Ta bort eller byta ut delar av ens kropp och hjärna. Effekter?

Hur skulle man uppleva det, om olika delar av ens kropp togs bort eller byttes ut, tex om ens ögon och ens syncentrum i hjärnan skulle tas bort? Blir det helt svart då?
Och hur mycket kan man ta bort och ändå kunna tex tänka?
Och hur mycket kan man ta bort, utan att hen slutar uppleva helt, alltså vad är det minsta man kan uppleva?

I hela den här tråden, så bortser vi från infektionssjukdomar och annat som är skadligt för människan. Och vi utgår också ifrån att det finns maskiner som tex kan pumpa runt och syresätta blod i kroppen, så att man kan ta bort tex hjärta och lungor, och ändå hålla tex hjärnan igång.

I mitt nästa inlägg i tråden, så har jag skrivit ner en liten "saga", som innehåller en del av mina egna teser/teorier, om effekterna av att ta bort eller byta ut olika delar av en människas kropp och hjärna, och om hur människan fungerar, tex kognitionsmässigt. Så om ni hittar några fel i sagan, då kan ni förstås påpeka och diskutera det i den här tråden.

MANNEN SOM VILLE MÅ SÅ BRA SOM MÖJLIGT HELA TIDEN RESTEN AV SITT LIV, del 1

Det var en gång en man som mådde väldigt dåligt och ville må bättre. Han var miljardär, så han gick till en klinik som sysslade just med att få människor att må bättre.

Läkaren:
"Välkommen! Jag har förstått att du mår väldigt dåligt och vill må bättre."

Mannen:
"Ja, det stämmer."

Läkaren:
"Jag har gått igenom det formulär du har fyllt i ang. ditt mående, och det jag kan rekommendera är att vi flyttar din hjärna till en annan kropp, som har större möjligheter att få dig att må bra. Låter det som en bra idé?"

Mannen:
"Ja."

Läkaren:
"Bra! Då ska du bara skriva under det här pappret, och sen kan vi påbörja operationen."

Mannen skriver under pappret, och operationen genomförs några timmar senare. Han vaknar sedan upp i en säng på kliniken. Han går upp till toaletten och ser sig själv i spegeln. När han ser sig i spegeln blir han jätterädd och börjar skrika. Läkaren kommer springande till honom.

Läkaren:
"Vad är det som är fel?"

Mannen:
"Jag känner INTE igen mig själv i spegeln, och hela min kropp känns konstig."

Läkaren:
"Du har ju fått en ny kropp, men du har kvar minnen av hur din förra kropp såg ut och kändes. När du såg spegeln, alltså innan du såg din spegelbild, då förväntade du dig att du skulle se ditt förra ansikte. Detta eftersom det är ditt förra ansikte som du är van att se när du ser dig i spegeln, alltså det ansiktet finns i dina minnen av tidigare gånger då du har sett dig själv i spegeln.
Och du har minnen av hur din förra kropp kändes, och människan jämför hela tiden hur kroppen känns för tillfället, med hur man minns att kroppen kändes en tid tillbaka.
Så om du låter det gå en tid, så kommer du vänja dig vid både hur ditt nya ansikte ser ut, och hur din nya kropp känns."

Mannen:
"Men hade ni inte kunnat flytta minnena av min nya kropp, från den hjärnan som tidigare satt på min nya kropp, till min hjärna?"

Läkaren:
"Jo, det hade vi kunnat göra. Och vi har kvar din nya kropps gamla hjärna, så vi kan göra det om du vill. Men jag tycker du ska låta det gå en tid först, för du kommer troligen snart vänja dig vid din nya kropp. Låter det bra?"

Mannen:
"Ja."

En tid går och mannen träffar sedan läkaren igen.

Läkaren:
"Hej, hur mår du nu? Har du vant dig vid din nya kropp?"

Mannen:
"Ja, det känns bra. Men jag plågas ändå av mina tidigare minnen. Tex minnena av att mina föräldrar är döda. Jag mår alltså fortfarande dåligt, och jag vill må bättre. Kan ni inte ta bort alla mina minnen som får mig att må dåligt?"

Läkaren:
"Jo, det kan vi göra. Problemet med det är att om vi tex tar bort minnena av dina föräldrars död, då kommer du ju troligen ändå sakna och vilja träffa dina föräldrar, och då är risken stor att du ändå någon gång i framtiden kommer få reda på att de är döda och mår dåligt igen pga det. Förstår du?

Mannen:
"Ja, jag förstår. Men kan ni inte ta bort mina minnen av mina föräldrar helt och hållet, så att jag INTE har något att sakna och vilja träffa?"

Läkaren:
"Jo, det skulle vi kunna göra. Problemet med det är att risken är stor att du visst kommer sakna och vilja träffa dina föräldrar, när du ser eller hör talas om andra som har föräldrar och umgås med sina föräldrar, och du då ser hur bra de mår av det.
Och det räcker att du vet vad föräldrar är för något, så kommer du undra var dina föräldrar är. Och då är risken stor att du någon gång i framtiden får reda på att dina föräldrar är döda, och att du då mår dåligt igen pga det. Och vi kan INTE ändra i ditt förflutna. Dina föräldrar är döda, och det går INTE att ändra på."

Mannen:
"Men kan ni inte ta bort det i min hjärna, som gör att jag mår dåligt av att veta att mina föräldrar är döda?"

Läkaren:
"Jag vet INTE vad det är som gör att du NU mår dåligt av att dina föräldrar är döda. Det kan ju finnas en massa olika skäl till det, tex att man själv har orsakat sina föräldrars död och har dåligt samvete för det. Och om det är så att du har dåligt samvete pga att du har orsakat dina föräldrars död, och om vi skulle ta bort dina minnen av att ha orsakat dina föräldrars död, så att du slipper ditt dåliga samvete över detta. Då är risken stor att du någon gång i framtiden, kommer få reda på att du har orsakat dina föräldrars död, och att du då får dåligt samvete på nytt och mår dåligt pga det.
Vi kan förstås ta bort ditt samvete helt och hållet, så att du slipper må dåligt pga dåligt samvete. Men då är risken stor att du kommer göra saker, som kommer få dig att må dåligt av andra skäl än att du har dåligt samvete, tex att du begår brott och hamnar i fängelse och mår dåligt pga det."

Mannen:
"Men jag har INTE orsakat mina föräldrars död. Orsaken till att jag NU mår dåligt av att mina föräldrar är döda, det är att jag saknar dem och vill träffa dem, men jag kan INTE träffa dem eftersom de är döda."

Läkaren:
"Jag förstår, och det är den vanligaste orsaken till att man mår dåligt för att någon är död - att man vill träffa den men INTE kan det för att den är död.
Men den vanligaste orsaken till att man vill träffa sina döda föräldrar, det är för att man vill få veta att de mår bra, alltså att de INTE mår dåligt, tex brinner i helvetet. Och en orsak till att man vill att ens föräldrar ska må bra, det är för att man har medkänsla.
Vi kan förstås ta bort din medkänsla helt och hållet. Men om vi tar bort din medkänsla, så uppstår liknande problem och risker att du mår dåligt pga tex att du begår brott, som uppstår om vi skulle ta bort ditt samvete."

Mannen:
"Men orsaken till att jag vill träffa mina föräldrar, det är INTE för att jag är rädd att de brinner i helvetet eller mår dåligt av andra skäl. Jag vet att mina föräldrar är döda, och jag vet att de därför varken kan må bra eller dåligt. De kan INTE känna eller uppleva någonting alls helt enkelt. Så tror jag att det fungerar. Eller jag vet att det fungerar så.
Orsaken till att jag vill träffa dem, det är för att jag mådde bra av att umgås med dem av flera skäl, tex för att de var snälla mot mig."

Läkaren:
"Jag förstår. Och det vore INTE bra för dig, om vi tog bort det som gör att du mår bra av att umgås med människor som är snälla mot dig, för det skulle öka risken att du börjar umgås med människor som är dumma mot dig, vilket i sin tur ökar risken att du mår dåligt."

Mannen:
"Men kan ni inte ta bort mina minnen av att mina föräldrar var snälla mot mig?
Då kommer jag väl INTE känna ett lika starkt behov att träffa dem, även om jag vet att de är döda?"

Läkaren:
"Risken är stor att du ändå någon gång i framtiden kommer få veta att dina föräldrar var snälla mot dig, eller att du tycker att de ser snälla ut på foton, eller att du tänker att de flesta föräldrar är snälla mot sina barn, och att du därför kommer sakna dem och vilja träffa dem."

Mannen:
"Så vad råder du mig att göra, för att slippa må dåligt av att veta att mina föräldrar är döda?"

Läkaren:
"Fortsätt tänka att dina föräldrar INTE kan må varken bra eller dåligt eftersom de är döda, om det är så du tror/vet. Och så försöker du hitta någon annan som kan få dig att må lika bra, eller bättre, som dina föräldrar kunde.
Och du behöver ju INTE känna att du är "otrogen" mot dina föräldrar, eftersom de enligt din tro INTE kan må dåligt eller känna sig ensamma, eftersom de är döda och därför INTE kan uppleva något alls."

Mannen:
"Okej, jag ska försöka göra så."


forts. på sagan följer i mitt nästa inlägg i tråden.

forts. på sagan från mitt förra inlägg i tråden.

MANNEN SOM VILLE MÅ SÅ BRA SOM MÖJLIGT HELA TIDEN RESTEN AV SITT LIV, del 2


Det går några år och sen kommer mannen tillbaka till kliniken.

Läkaren:
"Hej, hur mår du nu?"

Mannen:
"Jag mår väldigt dåligt fortfarande. Jag har skaffat en fru och barn, och de fick mig att sluta sakna mina döda föräldrar. Men jag har insett att förr eller senare kommer min kropp bli gammal, och jag kommer då må dåligt pga det ända tills jag dör. Och jag vill må så bra som möjligt hela tiden tills jag dör. Kan ni ordna det?
Jag är beredd att överge min fru och mina barn, för att må så bra som möjligt hela tiden tills jag dör."

Läkaren:
"Vi kan förstås INTE garantera att du aldrig mer mår dåligt, eller att du kommer må så bra som möjligt hela tiden, varken i detta livet eller i några eventuella kommande liv.
Det vi däremot kan göra, det är att minska risken att du mår dåligt i framtiden i detta livet, och öka chansen att du mår så bra som möjligt hela tiden i detta livet tills du dör.
Men då måste du gå med på att skriva in dig på våran klinik resten av ditt liv. Och du måste låta oss ta bort det mesta av din kropp och din hjärna. Är det något du kan tänka dig?"

Mannen:
"Jag är beredd att göra vad som helst, så länge det ökar chansen att jag mår så bra som möjligt hela tiden resten av mitt liv, och minskar risken att jag mår dåligt.
Men kan du berätta mer om vad det är av min kropp och hjärna som ni måste bort, och varför?"

Läkaren:
"Du har ju smärtnerver i tex din hand, som gör att du kan känna smärta i din hand. Och genom att ta bort alla dessa smärtnerver i din kropp, så kan du INTE längre känna smärta, och därmed minskar risken att du mår dåligt.
Men du kan ju även må dåligt av saker som du ser, hör, luktar och smakar, och därför tar vi även bort din synnerv, din hörselnerv och alla nerver i din näsa och tunga.
Och eftersom du då INTE behöver dina armar, ben, ögon, öron, näsa och tunga etc. längre, så tar vi bort allt detta också.
Och vi tar även bort alla de delar i hjärnan som enbart behövs för att du ska kunna se, höra, känna smärta, lukta, smaka och röra dig.
Du blir alltså bara en minimal hjärna, som hålls vid liv med hjälp av olika maskiner, och som mår jättebra hela tiden, förhoppningsvis ända tills du dör."

Mannen:
"Det låter ju jättebra. Men hur kan jag må bra om jag INTE kan äta god mat, se vackra saker, höra bra musik, umgås med trevliga människor, och göra andra saker som NU får mig att må bra i livet?
Och hur blir det med sex, om ni har tagit bort mina könsorgan?"

Läkaren:
"Alla de njutningar som du räknade upp, de kommer av att du tar bort smärtor och andra obehag som du känner. Tex när du är hungrig så känner du ett obehag i magen, som försvinner när du äter mat, vilket ger dig njutning. Men om du helt tar bort nerverna som gör att du känner obehaget i magen, och tar bort alla delar av hjärnan som är kopplade till obehaget i magen, då slipper du obehaget i magen permanent.
Och samma gäller dina könsorgan. Sexuell upphetsning är egentligen ett obehag i könsorganen, som minskar när du stimulerar dina könsorgan. Och om du helt tar bort nerverna som gör att du känner obehaget i könsorganen, och tar bort alla delar av hjärnan som är kopplade till obehaget i könsorganen, då slipper du obehaget i könsorganen permanent.
Det betyder dock INTE att du kommer uppleva orgasm hela tiden, om du tar bort könsorganen helt och tar bort alla nerver och hjärndelar som är kopplade till obehaget i könsorganen. Detta eftersom sexuell stimulering/tillfredsställelse leder till frisättande av en massa ämnen i blodet, tex endorfiner, som gör att obehag i hela din kropp försvinner. Och dessa obehag i hela din kropp, de kommer vara kvar även om obehaget i könsorganen försvinner.
Men eftersom vi även tar bort hela din kropp och stora delar av din hjärna, så kommer obehagen i din kropp försvinna ändå. Vi tar helt enkelt bort allt i din kropp och i din hjärna, som gör att du upplever obehag."

Mannen:
"Men kommer jag kunna uppleva tex orgasmer?"

Läkaren:
"Det är INTE säkert att du kommer uppleva orgasmer, men du kommer iallafall INTE sakna orgasmer, eftersom ditt sexuella behov kommer försvinna."

Mannen:
"Vad kommer jag uppleva då? Och vad kommer jag att tänka på?"

Läkaren:
"Eftersom vi tar bort allt i din kropp och i din hjärna som gör att du upplever obehag, så kommer du INTE kunna uppleva något obehag, och du kommer därmed INTE kunna må dåligt för att du tex INTE upplever orgasmer. Du kommer alltså vara totalt tillfredsställd - INGET obehag är lika med total tillfredsställelse.
Och eftersom du då INTE har några problem, så har du INTE heller något behov av din tankeförmåga. Så din tankeförmåga kommer försvinna."

Mannen:
"Men jag vill kunna tänka på hur bra jag mår, tex tänka 'åh vad skönt allt känns, jag mår INTE dåligt alls'."

Läkaren:
"Problemet med det, det är att för att du ska kunna tänka på hur skönt allt känns, och hur du INTE mår dåligt alls, så måste du ha kvar minnen av hur det känns när du mår dåligt. Och då kommer du kunna må dåligt om du tänker på dessa minnen. Du kommer tex kunna bli rädd och få ångest pga dessa minnen.
Men du behöver INTE kunna tänka på att du mår bra, för att du ska kunna må bra. Det räcker att du mår bra helt enkelt. Och det kommer du förstås att göra om vi tar bort allt ditt obehag."

Mannen:
"Men jag vill kunna fråga mig själv om jag mår bra, och sen få svaret 'ja, jag mår bra'. Och om man tar bort alla mina minnen av obehag, tex alla mina minnen av smärta, då kommer jag ju INTE kunna tänka på hur det känns när jag mår dåligt, utan jag kommer bara kunna tänka på hur det känns att må bra.
Jag kommer kunna fråga mig själv om jag mår dåligt, men eftersom jag saknar minnen av att ha mått dåligt, så kommer jag INTE kunna förstå innebörden av att må dåligt, mer än att det är motsatsen till att må bra.
Dessutom så vill jag ha kvar min intelligens, och jag vill kunna kommunicera med omvärlden för att kunna lära mig nya saker, och för att kunna meddela er om jag trots allt skulle må dåligt och behöver hjälp med att må bättre.
Dessutom kanske jag blir nyfiken på vad smärta är för något, och vill prova att känna smärta igen. Och min nyfikenhet vill jag förstås ha kvar, eftersom den gör att jag vill lära mig saker."

Läkaren:
"Det går förstås att ordna något i stil med det som du föreslår. Problemet med det är att om en människa är nyfiken på hur tex den mänskliga hjärnan fungerar, och den människan förbjuds att lära sig mer om det, då kommer hen att uppleva obehag. Och om det obehaget försvinner, då försvinner förstås också nyfikenheten. Detta eftersom nyfikenhet drivs av att du upplever obehag av att INTE förstå en viss sak.
Så om vi tar bort allt ditt obehag, då kommer förstås också all din nyfikenhet försvinna.
Och om du istället ska ha kvar det obehag som gör att du känner nyfikenhet, då finns det risk att du kommer må väldigt dåligt av att INTE kunna förstå en massa saker, speciellt eftersom du då är så beroende av andra för att lära dig saker.
Och om vi tar bort allt ditt obehag, då kommer du INTE heller fråga dig själv hur du mår, eftersom den frågan är en slags nyfikenhet, som alltså är beroende av att du känner obehag.
Jag kan förstå att det är svårt för dig att NU acceptera att aldrig mer kunna känna nyfikenhet, eller tex aldrig mer kunna ha sex. Men när vi tar bort allt ditt obehag, då kommer det INTE kännas svårt alls.
Om du istället har kvar en massa av dina intellektuella förmågor, då är risken stor att du kommer uppleva en massa obehag, samtidigt som du har väldigt små chanser att bli av med dessa obehag, eftersom du då INTE längre har någon kropp."

Mannen:
"Jag förstår hur du menar med att det INTE kommer kännas svårt för mig alls, när ni tar bort allt mitt obehag. Men det är för svårt för mig i nuläget att acceptera, att jag tex aldrig mer kommer kunna uppleva sexuell njutning eller aldrig mer kommer kunna tänka.
Jag kan utan problem låta er ta bort mina armar och ben och mina inre organ. Men jag vill fortfarande kunna se och höra, och jag vill kunna uppleva sexuell njutning och kunna äta god mat.
Men kan ni inte göra så att ni tar bort lite i taget av min kropp, och bara typ klipper av nerver till att börja med, så att jag får känna hur det känns och kan ångra mig?
Då kan jag även pröva på hur det känns att vara utan tex mina könsorgan, och utan mina ögon och öron."

Läkaren:
"Det kan vi absolut göra. Vi kan ordna det så att du alltid har kvar talförmågan, och så återställer vi dig efter en viss tid, om du INTE meddelar oss att du vill fortsätta ha det som det är. Och först när du meddelar oss det, då tar vi bort de bortkopplade delarna av din kropp helt och hållet. Låter det bra?"

Mannen:
"Det låter jättebra, sätt igång!"


Nu är sagan slut, men den kanske fortsätter senare i tråden.

TL;DR
Tänk koma så kommer du bra nära svaret på din fråga.

Vid koma är väl alla delar av ens hjärna avstängd?
Det jag undrade var hur man upplever det om man tar bort bara vissa delar av ens kropp och ens hjärna. Och hur mycket kan man ta bort och ändå kunna tex tänka?

Det är lätt för mig att föreställa mig hur det skulle vara att INTE se och INTE höra, och att INTE känna någon smak eller lukt. Det är också lätt för mig att föreställa mig hur det skulle vara, att INTE känna någon lokaliserbar svår smärta eller lokaliserbar stark njutning, tex träningsvärk eller skön massage.
Men jag har svårt att föreställa mig hur det skulle vara att INTE känna känslor som är svåra att lokalisera, som tex ångest och lycka. Jag mår alltid antingen bra eller dåligt, eller både och. Och jag kan INTE föreställa mig hur det skulle vara att INTE må antingen bra eller dåligt, eller både och.

Men jag tänker att det kanske ändå är möjligt att uppleva INGET och ändå vara levande. För det måste ju finnas någon del i hjärnan som vet att man upplever, alltså att man tex ser och hör. Och den delen borde ju då även veta att man INTE ser, hör eller upplever något annat, om det INTE kommer in några signaler till den delen. Och alltså vet den delen i sådana fall att man upplever INGET.
Men vad är då syftet med en sådan del?

Det mest logiska syftet med en sådan del som jag ser det, det är att hjärnan ska kunna hantera sinnesintrycken på lämpligt sätt. Ungefär så här tänker jag att det fungerar:

När en människa tittar på tex en katt, då kommer hen tänka på en massa saker som hen associerar med katter, tex jamande. Tanken på jamande kanske sen får hen att tänka på "jammande", alltså spela musik.
Och om vi utgår ifrån att detta är en process som sker i hjärnan, då skulle den kunna förklaras ungefär så här:

Ljus reflekteras från katten, och det "katt-bild-ljuset" kommer nå människans ögon och där omvandlas till information, som går vidare in i hens hjärna. Jag kallar den informationen i fortsättningen för "katt-bild-informationen".

Hens hjärna letar i hens minne efter sparade minnen som liknar "katt-bild-informationen", och hjärnan hittar då ett sådant minne, som är sparat i en "minnesbunt" tillsammans med ordet "jama" i ljudform. Jag kallar denna "minnesbunt" för "katt-bild-minnesbunten" i fortsättningen, men den skulle lika gärna kunna kallas för "jama-ljud-minnesbunten", eftersom den antagligen har bildats för att hen någon gång tidigare har sett en katt och samtidigt hört katten jama.

Men om hen sen tänker på "jammande", hur förklarar man det?
Min tes är att det är så, att precis som hjärnan söker i minnet efter minnen som liknar "katt-bild-informationen", så söker hjärnan sedan även i minnet efter de minnen som den hittar i "katt-bild-minnesbunten", utöver "katt-bild-minnet". Alltså söker hjärnan i minnet efter bland annat "jama-ljud-minnet", och då hittar den ett liknande minne, nämligen ordet "jamma" i ljudform, i en "minnesbunt" som jag kallar "jamma-ljud-minnesbunten". Och sen söker hjärnan även i minnet efter övriga minnen som den hittar i "jamma-ljud-minnesbunten".
Och så vidare.

Alltså finns det troligen en "sökare" i hjärnan, som tar emot information från sinnesorganen, och söker i minnet efter minnen som liknar den informationen.
Och sen får "sökaren" tillbaka en "kopia" av alla minnen som liknar informationen från sinnesorganen, plus en "kopia" av alla övriga minnen, som finns i samma "minnesbunt" som alla de minnen som liknar informationen från sinnesorganen.
Och sen söker "sökaren" i minnet efter alla dessa "kopior" av övriga minnen, för att se om det finns liknande minnen i andra "minnesbuntar". Och om så är fallet, då får "sökaren" tillbaka en "kopia" av alla minnen i dessa "minnesbuntar".
Och så vidare.
Och alla dessa minnen upplever man som tankar.

Men varför gör "sökaren" alla dessa sökningar i minnet?
Min tes är att "sökaren" beordras av hjärnan att göra alla dessa sökningar, för att hjärnan ska få så mycket information som möjligt, om sinnesintrycken. Och syftet med det är i sin tur, att hjärnan ska kunna fatta beslut om hur den ska hantera sinnesintrycken.
Andra sätt för hjärnan att få information om sinnesintrycken, det är att beordra talorganen att fråga andra människor om sinnesintrycken, eller att beordra synorganen att läsa om sinnesintrycken.

Men hur vet hjärnan när den har fått tillräckligt med information för att kunna ta ett bra beslut?
Min tes är att när man känner tex hunger, då är den hungerkänslan också en slags information, som "sökaren" kan söka efter i minnet. Och om en vuxen människas "sökare" söker i minnet efter "hunger-informationen", då kommer den hitta en massa minnen som är "handlings-minnen", i samma "minnesbunt" som "hunger-minnet".
Och dessa "handlings-minnen" är minnen av tidigare handlingar, som har utförts i samband med att man har varit hungrig. Det kan vara tex att man har lagat mat och sen ätit den.
Och om "sökaren" sen söker i minnet efter "kopian" av ett "äta mat-minne", då kommer den troligen få tillbaka en "kopia" av ett "mättnads-minne". Och eftersom hjärnan tolkar "mättnads-minnet" som något bra som tar bort den dåliga "hunger-känslan", så tolkar hjärnan även handlingen "äta mat" som något bra. Och därför känner man ett behov av att äta mat, och påbörjar processen att äta mat. Men under den processen, så kanske "sökaren" hittar något dåligt minne kopplat till den pågående processen, som gör att den pågående processen avbryts.

"Sökaren" är alltså troligen den del i hjärnan som vet att man upplever, alltså den del som jag tidigare skrev om i detta inlägg.
Och sen om någon frågar en vad man upplever, då använder hjärnan informationen i "sökaren", för att svara på den frågan. Om man tex ser en katt när man får frågan om vad man upplever, då har ju "sökaren" redan letat upp ordet "katt" ur minnet. Och om vi tänker på ett ljud, då avges nervimpulser i hjärnan, troligen i Brocas area, som om vi utförde det ljudet. Läs ang. spegelneuroner nedan:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Spegelneuron

Och om man ser en katt, och får frågan vad man upplever, då räcker det ju faktiskt att man säger ordet "katt". Och om nervimpulser då redan avges i hjärnan som om man sa ordet "katt", då räcker det väl att man bara slappnar av, så kommer ordet "katt" ur munnen av sig själv. Eller?

Tar du bort kuken är livets mening förlorat. Får du en fitta är ditt liv pulveriserat

Om du även tar bort sexlusten, då kommer du troligen bli som ett barn, alltså du kommer INTE sakna sex. Och barn tycker väl att livet är meningsfullt?

Sen tänker jag att det troligen är så att tjejer/kvinnor hellre har en fitta än en kuk. Så om du ändrar lite i kroppen och hjärnan, med hormoner etc., samtidigt som du byter ut kuken mot en fitta, då kommer du troligen vara nöjd med att ha en fitta istället för en kuk.

Definiera "svart".


Definiera "tänka"


Definiera hen och uppleva.


Så .. vi pratar alltså fortfarande om något/någon som lever ..


Saga?


Tråden hör hemma i papperskorgen. Varsågod .. där har du min kommentar om din saga.