Om man är trött och vill sluta existera.

Hur är det för någon som existerar möjligt att uppnå ett disexistentiellt stadium?

Hur kan man veta någonting om någonting man aldrig upplevt?

Då menar jag att sedan födseln har vi existerat så vi vet inget annat.

Jag tror min fråga är lika svår som att tänka sig en ny färg, ungefär.

Det gör vi inte?
Det är naturligt för oss att fortsätta överleva livet så länge som möjligt.

Men varför? Vad är överlevnadsinstinkten? Inte för att det här ska bli en tråd om meningen med livet.


Jag röstar för att inte existera är bättre en att existera. Hela livet är en enda stor problemlösning hela tiden.


Bajsnödig, kåt, hungrig, trött, andnöd, alla sinnen ska också funka, sedan har vi hittat på sjukt mycket problem i samhället också.

Om hela existensen går ut på att problemlösa hela tiden... Så måste det vara skönare att aldrig ha existerat. Inte bara det, man kan också, hamna i helvetet om man är påverkad av miljön omkring en och har haft ett skitliv.


Existens = Dåligt.

Jag vet inte. Hittade någon knöl och insåg att jag faktiskt inte bryr mig om jag har cancer. Den försvann till stor del och jag brydde mig inte om att kolla upp det. Däremot skulle jag aldrig begå självmord. Helt enkelt ett beslut att oavsett vad ska jag stå kvar. Jag har haft något antagligen kroppsligt som jävlats och det är svårt att förstå botten först man träffat tjugo olika sådana (av olika former extrem psykisk smärta dvs). För mig handlar det om att jag vägrar att utsättas för saker som sedan ska få mig att avsluta mig själv. Ska någon begå självmord så får den som utsatt mig göra det istället för att jag gör det. Nu vill jag inte att någon tar livet av sig utan det symboliserar min viljestyrka. Människor kan få andra att gå under men jag vägrar. Mitt liv är inte särskilt mycket att förlora, varav sjukdom inte skrämmer mig men jag kan inte se varför jag inte skulle fortsätta leva? Det är väl naturligt att någon gång ge upp. Men om livet är en utmaning så har jag inte rubbats särskilt mycket mot att dö för egen hand än så länge.

Existens behöver verkligen inte vara dåligt , det blir lite till vad man gör det
när sen det dåliga tar över mer och mer och överväger det bra i livet
så får man ta sej en funderare om det är något som går att ställa till rätta

går det inte , så är döden en lösning att få det lugn man saknar

Så ta vara på den tid du får , för en vacker dag vänder det garanterat !!

Just din existens är kanske onödig, det finns för många människor på denna planet, och jag tror det blir svårt att prata existens utan att prata om livets mening.

Jag tror att du inte har hittat din mening ännu och därför tänker i existensiella banor?

Så ja, det finns ingen mening eller syfte för just dig, om du inte finner din mening, utan att för den delen blir religiös eller hitta andra sekt-liknande grupper som du ansluter dig till, du kan hitta meningen ändå.

Jag märker på detta forum alla dessa svaga, trasiga människor som tänker som du, måste ha en gud eller en högre tro för att ens orka med livet, måste ha en högre existensiell plan tror man.

Nej det måste man inte, det man måste göra är dock att spela de korten som slumpen gett dig och göra det bästa av det, har du fått en skithand så får du väl bluffa dig till en vinst.

Om du har existentiell ångest så är Psykologi forumet kanske ett bättre ställe att fråga ( (FB) Psykisk hälsa). Jag använder titeln på din tråd som ledtråd här, vilket kan vara fel, i så fall ber jag om ursäkt.

"Hur kan man veta någonting om någonting man aldrig upplevt?"

Genom att göra det och ta fullt ansvar för konsekvenserna. Du har gjort många saker för första gången i ditt liv. Om du haft tur har dessa saker varit positiva upplevelser som på det stora hela vägt upp de negativa. Så fungerar det inte för de flesta av oss dock. <-- Jag menar det!

Man lär sig att inte sätta handen på en het platta. Man lär sig vilka människor som går att lita på.

Pro!

[edit]: Du uppfann just ett nytt ord: "disexistentiell", jag har aldrig hört det ordet förut och googlar jag pekar de alla tillbaka hit till Flashback.

Att existera är en kamp. Gör inte misstaget att tro att alla har det bättre än du.

https://en.wikipedia.org/wiki/Man_of_the_Hole

[edit]: Jag märker nu att du är avstängd, har ingen aning om varför, men inget du skrivit i den här tråden förtjänar det. Så om du vill ha en allierad om den saken så har du den i mig.

Att sova är ganska nära det du beskriver.

Men i ett vaket tillstånd så kommer man inte ifrån den som "ser" (eller observerar), vill du skala av dig själv ner till "den" så är det en del fenomen som du måste frigöra dig ifrån, bland annat alla identiteter du identifierar dig med, identiteten måste komma till ovetandesheten.

När du frågar dig själv vem du är så ska du inte få eller skapa något svar, när du frågar dig själv vad du är, så ska du inte få ett svar eller skapa ett svar, uppnår du detta så anser jag att du är så nära inpå som det går att komma till ett "disexistentiellt" stadium eller tillstånd.