Sista tiden innan självmord

Det finns en tråd där jag skrev om dödsstädning och planen som skulle exekveras strax efter. Jag valde att igår skriva hur det gick. Just för att andra ska se och kanske få en ny infallsvinkel. Jag önskar att jag kunde säga att allt är "nice´n dandy", men det är det inte oavsett hur hårt jag jobbar med mig själv och med att hålla huvudet högt och behålla en positiv inställning.

Sen...man är inte priviligierad om livet berövat en ens barn...18 år gammal. Det är väldigt svårt att se sig själv som "priviligierad" då. Snarare är man en av de som dragit nitlott i livet och aldrig får ro i själen. En av de som desperat försöker lära sig att leva med konstant smärta, oro för fler förluster (som ju kommer), fler tunga besvikelser (som inträffat och kommer inträffa) och årtionden av daglig kamp för att behålla fattningen och producera den livsenergi som håller en kvar här. Allt det utan att någonsin få veta i vilket syfte och till vilken nytta. Det är som att delta i en tävling där man ska ge allt och inte ge upp, trots att man vet att utgången är densamma för alla, oavsett prestation och att man vinner inget alls och att inget som belönar ens lidande och tålamod väntar på slutet oavsett hur mycket stryk man än tar och reser på sig. Det är extremt svårt att hålla någon form av motivation uppe. Jag orkar än, kanske livet ut (hur länge det nu varar), men hurvida jag orkar det om en månad eller om ett år - ingen aning.

Du pratar som jag tänkte för 10 år sedan när jag var självmordsbenägen. Att du tror att du inte är deprimerad, det är en del av att vara just....deprimerad. Man känner att livet är onödigt och det är en plåga att bara vakna upp, man blir likgiltig. Någonstans där...när man är riktigt nära på att ta livet av sig så får man en ny uppenbarelse, allt släpper när du accepterar att du ska dö....men det som händer istället, det är att du vill leva! Att ta livet av sig - det kan man ju göra en annan dag istället och bara att veta, att du bestämmer när du ska dö - det är en frihet av sig själv och frihet är livet, känner du riktig frihet och att ingen eller något i hela världen bestämmer över dig eller sätter press på dig och du lever så som ditt inre vill att du ska leva, då blir du harmonisk och finner ro i själen. Du lever inte så som din inre vilja vill, du måste sätta dig ner och fråga "Om jag fick välja exakt hur jag vill leva, utan att någon blir ledsen eller besviken på mig, hur hade jag velat leva?" En människa kanske vill leva på en öde ö och bygga upp sitt liv från scratch och leva som han där mannen i filmen Cast away, någon annan kanske vill bli en munk i Thailand och finner sin lycka där och ro i själen, en annan kanske vill byta karriär, eller inte arbeta alls, hjälpa människor, flytta till ett nytt land och börja om från 0 där ingen känner en, bli författare, förändra världen osv, var och en har inte samma mening i livet...vi har alla fått en uppgift på denna jorden och den som finner vad den är menad till att göra, är den som blir lycklig och får leva i harmoni!

Det hände mig iallafall...plötsligt så försvann alla negativa känslor och livet vände...det gjorde det. Jag fann en ny mening med livet, saker och ting är inte som vi tror att dom är och det är mycket vi inte är medvetna om.

Du säger att du har gjort allt, vad roligt att du gjort det mesta, men inte fan har du gjort allt, och inte fan är du klar på denna jorden, har du mött din själsfrände? Inte? Dags att börja leta då... där snackar vi meningen med livet, DÄR kommer du får den sjukaste livslusten någonsin och du kommer aldrig gå tillbaks till där du är nu. Har du funnit meningen med ditt liv och vad du är ämnad till att göra? Uppenbarligen inte, annars hade du inte befunnit dig här där du är nu.

Anledningen bland annat till att människan hamnar i det stadiet som du nu gjort, det är för att livet säger ifrån: "Pawel1966 jag vill inte leva så som du lever, du är helt ute och cyklar på vad ditt riktiga mission i livet är, jag är här för en annan anledning och jag vill att du ska söka tills du finner den, endast då finner du ro i själen...låt spelet börja"

Jag är en människa som var väldigt nära att ta livet av mig och som överlevare så har jag några väldigt viktiga punkter att förmedla till dom som befinner sig i det stadiet jag en gång var i:
1. Jag var inte mig själv - även om jag trodde det. Du är inte i ditt sinnesfulla bruk - även om du tror och känner att du är det. Hur riktiga dina känslor än är, så är det depressionen som talar och jag vill att du ska lita på mig när jag säger till dig att du kommer bli väldigt chockad när du kommit ut ur den och tittar tillbaks, du kommer bli rädd över hur pass farlig en depression är och vad den kan göra med sinnet. Jag kände det som att jag varit inne i en psykos - en dimma...som kändes och VAR en verklighet, men ALLT är en lögn, det är som att din hjärna har manipulerat dig till att känna och tro som du gör.
2. Jag har aldrig ångrat att jag fortsatte leva, det är det bästa jag någonsin gjort och jag var blind i depressionen och kunde inte se, det är som en psykos att vara deprimerad, man ser endast klart och tänker rationellt när man är ute ur den! Jag säger det igen för att du ska förstå att DET ÄR SÅ DET ÄR! FÖR ALLA! Jag vet att du känner: "Men nej, det är inte så, jag känner något annat, du kommer inte förstå, du kan inte förstå, osv" så kände jag också.
3. Jag förändrade hela mitt liv och tog risker som ingen annan vågar i dagens samhälle...för det är inte accepterat att SKITA I ALLT och följa sin inre vilja (vad det än nu innebär). Om du vill dra till Hawaii och leva på stranden SÅ GÖR DET. Du är fri och det är DU som bestämmer över hur DITT liv ska utspela sig!
4. Jag fick ett nytt syfte i livet, en ny mening.
5. Jag förstod att jag befinner mig på denna jorden för att utföra ett uppdrag - hjälpa och stötta människor som befinner sig i samma fas jag en gång var, vägleda dom när dom tappar bort vägen och öppna deras ögon när dom inte ser klart för att deras hjärnspöken ockuperat hela deras hjärna och inflammerat hela systemet.
6. Hur skulle du trösta en människa som mist sitt barn? Finns det något du kan säga dom som kan göra att dom fortsätter att leva utan att känna så som du också gör? (Att livet är över). Beklagar sorgen men du måste även tänka att din son aldrig hade velat att du skulle hamna här....han hade blivit väääldigt ledsen! Han är med dig, även om du inte kan se honom...om du blir mer uppmärksam så kommer du få många tecken. Som sagt, det är väldigt mycket vi inte är medvetna om.

Förlåt att jag skrev så mycket, jag hoppas att du orkar läsa det och läser det med ett öppet sinne och inte med en fel inställning och schasar bort allt, för i den där texten så finner du sanningen.

Det måste vara den tyngsta bördan en människa kan drabbas av. Att leva med alla dessa känslor och att livet känns orättvist.
Fick du någon professionell hjälp?
Kan ni inom familjen få styrka av varann? Det måste vara väldigt tungt för alla de närmaste.
❤️

Absolut. Psykolog, riktigt bra en via min sjukvårdsförsäkring. Psykdoktor. Testosteron Replacement Therapy, testat SSRI/SNRI...Hade en sambo men henne ville jag ju inte belasta. Efter 3 år ihop och 1 år efter min sons död, ansåg hon väl att det var för jobbigt att leva med en man som sörjer sitt barn. Så hon hittade någon, som var roligare. Det glömde hon tala om för mig dock, så jag fick reda på det av en slump...fast hon fortsatte ju att vara sambo med mig under tiden jag inte visste. Så hon fick gå från mitt hem och mitt liv på dagen. Min mor ? Hon har det svårt som det är, hon hade mer kontakt med min son än med mig, särskilt under den sista tiden. Så hon skulle nog inte kunna hjälpa mig. Jag hanterade detta så gott det gick dock och gjorde det mesta by the book.

Uppenbarligen blev det bättre med tiden, eftersom jag är ju här trots att jag hade i princip dagar kvar att leva när jag bestämt mig och skaffat utrustning och gas. Jag är ju här, men tyvärr ..känns det som att jag måste KÄMPA för att vilja stanna. Så ska det ju inte vara. Det är som att tvinga sig att äta surströmming bara för principens skull.

Ibland blir det rätt tuff kamp, men ofta är dagarna drägliga. Kampen sliter på mig. Jag har numer en ny tjej som jag älskar, men vill inte skrämma bort henne med mitt bagage som jag bär på hela tiden. Även om jag inte längre aktivt planerar självmord, eller tänker på det särskilt ofta ...skulle jag ofta helst av allt slippa vakna på morgonen och den känslan finns där 8 dagar av 10. Slippa kämpa igång sig varje dag och slippa att aktivt kämpa för att skapa en positiv attityd och framtidstro. Det borde finnas där "av sig självt" men det gör det inte. Jag känner mig handikappad och som en belastning och vill ha tbx mitt gamla liv och mitt gamla jag...fast då med den nya flickvännen, för henne vill jag ju ha.

Sista tiden före självmord blev iaf jag lättad och bara tanken på att slippa så många dagar jag statistiskt sett har kvar på denna jord gav mig inre frid. Det är nog rätt typiskt för många som begår självmord inte affekt, utan efter noggrant övervägande och planering.

Jag tror att för de som mår så pass dåligt att självmord utgör det ultimata botemedlet, särskilt i de fall de mår dåligt pga något som inte går att "fixa" eller "lösa" är en rejäl reset och omställning av livsstilen EN AV förutsättningarna för att de ska ha en chans att överleva. Äta sunt, träna gärna hårt och mycket, det gav mig en hel del. Se till att komma i form (alt. behålla formen) fysiskt och skapa rutiner. Det kräver mycket ansträngning, jag vet ...men jag vet också att det är ett måste. Äta skit, titta på Netflix hela dagarna, sitta i soffan utan att röra på sig, eller komma ut, gå mycket upp i vikt, bli fysiskt sliten och oattraktiv och försummad...är nog bästa sätten att göra läget värre.

Dom brukar få ett lugn. Vetskapen om att de snart ska dö. Inget att oroa sig över.

Edit: Alla exempel där annhöriga säger att de aldrig såg det framför sig, att hen va jättelycklig senaste tiden osv.

ett lugn infinner dej , att inget betyder nått , alla ska vi dö , vad spelar det för någon roll om det händer nu eller om ett år ,
nej insikten att döden knackar dej på axeln är inget att va rädd för , är det sjukdom ,gör det bara , är det av åler och krämpor , gör det bara , är det av någon anledning av att bara få ro i kroppen , så gör det bara .

drt är insikten att allt är över som kan vara skrämmende och även befriande .

själva döden är inget att va rädd för , för den innebör bara lugn och befrielse 17 dagar kvar här nu .

Varför just 17 dagar ?

Annars håller jag med om en del. Alla vi ska dö. Självmord, sjukdom, ålderdom, olycka...Om döden av självmord var vårt öde så dör vi av det. Om ödet var att dö en dag i trafiken...dör vi av det. Självmord är inget man väljer, trots att det till synes kan vara så. Självmord väljer man lika lite som död av en olyckshändelse, eller sjukdom.

Jag känner förstås medlidande med dig och håller med dig i vad du säger.
Men som du sa tidigare så dör vi ju alla förr eller senare, det är ju ett som är säkert.
Det gäller att hitta tillbaka till det meningsfulla, det som känns bra. Jag kan tex känna lite glädje över saker som andra tycker är inget. Ett vackert träd, en solglimt, lukten av tallbarr, ett leende. Ibland kan jag känna att; jag lever ju iallafall.

Jag tyckte du skrev att du hade en son till, har ni god kontakt ?

Han är tonåring som tränar hockey på hög nivå, s å visst har vi kontakt och bor i samma kommun. Vi tillbringar en del semestertid tillsammans, men som tonåringar är...föredrar han sina vänner. Han är väl en av anledningar till att jag med väldigt litet marginal förmådde mig att avstå från en mycke väl förberedd plan där allt fanns på plats. Orkar jag att avstå från det varje gång döden knackar på dörren och frågar "Har du lidit nog ? Är du klar med skiten ? Är det inte dags att sluta tvinga sig ?" ? Jag vet ärligt talat inte. Jag försöker att ta en dag i taget, så länge orken finns kvar att hålla mig kvar här. Jag vill ju inte göra honom, min mor eller min flickvän ledsna och besvikna.

Jag ser iaf självmord som vilken död som helst. Det är ju inget människor egentligen väljer, det är precis som med en olyckshändelse eller sjukdom..något livet tvingar oss till. Få människor begår självmord utan anledning, eller får för sig att göra något sådant bara av ett infall. I de flesta fall tvingar livet människor (precis som en sjukdom, eller olyckshändelse i trafiken) till det och själva slutgiltiga handlingen är bara en "formalitet" som vi inte längre kontrollerar, lika lite som vi kontrollerar döden vid en krock, eller dödlig sjukdom.

Velat dö pga psykopatrin förstört mig med Haldol. Jag har uppfattat att 30 procent som tar detta läkemedel drabbas av svåra biverkningar. Innan när jag tänkte depressiva tankar kände jag ett lugn (runt 20 års åldern).

Nu mår jag mest dåligt hela tiden och känner allt annat ett lugn 😢.

Det låter bra tycker jag, tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.