När börjar tjejerna ta intiativ och få "brottom"?

35 tror jag är någon slags "magisk" siffra för barnlösa kvinnor där de känner sig desperata. Detta tror jag beror på att vården satt den "gränsen". Blir du gravid efter det är det extratester, Downs och skit. Chansen att bli gravid öht sjunker osv. Så runt där är det desperat. Man pratar om 30 och 40års-kriser, men jag tror de ofta 30 och 40 kan kompromissa om en megakris och mötas och gå ihop vid 35 för kvinnor.

Det beror nog mycket på hur det ser ut i den närmaste bekantskapskretsen också. Har "alla" vänner skaffat barn och de själva inte har några så är det nog troligen betydligt mer "bråttom" än om alla polare var singlar. Är ju lite samma fenomen när det kommer till att gifta sig, inom några somrar kan hela kompiskretsen gifta sig när någon väl satt igång.

Med det sagt så skulle jag nog säga att det för singelkvinnor börjar brinna i knutarna vid 30-nånting och att de som lever i någon form av parförhållande vid 35.

Finns ett gäng singelkvinnor i min bekantskapskrets som på (halvt) allvar pratade om att de skulle ta och frysa ner lite ägg. De är mellan 30-33 år, och har alla av dom långa förhållanden som de avslutade av en anledning eller annan. Börjar man prata om sånt så är man gissningsvis redan rätt långt gången på desperationsskalan.

Skulle säga att dom tjejer som är i familjebildande ålder 28-33 är ännu kräsnare än yngre tjejer i 20-27.

Dessa är i prime ålder för familj och det blir extra viktigt att hitta rätt kille att bli pappa till deras barn. Medans för en yngre tjejer finns fortfarande gott om tid att byta ut män om dom väljer fel. Efter 34 blir det panik och kraven sjunker (för dom tjejer som vill skaffa barn, övriga kan ju fortsätta med singellivet och festa vidare)

Det stämmer rätt bra med min erfarenhet. Jag har lättare att få tjejer under 25 än runt 30. Även om jag haft sex med många runt 30, så är de inte lika benägna att starta ett förhållande som yngre tjejer är. Vid 33/34 år blir de mer villiga igen.

Ingen aning faktiskt, min erfarenhet är att de inte gör det. Jag skulle åtminstone inte lita på det, för då är risken att du kommer bli väldigt besviken.

Tjejer tar redan initiativ, fast inte på det sättet ni tror. De kommer inte dra er i tröjan när ni är ute och säga att de vill ta ut er på en drink. Snarare kommer de i bekvämare miljöer där ni känner varandra på något sätt, visa diverse signaler och vara på er och ge subtila hintar och vilja umgås med er. Så ska du på riktigt försöka träffa en tjej utan att behöva vara aktiv, försök hitta umgängeskretsar eller miljöer där tjejer rör sig där du blir en naturlig del av gemenskapen.

Träning är bra på många sätt, men att träna för att få tjejer intresserade är riktigt idiotiskt och med risk för att låta nedlåtande, rätt patetiskt. Som om man inte har viljan eller förmågan nog att kunna överkomma det själv, utan måste förlita sig på något superficiellt för att kanske bli accepterad av någon tjej till slut. Ungefär så kan man tolka träning för att få tjej. Att bli bättre på att socialisera med tjejer är en väl värd investering däremot som alltid kommer löna sig.

Det vet jag inte. Verkar funka rätt bra för många medan ett fåtal kvinnor blir äcklade.

Jag har alltid kunnat ragga när jag är på det humöret men jag tror att det är biologiskt rotat att man ska vara kräsen. Kände mig mer desperat för ett par år sedan och har definitivt sänkt kraven ordentligt genom åren. Killar med pengar har jag haft många olika möjligheter med som ung om nu det skulle betyda något. Ni män tycks inte fatta att ni inte är några kap bara för någon bostadsrätt eller företag eller vad tusan ni nu pysslar med.

Jag jagar inte män. Blir allvarligt talat förbannad på att män tror att jag ska försöka fånga dem. Menar är jag så ful att de tror att jag aldrig kunnat fått bättre än dem? Ska jag jaga måste nog killen vara något utöver det vanliga. Och den jakten kommer bli mycket kortvarig. Måste man stressa efter en karl, lär han inte bli en bra barnafader. Mitt främsta problem är utebliven attraktion och därför stadgade jag mig aldrig med något kap. Vilket för mig innebär en högre akademisk utbildning och påtagligt hög IQ. Givetvis har jag mött flertalet sådana i mitt liv. Några överbelånade nissar som lever över sina tillgångar i skitbranscher, kan aldrig räknas som ett kap om man inte är halvdöd, sitter i rullstol eller totalt saknar förmåga att attrahera det motsatta könet.

Man ska aldrig underskatta sitt eget värde eller nöja sig med sämre än vad man förtjänar!
Vill du att mannen ska vara den som jagar? Eller har du ett bättre förslag om hur skulle du vilja att det går till istället? Vad definierar ett kap enligt dig?

Äsch själv är jag för gammal för sådant nu. Jag är av åsikten att män och kvinnor i relationer ska ta hand om varandra. Ingen ska jaga någon som inte är intresserad eller uppvisar nonchalans.

Jag är som sagt av åsikten att högre utbildning och intelligens är ett kap. Eller talanger som imponerar. Men i slutändan är individen ett kap om den hjälper dig att bli ditt bästa jag och är oersättlig när det kommer till de bättre egenskaperna. Du kan vara hur talangfull, smart och utbildad som helst, är du en dålig partner så är du och den mindre begåvade är kanske den som gör lyckan i hemmet.

Frågan i tråden är "När börjar tjejerna ta initiativ och få ""bråttom""? Min uppfattning och erfarenhet främst som mer eller mindre aktiv kille under flera år på "seriösa" dejtingsidor här i Sverige, är att tjejerna i stort sett aldrig tar initiativ, än mindre att de får bråttom.

Tyvärr är jämställdheten när det gäller kontaktskapande fortfarande på stenåldersnivå för det är killar/ män som alltid förväntas ta speciellt första steget och det är då kvinnan som kan sitta på höga hästar och ge sitt "godkännande". Kvinnor själva verkar ha en väldigt vag uppfattning om vad det är för typ av man de söker och verkar ha fullt upp med att hantera alla inviter från män. För att göra en drastisk liknelse så är det som flugor på en komocka.

För övrigt tycker jag det verkar som om de kvinnliga singlarna i Sverige överlag egentligen är nöjda med sin ensamhet och att det är mycket beroende på att de har skyhöga krav och förväntningar, som ingen man i världen ändå kan leva upp till. Självcentreringen är antagligen skyhög den också.

Det bästa män kunde göra är att gå ihop och komma överens om att från och med nu är det kvinnor som får göra grovjobbet, medan vi män kan luta oss tillbaka och börja sålla bland villiga partners. Om detta kan bli verklighet skulle jämställdheten kunna ta rejäla steg framåt, samtidigt som det skulle bli ett bryskt uppvaknande för många kvinnor.