Enligt FNs konvention från år 1961 om att motverka statslöshet skall alla länder erbjuda medborgarskap till statslösa, under vissa betingelser. Målet är att minska antalet statslösa. Nationen förväntas därefter ta ansvar för sin nya medborgare.
Samtidigt finns det en globalistisk agenda som spretar lite: Den socialistiska varianten är "världsmedborgare", dvs där proletärer i alla länder förenar sig och uppgår i ett stort kollektiv. Från samma rötter kommer nog den feministiska varianten ("systerskap"), fast den är exkluderande (män får inte vara med om dom inte leker på kvinnornas villkor).
Denna form av globalism omhuldas starkt av dagens styrande. "Alla" skall ha rätt att flytta vart dom vill och ha alla rättigheter vart i världen dom än är.
Nu visade det sig att det inte fungerar i verkligheten: De som har det bra vill inte dela med sig av sin välfärd till alla andra. Alltså: Många tycker att det är bättre att de rika får vara rika och låta de fattiga sträva efter rikedom, hellre än att alla skall vara lika fattiga.
Som motreaktion har vi fått nationalism, något som de styrande tycker är mycket, mycket olyckligt, ja till och med farligt. (Till och med mer farligt än flyktingströmmar och terrorism).
Vår EU-kommisionär Cecilia Malmström har gått hårt åt de länder som inte vill ratificera 1961 års FN-konvention, medan vårt grannland (som förvisso skrivit under) börjar se svagheter i systemet och vill ändra det. Vår svenske minister Morgan Johansson tycker dock att allt är så bra som det kan bli.
Så nu till min fråga:
Om alla är lika och alla skall ha alla rättigheter, och om alla kulturer skall blandas till en enda grå smet, och om nationalism är ett sådant gift, varför kämpar FN och de styrande så hårt för att vi skall tvinga på alla människor ett medborgarskap? Alltså, ett instrument som delar upp människor i nationer och ger upphov till nationalism? Och varför skall FN av alla instanser verka för det som skiljer människor från varandra istället för att förena dem?
Samtidigt finns det en globalistisk agenda som spretar lite: Den socialistiska varianten är "världsmedborgare", dvs där proletärer i alla länder förenar sig och uppgår i ett stort kollektiv. Från samma rötter kommer nog den feministiska varianten ("systerskap"), fast den är exkluderande (män får inte vara med om dom inte leker på kvinnornas villkor).
Denna form av globalism omhuldas starkt av dagens styrande. "Alla" skall ha rätt att flytta vart dom vill och ha alla rättigheter vart i världen dom än är.
Nu visade det sig att det inte fungerar i verkligheten: De som har det bra vill inte dela med sig av sin välfärd till alla andra. Alltså: Många tycker att det är bättre att de rika får vara rika och låta de fattiga sträva efter rikedom, hellre än att alla skall vara lika fattiga.
Som motreaktion har vi fått nationalism, något som de styrande tycker är mycket, mycket olyckligt, ja till och med farligt. (Till och med mer farligt än flyktingströmmar och terrorism).
Vår EU-kommisionär Cecilia Malmström har gått hårt åt de länder som inte vill ratificera 1961 års FN-konvention, medan vårt grannland (som förvisso skrivit under) börjar se svagheter i systemet och vill ändra det. Vår svenske minister Morgan Johansson tycker dock att allt är så bra som det kan bli.
Så nu till min fråga:
Om alla är lika och alla skall ha alla rättigheter, och om alla kulturer skall blandas till en enda grå smet, och om nationalism är ett sådant gift, varför kämpar FN och de styrande så hårt för att vi skall tvinga på alla människor ett medborgarskap? Alltså, ett instrument som delar upp människor i nationer och ger upphov till nationalism? Och varför skall FN av alla instanser verka för det som skiljer människor från varandra istället för att förena dem?