskildhet. Dvs bryta med sina relationer, helst ska ingen du kände ens veta var du befinner dig eller att du har valt avskildhet. Med det här valet kommer "helighet" tillbaka till livet. En inre resa påbjuds med det här valet. Kanske experimenterar man lite med Yoga, meditation, psykedeliska preparat. Men sedan behövs inget av det. Man känner ständigt en slags rå magisk känsla att vara vid liv. Man får kontakt med mysteriet och hemligheten med att vara vid liv. Medvetandet rymmer så mycket kärlek, sanning, beauty mm. Att bara känns sin bröstkorg resa sig och lungor som tar in luft kan vara oändligt intressant. Man transcenderar sin kropp på sätt och vis, man definierar sig inte längre med den, vilket paradoxalt nog gör att man kan "älska sig själv" på djupet för första gången. En sann körlek som annars egot står i vägen för, som tidigare genererade affekter som självhat eller narcissism.

Alla tre valen är legitima.

Jag väljer låda 3. Inte för att jag tror något är skrivet i sten, som man säger, på det sättet. Men just nu känns låda 3 som ett bra val.