Skillnad på Jakt & attackplan?

Efter googlingar så tycks dom ha iprincip samma funktioner och utrustning, så varför delar man upp dom i 2 klasser?

Jaktplan jagar flygplan i luften. Attackflygplan attackerar saker på marken.

Jaktplan används också för aktiviteter på marken. Men då i första hand för spårning/lokalisering, skrämsel etcetera, och inte attack.

Attackflyg behöver ett bombsikte, jaktflygplan vill gärna ha en bra radar för luftmål. Jag gissar att det där till stor del är en historisk uppdelning, idag borde man kunna hänga valfritt vapen på ett vettigt flygplan och sedan komplettera med lämpliga sensorer i någon kapsel. På den tiden jaktplan bara hade automatkanoner så var antagligen svängprestanda mycket viktigare än idag, då det kan skjutas på väldigt stora avstånd. Samma sak gäller attack, ett klassiskt bombsikte behövs inte när bomben fälls långt från målet.

Sådana flygplan benämns generellt spaningsflygplan. Jaktflygplan kallas så på grund av att de utför jaktuppdrag. Man kan få en hyffsat god bild av tanken om man jämför AJ-37 med JA-37 och SH-37, även om man kan diskutera hur stor uppdelningen var mellan jakt och attack redan då, annat än rent organisatoriskt.

Det blir nog lite förvirrande på grund av att det är en ålderdomlig klassificering. Finns nog inga renodlade jakt-, attack- eller spaningsflyg idag utanför väldigt specialiserade sådana och uav:er (ex u-2 , eller a-10 skulle möjligtvis kunna falla in där).

Jag skulle också killgissa att för ett attackplan är loiter time viktigt, medan maxfart och acceleration är viktigare för ett jaktflygplan.

Låter rimligt.
I dagsläget borde det inte vara så svårt att samordna funktionerna då ett flygplan med bra prestanda gällande G-krafter vid lätt jaktlast antagligen kan anpassas av datorsystemen så att man inte svänger för hårt vid tung attacklast. Förutsatt att det är flygplanet och inte piloten som är det som begränsar.

Nja, det handlar främst om att utvecklingen av marktruppers LV-förmåga minskat behovet kraftigt av det "klassiska" attackflygplanet (dvs. med ARAK/AKAN). Dagens attackuppdrag genomförs med vapen med lång stand-off distance och hög precision (samt från markbaserade plattformar), vilket minskar behovet av flygplan med förmåga att bära stora vapenlaster. Därtill blir skillnaden mellan att bära luftmålsrobotar och markmålsditon minimal, och är förhållandevis enkelt att integrera båda två på samma plattform utan att göra avkall på prestanda.

Svängförmågan vid större laster är egentligen inte särskilt viktig med tanke på avstånden vi pratar om, däremot är påverkan på bränsleförbrukning desto större, samt att det påverkar flygplanets signaturer.

Vi ska även komma ihåg att förr var flygförarna specialiserade inom resp område:

Spaningsflyg uppträdde oftast ensamt och planerade sina företag efter spaningsflygets taktiska uppträdande. Låg höjd och hög fart för att undvika upptäckt.

Jaktflyg är samspel mellan Radarjaktledare som leder in jakten för bästa möjliga läge för anfall mot fientligt flygföretag, och flygförarens skicklighet i luftstrid.

Attackflyg hade sin taktik, mål på mark eller sjö, ofta att starta från olika baser men att sedan slå målet samtidigt i en samordnad attack. Här krävs t.ex förmåga att snabbt prioritera målen under attacken.

Tack för infon Jan!

p.s Och alla ni andra också

Sedan finns ju tungattack och bombplan för att göra det tydligare SU24 är väl ett sådant knepigt plan

Vilket delvis illustreras av Lufor /LvOrder (information i klartext som sändes över vanliga FM-nätet) under kalla kriget. LvOrder innehöll talad information om hur svensk stridsledd jakt rörde sig. Lufor gjorde detsamma med främmande och okänt (alltså fientligt på vanligt språk) flyg. Detaljnivån på informationen kan nästan jämföras med dagens flightradar, fast man fick plotta själv på en karta.
Men Lufor innehöll också mindre detaljerad information om svenskt attackflyg, då meddelades (endast) "vårt flyg i luften" (alltså någonstans i FM-sändarens område).