Regimen lyckades med att få oss att se Flashback som den föraktade sladdertackan.
Det funkade eftersom vi är ett folk som föraktar skvaller och den som skvallrar.
Nu har det visat sig att den föraktade skvallerkärringen hade rätt hela tiden.
Det göt ont att inse att man blivit lurad, förrådd.
Det känns bättre att börja hata sladdertackan, och hat, det manifesterar vi helst med att låtsas som att vederbörande inte finns.
Det utåtagerande hatet mot Flashback är inte samma fenomen som "vi skjuter budbäraren".
Sladdertackan har funnits ibland oss hela tiden, hon är den modigare, den mer intelligenta, därav hatas hon nu, framför allt av vuxna.
För barn och unga blir förhållandet till sladdertackan svårare, det skakar deras grundvalar.
Exempel: Det finns en pojke som ser mig som en av de bästa, kanske den bästa, vuxna han känner. Och jodå, hans mamma ser gärna att han är så mycket med oss som möjligt, min ses som den ideala familjen. Att vi gör det beror egentligen på att vi är väldigt svenska, bär alla svenska attribut. Den orsaken vill man däremot inte kännas vid.
Hans föräldrar har slagit hans vardag i spillror, icke-svensk pappa och den veritabla karikatyren av pk-mamman har skilt sig med allt det innebär, i synnerhet för honom som varandes det äldsta och ansvarstagande barnet. Han hatar båda men lever självklart under barnets ok, kärleken till föräldern.
Så föll det sig så att han såg att jag satt vid SDs valstuga och tog igen mig på vägen hem, själv var han på Södermalms stora torg för att bli erbjuden godis av valarbetarna, men jodå, både föräldrarna och skolan har lärt honom vilka han ska hata, vilka som är "ondskan".
Jag förstår att han ser det som att jag måste ha haft en agenda att underminera "Djävulen" eftersom jag slagit mig ner vid Djävulens bord, för det kan inte ha varit av misstag, för honom kan jag, den så kloka vuxna, inte begå sådana misstag.
Jag vet att frågan kommer att komma, han är en intelligent ung man även om mamman lyckats få honom dekorerad med en och annan handikappsberättigande diagnos.
--Varför satt du hos SD?
--För att jag är SD, säger jag allvarligt, och jag är noga med att hålla allvaret så att han inte ska tro att jag skämtar.
Egentligen borde jag ha sagt att jag är AfS men sån "ondska", så långt gången "ondska", det känner han inte ens till. Indoktrineringen har inte kunnat komma med något som är ondare än det mest onda för då blir det onda mindre ont.
För honom är mitt svar på hans fråga som det mest skräckinjagande ögonblicket i den läskigaste skräckfilmen.
Utan tvekan befinner han sig numer i inre kris.
Det funkade eftersom vi är ett folk som föraktar skvaller och den som skvallrar.
Nu har det visat sig att den föraktade skvallerkärringen hade rätt hela tiden.
Det göt ont att inse att man blivit lurad, förrådd.
Det känns bättre att börja hata sladdertackan, och hat, det manifesterar vi helst med att låtsas som att vederbörande inte finns.
Det utåtagerande hatet mot Flashback är inte samma fenomen som "vi skjuter budbäraren".
Sladdertackan har funnits ibland oss hela tiden, hon är den modigare, den mer intelligenta, därav hatas hon nu, framför allt av vuxna.
För barn och unga blir förhållandet till sladdertackan svårare, det skakar deras grundvalar.
Exempel: Det finns en pojke som ser mig som en av de bästa, kanske den bästa, vuxna han känner. Och jodå, hans mamma ser gärna att han är så mycket med oss som möjligt, min ses som den ideala familjen. Att vi gör det beror egentligen på att vi är väldigt svenska, bär alla svenska attribut. Den orsaken vill man däremot inte kännas vid.
Hans föräldrar har slagit hans vardag i spillror, icke-svensk pappa och den veritabla karikatyren av pk-mamman har skilt sig med allt det innebär, i synnerhet för honom som varandes det äldsta och ansvarstagande barnet. Han hatar båda men lever självklart under barnets ok, kärleken till föräldern.
Så föll det sig så att han såg att jag satt vid SDs valstuga och tog igen mig på vägen hem, själv var han på Södermalms stora torg för att bli erbjuden godis av valarbetarna, men jodå, både föräldrarna och skolan har lärt honom vilka han ska hata, vilka som är "ondskan".
Jag förstår att han ser det som att jag måste ha haft en agenda att underminera "Djävulen" eftersom jag slagit mig ner vid Djävulens bord, för det kan inte ha varit av misstag, för honom kan jag, den så kloka vuxna, inte begå sådana misstag.
Jag vet att frågan kommer att komma, han är en intelligent ung man även om mamman lyckats få honom dekorerad med en och annan handikappsberättigande diagnos.
--Varför satt du hos SD?
--För att jag är SD, säger jag allvarligt, och jag är noga med att hålla allvaret så att han inte ska tro att jag skämtar.
Egentligen borde jag ha sagt att jag är AfS men sån "ondska", så långt gången "ondska", det känner han inte ens till. Indoktrineringen har inte kunnat komma med något som är ondare än det mest onda för då blir det onda mindre ont.
För honom är mitt svar på hans fråga som det mest skräckinjagande ögonblicket i den läskigaste skräckfilmen.
Utan tvekan befinner han sig numer i inre kris.
