Jean Cau sammanfattar det bra:
Aristokrater och bönder accepterade att deras söner gick mot döden. Borgaren, han "gömmer" sina barn eftersom varken tapperhet eller heroisk underkastelse är hans lott. För aristokraten: "Om min son är en ynkrygg blir mitt namn befläckat." Och för bonden: "Om jag inte försvarar min mark kommer fienden annektera den." För borgaren: "Om min son dör, vem ska då ärva mitt guld eller ta över mina affärer?"
(från Les écuries de l'Occident, 1973)
Borgare har en viktig roll att fylla, men det ligger i allas intresse, även deras eget, att de inte innehar den politiska makten. De har alldeles för svaga incitament att tänka långsiktigt. Endast den som lever av jorden är investerad i den specifika platsen, och endast den har därför starka incitament att värna området över en längre tid.