Varför har Örjan Ramberg under så lång tid kunnat uppträda som brutal flåbuse, utan att journalisterna har reagerat?
Mitt svar på frågan är dels tidsandan, dels det faktum att politikerna, juristerna och journalisterna i Sverige uppträder som ett odelbart helt, en monolit. Eller med andra ord: Medierna granskar inte makten i Sverige, utan man håller den om ryggen.
Och så tidsandan. På 1960-talet kom "ungdomsrevolten", där framför allt unga män tog för sig mer och mer i samhället. Denna ungdomsrevolt kom att innebära att gamla uppförandekoder urholkades och stökiga unga män fick mer plats.
En detalj som jag måste få berätta om, även om den skulle vara off topic, är att regeringen på 1960-talet tillsatte en enmansutredning för att diskutera samhällets inställning till våldtäkt. Enmansutredaren, vars namn jag totalt har glömt, föreslog att våldtäkt skulle avkriminaliseras och försvinna som begrepp. Och varför det? Jo, för i och med att den sexuella revolutionen hade kommit på 1960-talet, så var kvinnorna inte längre tvungna att var oskulder när de gifte sig. Män kunde inte längre kräva att få en orörd flicka till fru, men det betydde ju också att de inte heller behövde respektera andra mäns rätt till en orörd hustru. Därför var alla kvinnor "alla mäns egendom".
Utredaren föreslog att endast det våld som utfördes vid en våldtäkt skulle vara straffbart, och våldet skulle bedömas som misshandel. Men själva sexualakten som följde efter mannens våld mot kvinnan skulle inte vara straffbar, för det var "naturligt" för män och kvinnor att ha sex med varandra. Så om en man överföll en främmande kvinna, brottade ner henne och slet av henne kläderna och sedan penetrerade henne, så skulle själva penetrationen betraktas som någonting helt normalt och inte som någonting straffbart.
Jag känner till detta därför att journalisten Maria-Pia Boëthius skrev en hel bok om den här utredningen om våldtäkt och om den sexualsyn som låg bakom. Jag hittade boken på biblioteket på 1980-talet, när boken redan var minst tio år gammal. Jag lånade boken och läste den och förfasade mig, men sedan lämnade jag tillbaka boken igen.
(Det framgick förresten av Maria-Pia Boëthius bok att hon och några andra feminister hade fått nys om den här utredningen om straffrihet för våldtäktsmän. De lämnade in protester till regeringen, och regeringen bestämde sig för att inte följa utredarens förslag.)
Enmansutredaren från 1960-talet speglar en syn på mäns rättigheter och kvinnors rättslöshet som nog inte var helt ovanlig på 1960- och 70-talet. Jag skyndar mig att säga att de flesta män på den här tiden säkert inte var ute efter att skada eller förnedra kvinnor, men de ville gärna berusa sig på sin egen nyvunna frihet.
Och jag tror att ganska många män som var eller blev journalister under åren 1960-2000 var påverkade av den här manliga frihetsrevolutionen. De hade ett naturligt "manligt" perspektiv på tillvaron, precis som enmansutredaren som ville avkriminalisera våldtäkt.
Jag tror att journalistkåren under många årtionden var präglad av en machokultur. I samband med att Fredrik Virtanen och Oisin Cantwell pekades ut för svinerier under #metoo-upproret, så framkom det att machokulturen på Aftonbladet hade varit mycket värre tidigare än den var nu. Då, för kanske 15-20 år sen, var Aftonbladet helt dominerat av manliga journalister, av vilka många var halvt alkoholiserade och levde ut sin hejdlösa macho-manlighet i fyllan och villan på Aftonbladets redaktion. Nej, jag påstår inte att de manliga journalisterna våldtog eller misshandlade sina kvinnliga kollegor, men jag tror att den manliga respektlösheten mot de fåtaliga kvinnorna på Aftonbladets redaktion var mycket stor.
Slutsats? Om en känd skådespelare anklagades för att ha misshandlat en kvinna som han var i en relation med, skulle den manliga journalistkåren på den tiden ha ryckt ut till den misshandlade flickvännens försvar? Nej, knappast. Men det fanns väl kvinnliga journalister också på den här tiden? De kunde väl ha skrivit om det? Nej, för kvinnorna fick bara skriva sånt som deras chefer ville trycka. Och skulle deras chefer ha velat trycka elaka saker om en känd och populär skådis bara för att han hade bankat skiten ur sin flickvän? Nej, knappast.
Mårten Schultz skrev en intressant artikel om hovrättsomen mot Örjan Ramberg angående hans misshandel av Josefin Nilsson.
Skådespelaren ställdes inför rätta för att ha misshandlat Josefin Nilsson vid tre tillfällen och åtalades för överträdelse av besöksförbud, olaga hot och skadegörelse. Tingsrätten fällde på alla punkter. Straffet: Fängelse, tre månader. Skådespelaren överklagade i misshandels- och skadegörelsedelen.
https://www.svd.se/absurd-dom--om-man-lyfter-blicken-fran-juridiken
Men hovrätten mildrade domen. Ramberg frikändes från två fall av misshandel, och straffet sänktes till villkorlig dom.
Det mest fascinerande med hovrättsdomen är att hovrätten uttryckte sympati och medkänsla med Örjan Ramberg, men däremot inte med Josefin Nilsson:
Hovrättens dom i påföljdsdelen innehåller en motivering som nu, med facit i hand, framstår som provocerande. Den mediala uppmärksamheten som hade riktats mot processen gjorde, enligt skådespelaren, att hans liv och förutsättningar att arbeta förändrats. Kollegorna var rädda för honom. Han kunde inte längre besöka uteställen på grund av uppmärksamheten. ”Han tvingas därför nu att leva ett stillsamt hemmaliv”, skriver hovrätten förstående. Eftersom han ”drabbats hårt av den massmediala uppmärksamhet som givits målet” lindrades påföljden.
Ja, stackars Örjan Ramberg. Han kunde inte gå ut och festa som förut, därför att han hade fått dåligt rykte av tingsrättsdomen. Hovrätten led med Ramberg och sänkte straffet och mildrade bedömningen av ÖR:s brott, så att han skulle kunna gå ut och festa igen.
Mårten Schultz i Svenska Dagbladet kritiserar alltså hovrättsdomen, cirka tjugo år efteråt, och det gör han rätt i. Men signifikant nog skriver han ingenting om dåtidens journalisters ansvar för att bedöma hovrättsdomen, den gången när den var aktuell.
Under en mycket lång tid har svenska journalister inte varit visselblåsare. De har varit maktens och tidsandans redskap, som har ställt sig på maktens och tidsandans sida.
Både män och kvinnor har blivit överkörda och förstörda av svenska journalisters vindflöjelbeteende. Först krossades Josefine Nilsson när hennes grymme misshandlare fick journalisternas förlåtelse, sen krossades Benny Fredriksson på Stockholms Stadsteater när journalister bestämde sig för att peka ut honom som en omänsklig plågoande.
