Flashback bygger pepparkakshus!
Jag tror faktiskt majoriteten av människor av de som är införstådda med hur sociala medier idag fungerar skulle förstå vad du försöker säga. Men utöver det så krävs det självinsikt för att förstå till vilken grad ovannämnda mekanismer påverkar en själv, och utöver det så krävs det nån form av ansträngning eller förändring i sitt personliga/inre liv för att ens börja förändra de här beteendena. Och det är jävligt svårt att förändra sitt liv om man inte har några referensramar för det, om man inte har någon förebild man kan apa efter. Dessa beteenden du beskriver är ju oftast saker människor lär sig genom att titta på hur andra beter sig, och människan är blott en simpel apa bakom allt intellekt
Ballgag beskrev det kortfattat och bra i inlägget ovan mitt. Det handlar om vår kultur, det handlar om att människor imiterar andra människor, och att vi dessutom formas av våran miljö (där t.ex sociala medier ingår för de flesta människor). Människan kommer kanske tids nog lära sig hantera sociala medier bättre, att inte sträva efter tom bekräftelse i form av likes och följare. Men vi får inte heller glömma att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle som gillar när ekorrhjulen snurrar fortare och fortare, vi blir lärda att tävla, att maximera, vara bäst, snyggast och rikast. Så vi kan inte bara skylla på facebook och instagram, vi måste även förstå att de bara är ett symptom på samhället i stort.
Så är det. Jag är själv inte den mest lättpåverkade av människor, eller mest angelägen att passa in i den rådande normen, men det har ändå tagit mig större delen av ett halvsekel att inse att heltidsarbete helt enkelt inte är något för mig, och att den tid arbetet tar av mitt liv inte kan köpas tillbaka med några pengar eller ägodelar.
Varför föräldrar i allmänhet inte meddelar denna surt förvärvade kunskap till sina barn är mig en gåta, men så är i och för sig det mesta vad gäller föräldra-barnrelationer. Det tog mig också 50 år att upptäcka att kalsonger är helt onödiga och ytterst obekväma plagg..
Citat:
Konditionering. Ett exempel är sociala medier. Tidigare högt uppsatta personer inom ledarskapet för några av de största företagen inom sociala medier har kommit ut och sagt rakt ut att de designat sina appar med flit för att få människor att spendera så mycket tid som möjligt på deras appar. De designade sina plattformar för att göra människor beroende.
Ta en helt vanlig tjej eller kille på sociala medier. Personen i fråga startar ett konto på Facebook idag och får några vänner och får sig ett par dopaminkickar. Tjejen råkar få fler likes på bilder där hon visar rumpa än hon får på bilder där hon visar sin personlighet (min hobby är att sticka och då syns inte min rumpa på fotot). Hon får feedback från de människor som hon vill ha bekräftelse ifrån och de bekräftar att de bara är intresserade av hennes rumpa. Hon blir konditionerad att visa sina rumpa. Konditionering trumpar alltid intellekt. Hon förstår intellektuellt att hennes person trumpar hennes kropp, men för aphjärnan gäller exakta motsatsen, en dopaminkick kan aldrig vara fel, då den känns bra, annars hade den känts dåligt, eller hur? Det gör den också, känns asbra, men, i efterhand när dopaminkicken avtar och tomheten infinner sig, vad gör aphjärnan? Den listar ut hur den ska få nästa dopaminkick, det finns varken tid eller vilja till eftertanke. Ska den lägga ett djupt citat och riskera att inte få dopamin alls eller en rumpbild och få en massa dopamin? Tar du ett jobb som ger 1 krona i timmen eller ett jobb som 1000 kronor i timmen? Än sen om det är som SS-vakt? Kokainet bryr sig inte om var pengarna kommer ifrån. Svaret är enkelt.
Killen då? Ingen bryr sig om hans person och verkligen inte hans rumpa. Han är ingen Messi på fotbollsplan, men, som av en slump (slump finns inte i algoritmernas värld), ju mer av en skitstövel han beter sig, desto mer uppmärksamhet får han. Han konditioneras till att bete sig som ett rövhål för dopaminets skull.
Många av oss kommer att leva och dö inne i den ovanbeskirvna cirkeln utan att veta bättre. Oddsen att just du som läser detta förstår vad jag pladdrar om är 0.00001 %. Majoriteten kommer att avfärda detta då det träffar alldeles för nära hemma. Tänk dig en tjockis och jag står utanför med ett hagelgevär och skriker död åt alla tjockisar! Ditt ego i detta fall är tjockisen och hagelgeväret är gymmedlemskapet.
När människan börjar bete sig oberoende av dopaminpotentialen, kan man säga att människan är på väg att bli upplyst (illuminerad), men innan dess kan man inte på något meningsfullt sätt skilja människan från de andra djuren och människan ska inte bli chockad när hen blir behandlad som ett sådant.
Ta en helt vanlig tjej eller kille på sociala medier. Personen i fråga startar ett konto på Facebook idag och får några vänner och får sig ett par dopaminkickar. Tjejen råkar få fler likes på bilder där hon visar rumpa än hon får på bilder där hon visar sin personlighet (min hobby är att sticka och då syns inte min rumpa på fotot). Hon får feedback från de människor som hon vill ha bekräftelse ifrån och de bekräftar att de bara är intresserade av hennes rumpa. Hon blir konditionerad att visa sina rumpa. Konditionering trumpar alltid intellekt. Hon förstår intellektuellt att hennes person trumpar hennes kropp, men för aphjärnan gäller exakta motsatsen, en dopaminkick kan aldrig vara fel, då den känns bra, annars hade den känts dåligt, eller hur? Det gör den också, känns asbra, men, i efterhand när dopaminkicken avtar och tomheten infinner sig, vad gör aphjärnan? Den listar ut hur den ska få nästa dopaminkick, det finns varken tid eller vilja till eftertanke. Ska den lägga ett djupt citat och riskera att inte få dopamin alls eller en rumpbild och få en massa dopamin? Tar du ett jobb som ger 1 krona i timmen eller ett jobb som 1000 kronor i timmen? Än sen om det är som SS-vakt? Kokainet bryr sig inte om var pengarna kommer ifrån. Svaret är enkelt.
Killen då? Ingen bryr sig om hans person och verkligen inte hans rumpa. Han är ingen Messi på fotbollsplan, men, som av en slump (slump finns inte i algoritmernas värld), ju mer av en skitstövel han beter sig, desto mer uppmärksamhet får han. Han konditioneras till att bete sig som ett rövhål för dopaminets skull.
Många av oss kommer att leva och dö inne i den ovanbeskirvna cirkeln utan att veta bättre. Oddsen att just du som läser detta förstår vad jag pladdrar om är 0.00001 %. Majoriteten kommer att avfärda detta då det träffar alldeles för nära hemma. Tänk dig en tjockis och jag står utanför med ett hagelgevär och skriker död åt alla tjockisar! Ditt ego i detta fall är tjockisen och hagelgeväret är gymmedlemskapet.
När människan börjar bete sig oberoende av dopaminpotentialen, kan man säga att människan är på väg att bli upplyst (illuminerad), men innan dess kan man inte på något meningsfullt sätt skilja människan från de andra djuren och människan ska inte bli chockad när hen blir behandlad som ett sådant.
Jag tror faktiskt majoriteten av människor av de som är införstådda med hur sociala medier idag fungerar skulle förstå vad du försöker säga. Men utöver det så krävs det självinsikt för att förstå till vilken grad ovannämnda mekanismer påverkar en själv, och utöver det så krävs det nån form av ansträngning eller förändring i sitt personliga/inre liv för att ens börja förändra de här beteendena. Och det är jävligt svårt att förändra sitt liv om man inte har några referensramar för det, om man inte har någon förebild man kan apa efter. Dessa beteenden du beskriver är ju oftast saker människor lär sig genom att titta på hur andra beter sig, och människan är blott en simpel apa bakom allt intellekt
Citat:
Ballgag beskrev det kortfattat och bra i inlägget ovan mitt. Det handlar om vår kultur, det handlar om att människor imiterar andra människor, och att vi dessutom formas av våran miljö (där t.ex sociala medier ingår för de flesta människor). Människan kommer kanske tids nog lära sig hantera sociala medier bättre, att inte sträva efter tom bekräftelse i form av likes och följare. Men vi får inte heller glömma att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle som gillar när ekorrhjulen snurrar fortare och fortare, vi blir lärda att tävla, att maximera, vara bäst, snyggast och rikast. Så vi kan inte bara skylla på facebook och instagram, vi måste även förstå att de bara är ett symptom på samhället i stort.
Citat:
Jag tror faktiskt majoriteten av människor av de som är införstådda med hur sociala medier idag fungerar skulle förstå vad du försöker säga. Men utöver det så krävs det självinsikt för att förstå till vilken grad ovannämnda mekanismer påverkar en själv, och utöver det så krävs det nån form av ansträngning eller förändring i sitt personliga/inre liv för att ens börja förändra de här beteendena. Och det är jävligt svårt att förändra sitt liv om man inte har några referensramar för det, om man inte har någon förebild man kan apa efter. Dessa beteenden du beskriver är ju oftast saker människor lär sig genom att titta på hur andra beter sig, och människan är blott en simpel apa bakom allt intellekt
Ballgag beskrev det kortfattat och bra i inlägget ovan mitt. Det handlar om vår kultur, det handlar om att människor imiterar andra människor, och att vi dessutom formas av våran miljö (där t.ex sociala medier ingår för de flesta människor). Människan kommer kanske tids nog lära sig hantera sociala medier bättre, att inte sträva efter tom bekräftelse i form av likes och följare. Men vi får inte heller glömma att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle som gillar när ekorrhjulen snurrar fortare och fortare, vi blir lärda att tävla, att maximera, vara bäst, snyggast och rikast. Så vi kan inte bara skylla på facebook och instagram, vi måste även förstå att de bara är ett symptom på samhället i stort.
Ballgag beskrev det kortfattat och bra i inlägget ovan mitt. Det handlar om vår kultur, det handlar om att människor imiterar andra människor, och att vi dessutom formas av våran miljö (där t.ex sociala medier ingår för de flesta människor). Människan kommer kanske tids nog lära sig hantera sociala medier bättre, att inte sträva efter tom bekräftelse i form av likes och följare. Men vi får inte heller glömma att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle som gillar när ekorrhjulen snurrar fortare och fortare, vi blir lärda att tävla, att maximera, vara bäst, snyggast och rikast. Så vi kan inte bara skylla på facebook och instagram, vi måste även förstå att de bara är ett symptom på samhället i stort.
Så är det. Jag är själv inte den mest lättpåverkade av människor, eller mest angelägen att passa in i den rådande normen, men det har ändå tagit mig större delen av ett halvsekel att inse att heltidsarbete helt enkelt inte är något för mig, och att den tid arbetet tar av mitt liv inte kan köpas tillbaka med några pengar eller ägodelar.
Varför föräldrar i allmänhet inte meddelar denna surt förvärvade kunskap till sina barn är mig en gåta, men så är i och för sig det mesta vad gäller föräldra-barnrelationer. Det tog mig också 50 år att upptäcka att kalsonger är helt onödiga och ytterst obekväma plagg..
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
