Hur ser ett människoliv ut i 4D?

Låt oss anta att det existerar en materiell värld och att tidsdimensionen inte skiljer sig från rumsdimensionerna. Tänk dig nu en betraktare i en 5D värld som upplever sin femte dimension på samma sätt som vi upplever tiden medan de övriga fyra dimensionerna är den verklighet som vi lever i just nu.

Då är frågan: Hur ser ett människoliv ut för denna betraktare?

Finns det ett mönster? Ser vi ut som en utslagen blomma? Finns det en matematisk funktion som beskriver vårt utseende? Vi kanske ser ut som det man i 5D-världen kallar för ’hjärna’ eller ’abstrakt konst’. Är vi kanske tom en 5D-betraktares hjärna? Kanske ser vi bara ut som en ’bänk’.

Beror på om du syftar på en extra tidsdimension eller rumsdimension

Jag tycker det är tydligt i första inlägget vad jag syftar på... hur menar du?

Något som är intressant är att tänka på är vad som händer när man skriver eller drar streck på ett papper. T.ex kan man tänka sig att pennans spets representerar ’nu’ medan ’då’ är linjen eller bokstäverna man redan skrivit. ’Sen’ är helt vitt; tomt. Ja, sen när man skrivit eller ritat klart så har vi ’livet’ där. Från den nolldimensionella spetsen till den endimensionella linjen. Sen kan man ju fundera på vad som händer när man korsar en redan dragen linje. Möjligheten att ens kunna göra detta tror jag är att vi betraktar det hela från en högre dimension. ’Nuet’ korsar ju s.a.s det tidigare nuet; och då har vi ju typ en tidsresa.

Säg att våra liv fungerar som pennans spets och att tidsresor inte är möjliga, ja då går formen att korsa sig själv bort.

Sen tror jag att våra liv formar ett väldigt tydligt mönster. Vi sover ju ungefär en tredjedel av tiden, periodiskt. Sen gör vi ungefär samma saker under vaken tid också med samma period. Om vi skulle se detta mönster tror jag vi skulle häpna över hur ’inrutade’ våra liv faktiskt är.

Väldigt flummigt detta måste jag säga...

Vetskapen att livet är som ett timglas sedan vi föds , skulle skrämma många om de levde med det i den fjärde dimensionen

Du har rätt att vi lever i 4 dimensioner, det ska jag inte argumentera emot. Men du var lite otydlig när du säger 5D. Antingen syftar du på 2 tidsdimensioner och 3 rumsdimensioner eller 1 tidsdimension och 4 rumsdimensioner. Just nu lever vi under 3 rumsdimensioner, det förklarar det matematiska XYZ koordinaterna vi kan använda oss av för att sätta ut en punkt i rummet. Och även 1 tidsdimension, det förklarar att vi bara åker/upplever under en "rak" eller enkelriktad tidsfölje. Vi kan använda oss av klockan som bara "mäter" hur lång vår en dimensionella tidslinje har nått, för klockan är som en koordinataxel, och det är den enda koordinataxeln för tiden. Eftersom vi bara lever under 1 tidsdimension är det psykologiskt omöjligt att tänka sig 2 tidsdimensioner där man sätter 2 koordinataxlar och bestämmer en punkt i tiden. Men matematiskt är det inte, samma sak gäller för rumsdimensioner, vi kan grafiskt ge en 3 dimensionell överblick på hur en kropp i 4 dimensioner skulle se ut fast det upplevs under mindre dimensioner.

Så jag hoppas du har nappat tag i mitt koncept om dimensioner.

Jag tänker mig att betraktaren i 5D upplever vår tidsdimension som en rumsdimension så det blir fyra rumsdimensioner och en tidsdimension då.

Man skulle kunna tänka sig en kub som en värld med två rumsdimensioner och en tidsdimension där kubens innehåll består av kontinuerliga strukturer. Tar man ut ett ’tvärsnittsplan’ ur denna så blir ju det ett ’nu’ i kubvärlden. Tänker man sedan att en platt myra lever sitt liv i denna kub så blir det ju möjligt för oss att skära ut hela myrans liv i 3D och på samma sätt tänker jag mig att 5D- betraktaren kan göra med oss.

Sen får man tänka på att vi skulle kunna mosa hela den här kuben eller klyva den eller något och vad händer då med den världen? Världen innan mosning lär ju finnas kvar medan den nya ’går under’, men det är ju ’samma’ myra som upplever bådadera! Det skapas nya världar för varje tid som går. Påminner lite om multiversumhypotesen. Ja, det blev off topic...