Vad är medvetandets händelsehorisont?

Kanske inte, men det blir ju ändå en balansgång. För kruxet är ju att man ofta inte vet om ens tankar är ens egna, eller någon annans. Vi blir ju påverkade och influerade av saker utan att riktigt veta eller känna av det. Det sjuka är att vissa saker sitter så djupt att vi blir påverkade av saker generellt som vi egentligen inte skrivit under på (eller ställer upp på). Det som gör att propaganda kan vara så kraftfullt och effektivt.

Vissa saker är nog bäst att lämnas orörda och låta en själv lista ut eller utveckla sina egna idéer, och ibland behöver man åtminstone ledtrådar eller mer hjälp på traven för att komma vidare. Problemet är att man i regel inte vet. Minst sagt ett dilemma. Och med tanke på att jag personligen tycker att den kraftiga majoriteten av heliga skrifter är trams, hitte-på eller i bättre fall felaktigheter så är jag inte direkt motiverad att läsa diverse heliga texter. Jag säger inte att det är bullshit rakt av, men jag har svårt att lita på andra när det gäller detta, och ofta baseras texter på saker som jag inte kan testa eller kontrollera på ett lättare sätt. Visst kan jag ändå läsa det, men det är för mig som att finna små små guldklimpar i en stor gigantisk hög av dynga haha. Sorry vill inte låta negativ eller nedlåtande, men jag har även börjat störa mig på österländska så kallade gurus eller tänkare och liknande på senare tid, som jag ofta uppfattar som arroganta, självgoda eller bara vilse ibland... detta gäller även för "kändisarna" inom bl.a. den så kallade "new age"-sfären.

En förmodligen väldigt impopulär åsikt, men jag ogillar exempelvis Alan Watts som alla verkar se som en gud, men jag tycker inte att jag får ut något av att lyssna på hans pratande. För mig känns det som att han babblar i evigheter om självklarheter eller nonsens. Liksom utspätt som han förmodligen hade kunnat sagt på några minuter ibland, samtidigt som han har den där självgoda tonen i rösten.


Vem gör inte det? Du kan kontakta mig om du är något på spåret.

Jag lovar!