Citat:
Ursprungligen postat av
houddoe
6,5 miljarder solmassor som trycker inåt i en enda riktning till en punkt måste tillslut ta vägen någonstans.
En punkt som inflaterar, skapar det en ihålighet (rum) utifrån singulariteten?
Att hög densitet som gör att rummet inflaterar, är kanske som att säga att enheten punkteras. Som innebär stor utgående volym pga lägre mottryck än ”6,5”. Minsta motståndets lag.
Singulariteten har som alternativ annars ingen kostym att växa i. Bara kompression.
Att det bara kan vara i samma riktning som trycket först utövades, fortsatt i samma riktning. Inåt.
I riktning motsatt händelsehorisonten. (Då massans volym komprimerats = punkt = singularitet.)
Det ”parallella” utgör i det läget ett vakuum/illusion, jämförelsevis obetydligt mot singularitetens 6,5 miljarders komprimerade solmassor.
Ändå är singularitet i teorin motpolen till att - ”ta sig Igenom världar”. (Inte skapade. Icke existerande rum.)
Att en krökning ur singulariteten inte är möjlig förrän ett rum utanför (inom dess radie) antar gestalt.
Och att det isf innebär själva krökningen av ett potentiellt tidrum.
Nytt rum. Ny tid.
Utan krökning inget skapat rum möjligt, och då återstår endast singularitet.
Är det sånt motsägelsefullt som kan menas med holistik i ett universum?
En inflaterad punkt (punkterad singularitet) som blir själva händelseutvecklingen när rummet antar form via krökningen till en helt nyskapad verklighet.
Om materian verkligen kan omvandlas till ett inflaterande material så blir det ingen singularitet, iaf inte enl den modell jag tänker mig nu. Relativt medföljande observatörer i den kollapsande materian är allt detta bara framåt i tiden. T o m om man rör sig nära ljusets hastighet når man oundvikligen bara mot den rumtiddel som antingen bildar just en singularitet eller där inflationen tar vid. OM inflationen tar vid befinner du dig precis i början på ett Big Bang, och framåt i tiden är mot bildandet av nya galaxer och stjärnor etc. För en ev tänkande varelse i det nya universumet är ursprunget i inflation och svart hål och kollapsande materia bara bakåt i tiden.
Det är de 4D
rumtiderna som sitter ihop, inte rummen (t ex definierade som samtidighetshyperytor mellan medföljande observatörer). Det finns öht inget sätt som man kan definiera ett "just nu" mellan oss och ett nytt baby universe. De sitter ihop kausalt i "tidens riktning" (inom ljuskonen), ungefär som att du själv sitter ihop med din mor i ett 4D rumtidsperspektiv, vid din födsel då din världslinje separerades från din mors. Liknelsen haltar just med att du och din mor (hoppas hon lever och mår bra) förstås kan tala om ett "just nu", till skillnad då alltså mellan extremt krökta rumtider som grenar ifrån varandra.
Hur kan galaxer bildas från materialet i en enda kollapsande stjärna som blir ett svart hål? Det är just om detta som inflationen kan verka så magisk. NY massa skapas i rasande tempo i ett inflaterande rum, i synbar frontalkollision med energiprincipen! Vilket jag berörde tidigare. "Total massa" ÄR knepiga grejer i relativitetsteorin. Dock är energiprincipen faktiskt fortfarande sann
lokalt (dvs kontinuitetsekvationen gäller!). Och så har vi ju det där med hur man ska räkna själva gravitationsfältets energi, som iaf i en del kosmologiska modeller kan rädda energiprincipen även globalt. Till en början är all ny massa i form av inflatonenergi. Enl inflationsteorin når detta fält dock en tidpunkt då det sönderfaller till normala partiklar som kvarkar och leptoner och fotoner, och därifrån har man då sen den vanliga Big Bang-utvecklingen.
Om ett baby universe bildas från ett svart hål (eller t o m oändligt många om det inflaterande materialet sätter igång ett evig inflations-multiversum), så
finns inte detta i ett svart hål. De
kommer att bildas i framtiden sett från den kollapsande materia som bildar det svarta hålet.
----
Lite referenser och så:
Kollapsande materia som bildar ett svart hål är knepiga grejer att räkna på i detalj. Min version och mitt tänk utgår från den högt idealiserade modellen av Oppenheimer och Snyder i deras (tekniska!) artikel
On Continued Gravitational Contraction från 1939 som var den första som visade iaf EN modell för att beskriva det.
Svarta hål beskrivs populärt (dvs med typ inga ekvationer) i
The science of Interstellar av Kip Thorne, som själv är en av mest inflytelserika forskarna om svarta hål. Där tar han dock också upp kaotiska fenomen som milt talat skulle kunna vara ett problem för Oppenheimer-Snyder-scenariot jag utgår ifrån. En möjlig utväg är att det blir inflation ändå, men bara mer lokalt i den kollapsande materian, och att resten ändå rusar vidare och bildar en singularitet. Fast nu spekulerar jag hej vilt.
Universa som bildas i svarta hål diskuteras t ex av Lee Smolin i hans bok
The life of cosmos. Han nämner där också just inflation som en tänkbar mekanism, men hans tänk är nog mer allmänt än så.
Hur ett begränsat område med inflaterande material uppför sig beskrivs populärt i Vilenkins bok
Many worlds in one. Handlar också mycket om multiversum.