Vem är egentligen snäll och vem är dum?

Är exempelvis barn som lyder sina föräldrar snälla eller är de kanske rentav dumma och är föräldrar som uppfostrar sina barn att vara snälla dumma som gör så mot sina barn i den värld och tid vi lever i?

Beror på vad föräldrarna sagt. Gå å snatta lite nu unge så har du nått å göra

Det beror på vilka värdegrunder man har men också värdekedjor och kontext.
Tex Örnen äter gäddan vilket är elakt men gör då abborren en tjänst som inte blir uppäten av gäddan men det i sin tur är elakt mot spigg osv.
Sedan är det möjligt att barnet lyder sina föräldrar men det i sig säger inget om ordern som barnet skulle lyda var bra eller dåligt.
Din fråga är mer som ett ämne för en uppsats än något man kan ge ett snabbt konkret svar på.

Det är bara i Sverige ungar kan bli inställsamma och asocialt tvära på samma gång. Utomlands tycks hälsosamma uppror och internaliserad självdisciplin gå bättre hand i hand.

Man kan vara snäll och dum samtidigt. Att vara alltför snäll kan ofta räknas som bra dumt.

Folk kan vara snälla/vänliga samt intelligenta samtidigt, och folk kan vara snälla/vänliga samt korkade (Antar att du med dum här menar korkad och inte dum som i otrevlig/ondsinnad). Rent generellt så tenderar väldigt många människor att se genuint trevliga människor som svaga, naiva (och dumma) individer som man kan utnyttja, och man bör då lära ungen att vara trevlig/generös mot folk som förtjänar det, samt behandla övriga primitiva grobianer så som de behandlar andra (The golden rule). Eller undvika packet så gott det går..

Problemet är la om man verkligen är dum och naiv och då kanske inte förstår när den blir utnyttjad. Eller helt enkelt konflikträdd om inte man lärt sig att säga ifrån.

I grund och botten så är det absolut inte dumt utav föräldrarna att lära barnet att vara snäll, men då får man samtidigt lära ungen att kunna säga ifrån så den inte blir någon jävla dörrmatta! Samt även slå tillbaka ifall man själv skulle bli hotad..

Om barnet (beroende på ålder) lyder ens föräldrar så är ju knappast det ett tecken på idioti från barnets sida, utan det är ju normalt att följa vad ens "klan-hövdingar" har att säga. Allt ansvar ligger ju på föräldrarna (Beroende på ålder). Vill jag lära mig om kvantfysik så lyssnar jag ju på den som är kunnig inom ämnet, precis som barnet lyssnar på sina föräldrar som är (förhoppningsvis) kunniga inom social interaktion samt har livserfarenheter.

Jag själv var en jävligt olydig unge som inte lyssnade på varken föräldrar eller dagisfröknar/lärare, ogillade att bli tillsagd vad jag skulle göra och hur jag skulle tänka/bete mig. Gjorde både mitt och mina föräldrars liv till ett helvete genom hela min "skolgång" (De få gångerna jag inte skolkade då) genom mitt konstanta ifrågasättande av allt. Är idag exakt lika icke-konformistisk och ogillar "auktoriteter", vilket leder till problem på många sätt. Önskar själv ibland att man hade kunnat vara som ditt hypotetiska barn - Lydig och konformistisk. Då får man det inte lika svårt i samhället åtminstone.

Är man snäll,(men inte naiv) konformistisk, normal och haft en bra uppväxt med vettiga föräldrar, så ger det än större möjligheter både i skolan samt senare arbetsplatser. Dock får man ju lära ungen att stå upp för sig själv samtidigt, så den inte blir offer för mobbare. Gör föräldrarna inte det, då skulle jag påstå att föräldrarna är rätt naiva och dumma.

Ingen aning om detta gav något som helst svar. Jag är runt 25 och saknar ungar, så jag har ingen aning om vad jag egentligen snackar om, men eftersom detta låg på filosofi-avdelningen och inte "barnavårds/råd-avdelningen" så.. :P

enligt vem då..?

Tack för kloka kommentarer ovan Sanktus2 och Fuskenstein. Särskilt tack till Muhammedsson som utvecklat svaret på ett mycket bra sätt, enligt mig. Jag gillar att du är och växte upp som en rebell. Visst priset kan vara mycket högt ibland men som Sanctus2 skriver så leder hälsosamma uppror och internaliserad självdisciplin sällan till inställsamma och samtidigt asocialt tvära ungar utan oftare till mer tänkande och självständiga människor som inte bara fogar sig och visar sig medgörliga för att undvika konflikter och "passa in". Det sorgliga är att det är just dessa ögontjänare som senare klättrar i position då man visat sig vara ett icke existerande hot för en överordnad alternativ dum som i mindre begåvad, vilket leder till dålig ledarskap. Många av våra myndighetschefer idag har hamnat där de är genom att använda tungan till annat än att berika människor med sitt tal och ögonen till annat än att se Kompetens och begåvning är inte önskvärt idag och förtjänst- och skicklighetsbedömningen lyckas den anställande chefen motivera vid valet av sin "snälla" och medgörliga alternativt "dumma" "favorit" och allra helst båda dessa egenskaperna genom att skräddarsy platsannonsen på så sätt att den bara passar just den som man önskar, som man vet inte behöver betyda ett hot inför nästa platsannons gällande en ännu högre tjänst som kan bygga på det redan feta fläsket. Och så rullar det..

Enligt dig.

de flesta är snälla och dumma samtidigt..

Frågeställningen tycks mig en smula märklig, utan att specificera någon ålder utan bara barn, då dessa utvecklas kognitivt, är det mer eller mindre omöjligt att diskutera frågeställningen. Vidare är motivationen till varför ett barn lyder, så även vuxna, en faktor att ta med i beräkning. Kohlbergs teori gällande moralisk utveckling kan tänkas vara en rimlig förklaringsmodell att använda sig av.

Tickande bomber och spårvagnsproblem.

Oavsett moraliskt utveckling handlar det naturligtvis om en perspektivfråga. A gör något 'snällt' mot B, B uppfattar detta som 'dumt'. A uppfattar sig själv som 'snäll', B uppfattar A som 'dum'. C som står utanför interaktionen och observerar den objektivt uppfattar A som både 'snäll' och 'dum' på samma gång.

Gällande barn, föräldrar och uppfostran gör de flesta så gott de kan utifrån sin förutsättningar, eventuellt värderande av syfte, metod och resultat ger information om den som värderar.