Har för ett halvår sedan flyttat in med två snubbar jag inte känner plus en mycket yngre tjej jag inte heller känner, och detta beror på studier i en annan stad än den jag tidigare bott i.
De två killarna är de centrala i denna historien och för att vi ska hålla koll på vem som är vem kan vi kalla dem J och P.
J och P är lika gamla som jag. Vi är alla tre mellan 25-30 år och har liknande intressen. Båda killarna har känt varandra länge och är liksom sammansvetsade som om de vore bröder.
J är den som har övertaget i relationen mellan dessa två. Han röker mycket cannabis (varje dag, jämt alltså) och dricker alkohol titt som tätt. Han han bli väldigt aggressiv när han dricker vilket resulterar i att man sällan vågar säga emot honom. Han är väldigt intellektuell och allmänbildad dock, och är verbalt utvecklad vilket gör att han alltid har verbal makt över en. I övrigt är han extremt lat och vampyrar på andra. Han snärjer folk runt sitt finger och utnyttjar dem. Låter sin flickvän laga mat åt honom och diska åt honom, köra honom när det behövs. Men han avgudar henne också och ger henne ständigt komplimanger osv. Han ser ganska bra ut och har stark karisma.
P är också smart och precis som J tror han att J och P står över alla andra och har rätten att se ner på allt och alla. Dock har han en något mjukare sida. Han är inte lat och är ibland hjälpsam och han varken dricker eller röker. Dck har han problem med utbrott stundtals och kan vara otrevlig och dryg utan anledning. Han vågar dock aldrig säga emot J och skrattar med honom när det behövs och säger aldrig emot honom. Han är alltid på J's sida.
Vi flyttade ihop för ungefär ett halvår sedan och kom varandra nära direkt. De har kallat oss för familj och till och med tagit in mig som deras syster. I början var det magiskt. Jag hade varit nykter under flera månader pga för hög alkoholkonsumtion men blev genast introducerad för cannabis av J och genast var jag på botten igen. (Jag skyller absolut inte på någon annan än mig själv, men detta var såklart en bidragande faktor), och med det som har uppstått senare i boendet har jag börjat dricka igen, nästan varannan dag.
Problematiken började med att jag alltid har fått diska och städa i boendet, och hur många gånger jag än moppat, dammat osv så är det kaos samma kväll igen. Jag fick aldrig någon tacksamhet utan det sågs som en självklarhet ungefär. Eller så märkte de aldrig nåt? Men när jag började säga ifrån så fick jag elaka kommentarer av J om att jag försöker få guldstjärna osv. och efter det började jag bli mindre "artig" som man är mot nya människor och börja betè mig mer som mig själv nu när de verkade göra det. Och då började de känna sig bekväma med mig och började att ständigt dra våldtäktsskämt i min närvaro, trots att de vet att jag har varit med om våldtäkter själv och mår väldigt dåligt över det. Successivt har de börjat förminska mig och behandlar mig som om jag vore ett barn. Även när de vill säga hur mycket de tycker om mig så säger dem det på ett förlöjligande sätt; tittar mig i ögonen som om jag vore en idiot och pussar mig i pannan fast jag inte vill. J säger ofta att han älskar mig och varvar detta med aggressionsutbrott där han kan ge mig öknamn och stå och banka och skrika utanför min dörr. P kan säga att jag inte förtjänar att vara med i deras diskussioner och ska gå till mitt rum och stanna där. Jag får ofta höra skämt om att jag ska bli våldtagen på natten och jag har bett dem sluta skämta om det flera gånger men ändå fortsätter de. Jag vet inte om de förstår att jag faktiskt menar allvar. De drar ofta misogyna skämt om att kvinnor är knulldockor etc. Detta varvar de med att säga att de älskar mig och vill att jag ska vara med dem hela tiden. Ibland har jag velat vara själv men har blivit tjatat på att stanna med dem i vardagsrummet där respekten för mig är helt obefintlig. P stöttar mina hälsosamma val; när jag är ute i naturen, när jag inte dricker osv.
J pushar mig ofta att dricka för jag blir roligare och mer avslappnad då. Detta trots att han vet att jag har ett problem och att jag kan säga "nej, men det är ju inte bra för mig". Då kan han säga typ "Joooomen kom igen nuu".
Ibland kan J hålla fast mig för att krama mig och jag kan säga att jag inte klarar närkontakt för tillfället och då håller han bara hårdare. Har även (bara ett par enstaka tillfällen) tagit mig på rumpan också och skrattat när jag slagit bort handen. Tror det har varit helt osexuellt dock. Som ett skämt, men för mig känns det ändå obekvämt. Han har också klängt över min axel och visksjungit i mitt öra att jag behöver ett knull. P har ofta skrattat med vid dessa skämt.
Jag är så jävla förvirrad för att det är antingen varmt eller kallt. Och när jag säger ifrån så trampar de på mig och skrattar åt mitt försök att ta tillbaka makten. De kan ibland härma mig osv.
Jag är ofta på helspänn för att jag är rädd för att J ska bli arg. När han har druckit kan han bli helt svart i ögonen. Han har aldrig skadat mig men stått och piskat en handduk flera gånger emot bordet jag satt vid. Han har också i princip hotat mig en gång.
Det som sker är att när jag under långhelger osv. kommer hem till min mamma så bryter jag ihop för jag är så trött och det tar så mycket energi från mig att vara frustrerad över hela situationen, och hon fattar aldrig varför.
Det ska dock tilläggas att jag får massa komplimanger och höjs till skyarna stundtals för min personlighet, men det raseras lika fort igen pga allt annat.
Den andra tjejen i boendet är väldigt ung och medgörlig och blir aldrig illa behandlad eftersom hon är sockersöt och aldrig argumenterar emot. Jag å andra sidan säger ofta ifrån, men i deras ögon skulle det kunna vara en liten loppa som står där nere på golvet och piper typ. Jag är inte oskyldig och håller käften lixom. Jag gör allt jag kan men det har ingen effekt, och det är där problemet ligger. Förutom när jag är rädd för aggressionsutbrott då. Känner jag att det är på väg så är jag mest lugn och tyst.
Jag letar för närvarande nytt boende men har inte fått napp. (Har också tidigare fått hot om att de ska sluta prata med mig ifall jag byter boende.)
Skulle detta kunna liknas vid psykisk misshandel? Jag känner att de har berövat mig på de framsteg jag hade gjort angående min psykiska ohälsa. Nu är jag nere i botten igen med självmordstankar, självskadebeteende och missbruk.
EDIT: Det kan ju såklart låta helt sinnessjukt att ja fortfarande är vän med dessa två och ibland trivs med dem, men det är svårt att ge en flerdelad bild av en människa via text. Vi människor är ju mer komplexa än så egentligen.
De två killarna är de centrala i denna historien och för att vi ska hålla koll på vem som är vem kan vi kalla dem J och P.
J och P är lika gamla som jag. Vi är alla tre mellan 25-30 år och har liknande intressen. Båda killarna har känt varandra länge och är liksom sammansvetsade som om de vore bröder.
J är den som har övertaget i relationen mellan dessa två. Han röker mycket cannabis (varje dag, jämt alltså) och dricker alkohol titt som tätt. Han han bli väldigt aggressiv när han dricker vilket resulterar i att man sällan vågar säga emot honom. Han är väldigt intellektuell och allmänbildad dock, och är verbalt utvecklad vilket gör att han alltid har verbal makt över en. I övrigt är han extremt lat och vampyrar på andra. Han snärjer folk runt sitt finger och utnyttjar dem. Låter sin flickvän laga mat åt honom och diska åt honom, köra honom när det behövs. Men han avgudar henne också och ger henne ständigt komplimanger osv. Han ser ganska bra ut och har stark karisma.
P är också smart och precis som J tror han att J och P står över alla andra och har rätten att se ner på allt och alla. Dock har han en något mjukare sida. Han är inte lat och är ibland hjälpsam och han varken dricker eller röker. Dck har han problem med utbrott stundtals och kan vara otrevlig och dryg utan anledning. Han vågar dock aldrig säga emot J och skrattar med honom när det behövs och säger aldrig emot honom. Han är alltid på J's sida.
Vi flyttade ihop för ungefär ett halvår sedan och kom varandra nära direkt. De har kallat oss för familj och till och med tagit in mig som deras syster. I början var det magiskt. Jag hade varit nykter under flera månader pga för hög alkoholkonsumtion men blev genast introducerad för cannabis av J och genast var jag på botten igen. (Jag skyller absolut inte på någon annan än mig själv, men detta var såklart en bidragande faktor), och med det som har uppstått senare i boendet har jag börjat dricka igen, nästan varannan dag.
Problematiken började med att jag alltid har fått diska och städa i boendet, och hur många gånger jag än moppat, dammat osv så är det kaos samma kväll igen. Jag fick aldrig någon tacksamhet utan det sågs som en självklarhet ungefär. Eller så märkte de aldrig nåt? Men när jag började säga ifrån så fick jag elaka kommentarer av J om att jag försöker få guldstjärna osv. och efter det började jag bli mindre "artig" som man är mot nya människor och börja betè mig mer som mig själv nu när de verkade göra det. Och då började de känna sig bekväma med mig och började att ständigt dra våldtäktsskämt i min närvaro, trots att de vet att jag har varit med om våldtäkter själv och mår väldigt dåligt över det. Successivt har de börjat förminska mig och behandlar mig som om jag vore ett barn. Även när de vill säga hur mycket de tycker om mig så säger dem det på ett förlöjligande sätt; tittar mig i ögonen som om jag vore en idiot och pussar mig i pannan fast jag inte vill. J säger ofta att han älskar mig och varvar detta med aggressionsutbrott där han kan ge mig öknamn och stå och banka och skrika utanför min dörr. P kan säga att jag inte förtjänar att vara med i deras diskussioner och ska gå till mitt rum och stanna där. Jag får ofta höra skämt om att jag ska bli våldtagen på natten och jag har bett dem sluta skämta om det flera gånger men ändå fortsätter de. Jag vet inte om de förstår att jag faktiskt menar allvar. De drar ofta misogyna skämt om att kvinnor är knulldockor etc. Detta varvar de med att säga att de älskar mig och vill att jag ska vara med dem hela tiden. Ibland har jag velat vara själv men har blivit tjatat på att stanna med dem i vardagsrummet där respekten för mig är helt obefintlig. P stöttar mina hälsosamma val; när jag är ute i naturen, när jag inte dricker osv.
J pushar mig ofta att dricka för jag blir roligare och mer avslappnad då. Detta trots att han vet att jag har ett problem och att jag kan säga "nej, men det är ju inte bra för mig". Då kan han säga typ "Joooomen kom igen nuu".
Ibland kan J hålla fast mig för att krama mig och jag kan säga att jag inte klarar närkontakt för tillfället och då håller han bara hårdare. Har även (bara ett par enstaka tillfällen) tagit mig på rumpan också och skrattat när jag slagit bort handen. Tror det har varit helt osexuellt dock. Som ett skämt, men för mig känns det ändå obekvämt. Han har också klängt över min axel och visksjungit i mitt öra att jag behöver ett knull. P har ofta skrattat med vid dessa skämt.
Jag är så jävla förvirrad för att det är antingen varmt eller kallt. Och när jag säger ifrån så trampar de på mig och skrattar åt mitt försök att ta tillbaka makten. De kan ibland härma mig osv.
Jag är ofta på helspänn för att jag är rädd för att J ska bli arg. När han har druckit kan han bli helt svart i ögonen. Han har aldrig skadat mig men stått och piskat en handduk flera gånger emot bordet jag satt vid. Han har också i princip hotat mig en gång.
Det som sker är att när jag under långhelger osv. kommer hem till min mamma så bryter jag ihop för jag är så trött och det tar så mycket energi från mig att vara frustrerad över hela situationen, och hon fattar aldrig varför.
Det ska dock tilläggas att jag får massa komplimanger och höjs till skyarna stundtals för min personlighet, men det raseras lika fort igen pga allt annat.
Den andra tjejen i boendet är väldigt ung och medgörlig och blir aldrig illa behandlad eftersom hon är sockersöt och aldrig argumenterar emot. Jag å andra sidan säger ofta ifrån, men i deras ögon skulle det kunna vara en liten loppa som står där nere på golvet och piper typ. Jag är inte oskyldig och håller käften lixom. Jag gör allt jag kan men det har ingen effekt, och det är där problemet ligger. Förutom när jag är rädd för aggressionsutbrott då. Känner jag att det är på väg så är jag mest lugn och tyst.
Jag letar för närvarande nytt boende men har inte fått napp. (Har också tidigare fått hot om att de ska sluta prata med mig ifall jag byter boende.)
Skulle detta kunna liknas vid psykisk misshandel? Jag känner att de har berövat mig på de framsteg jag hade gjort angående min psykiska ohälsa. Nu är jag nere i botten igen med självmordstankar, självskadebeteende och missbruk.
EDIT: Det kan ju såklart låta helt sinnessjukt att ja fortfarande är vän med dessa två och ibland trivs med dem, men det är svårt att ge en flerdelad bild av en människa via text. Vi människor är ju mer komplexa än så egentligen.
__________________
Senast redigerad av regnigdag 2019-05-07 kl. 03:55.
Senast redigerad av regnigdag 2019-05-07 kl. 03:55.
