Är nihilism bara något man kan vara när man bevittnar existensen från trygg avstånd?

Inte nödvändigtvis, jag menar att nuet upplevs mer fritt om man inte har föreställningen att man måste rättfärdiga att man upplever det...

Vilket känns mest avspänt i kroppen, att uppleva nuet med eller utan föreställningen att man måste rättfärdiga att man upplever nuet och existerar? Är det på något sätt förnuftigt eller användbart att bära på föreställningen att man måste rättfärdiga att man upplever nuet?

Om man betraktar lidandet i tillvaron och dess betingelser, hjälper det att man bär på denna föreställning?

Om man vill leva ett mer fritt liv, hjälper det att man bär på denna föreställning?

Du talar om saker utan att någonsin gå in konret i vad du egentligen menar med "frihet" och att "rättfärdiga". Livet är fylld med dilemman, och ens frihet står jämt och ständigt i konflikt med andra människors välmående och din mer primitiva frihet att ta för dig av stunden står exempelvis i konflikt med din framtida frihet från den fullt upplevda nuets negativa konsekvenser.

Vi har trots allt en reptilhjärna, en prefrontal cortex, en limbisk system, etc.

Alla dessa delar av dig har egna "viljor", och dessa viljor står ofta i konflikt med varandra. Vi måste analysera nuet med prefrontala cortex för att det kommer få konsekvenser för vår framtida "jag", detta är i centrum för hela civilisationsbygget. Analyserar vi för mycket så lever vi dock inte längre och plötsligt så kväver vi själva anledningen att bygga inför framtiden; du kommer i absolut bästa fall klättra till världens topp och där inte finna den magiska nuet du jagar efter.

Livet är alltså en balansgång, och att helt göra sig av med det ena eller det andra tycks mig vara ett misstag.

Att man sedan vill systematisera och göra en ekvation av Samhällets, Världens, Universums (allt större grad av abstraktioner, desto mer man intresserar i de "eviga frågorna") lidande och njutning är också ganska naturligt, även ifall det är en ganska omöjlig uppgift (är verkligen inte med utilitaristerna här, då jag inte anser att man någonsin kan komma med en ekvation som helt säkert leder till ökat lycka i dess djupaste mening).

Jag tror att det däremot är ganska enkelt att komma underfund med saker som att sluta äta kött, etc. när man börjar intressera sig i att söka rättfärdiga ens livs alla beslut, man börjar även ifrågasätta heligare njutningar som ens sexuella behov; fast här är det inte lika uppenbart som med naturens "den starkes rätt" att man orsakr lidande, både åt sig själv och för tjejer man träffar (och slutar träffa).

Fri från ens samvete blir man ju aldrig, och där kommer ju limbiska systemet och spökar nuet. Vi börjar ju tala om friheten från den eviga viljan här, och det är kräver nog definitivt att man har sökt rättfärdiga sin existens, som Buddha när han började söka sig bort från sin hedonistiska frihet i slottet och istället sökte rättfärdiga existensen av de sjuka, lidandet och åldrandet, och då det var svårt att rättfärdiga det sökte han istället en utväg.

Denna utväg kräver bara att man ger upp så mycket, så man måste rättfärdiga "befrielse från viljan" framför "viljan", och det är som sagt otroligt svårt. Närmast omöjligt för västerlänningar (vi som växte upp med så många drömmar).

Precis. Det jag skrev i stunden var enbart ämnat att underlätta att släppa taget om en nihilistisk trosuppfattning att existensen måste rättfärdigas genom särskilt innehåll för att bära upp allt det negativa. Det är en frihet att ge upp en sådan uppfattning och uppleva nuet utan den. Känn efter själv.

Tråden handlar dock om att när det negativa ökar så bara måste man ta an någon trosuppfattning som rättfärdigar lidandet, i mitt fall så lider jag inte så pass att jag måste börja fantisera om verkligheten.

Jag använder mig då av metaforen där "tron" är som en båt, och du faller från båten när du slutar tro på något transcendentalt som rättfärdigar existensen, ifall vattnet är lugnt så kan du ju bara flytta omkring där ett tag och ta det lugnt och inte färdas åt någon riktning. Njuta av att bara existera...

Ifall det, däremot, kommer en storm så måste du hoppa på (nästan) vilken båt som helst, möjligen blir det då en båt som är fylld med pirater, och som förslavar dig. .

Tänk dig själv hur människor som har hemska barndomstrauman ofta söker sig till exempelvis kulter, där de blir utnyttjade på samma sätt som när de växte upp.

Jag förstår ditt resonemang, men det ger större frihet (frihetskänsla och förmåga att agera i världen), för den som har modet och styrkan därtill, att möta sina trauman direkt, istället för att gömma dem under ett grandiost narrativ som rättfärdigar att medvetandet går omkring och bär på bördor.

Den som lider vill endera lära sig att bli kvitt sitt lidande genom att förändra sin situation, eller genom att förstå dess uppkomst och ursprung i trosföreställningar om livet och framför allt om självet. Det är enbart filosofer, präster, ideologer och andra som är i behov av ett stort narrativ och storslagen universalism i "den Sanna Metafysiken", "Gud", "utopin" osv., medan världen består av konkreta upplevelser och unika situationer.

Men nu är jag intresserad av filosofi och en överutvecklad prefrontal cortex...är ju också en del av Världen, dess representation av Världen bör alltså inte helt ignoreras.

"Gud" och "utopi" är en fruktansvärt intressant abstraktion att utforska (trots att det möjligen inte existerar utanför mitt huvud), jag finner det också trevligt att stå ute i solen och stekas, men nu väljer jag att utforska de abstrakta tankarnas Värld istället ett tag, sedan går jag tillbaka till solen för att tömma mitt huvud.

Du själv går givetvis också in i metafysiska leken, till och med när du förkunnar att leken inte ska tas på allvar så tar du själv den på allvar; ungefär som postmodernister som påstår att ingenting har något högre värde, men i att ständigt strida för sin icketro på värdehierarkier tycks de lyfta fram tron i sig som av högre värde än alla andra.

Det enda sättet för dig att tillslut argumentera för metafysikens värdelöshet (på riktigt) är att lämna diskussionen, men det vill jag ju inte att du gör för att du är en ganska underhållande motdebattör.

Gillar det här Schopenhauer citatet:


och det här kan väl gälla även människors behov av mening, de som kan skapa mröening från sin innersta väsen behöver inte söka något att tro på, men kalla vindar kan få nästan alla att böja sig och söka samfund där man accepterar någon sanning att följa på nöd och lust.

Utöver allt annat du skrev.

Nihilism kan ju också ge dig en känsla av trygghet. Inget är förevigt, njut medans du kan. Alla känslor ska vara välkomna! Ju mer i botten du känner dig, ju mer på toppen kan du känna dig. Du känner ett lugn och förblir på toppen längre.

Bra poäng där, nihilismen kan faktiskt vara en varm filt, vem bryr sig att man förlorat alla ens livs battaljer? Man är bara en droppe i havet, och ingen bryr sig om en droppes öde, ingen kommer att komma ihåg någon bedrift ändå...

Min brorsa brukar resonera så.

Precis. Vad gör lite tjafs när solen ändå ska explodera?

Folk reagerar mestadels positivt på människor med en lugn attityd, nihilism kan ge dig den lugna attityden. Men gör vad du kan som en droppe, för även en droppe söta till ett salthav. Åtminstone dropparna i din närmsta omgivning.