När människan föds så föds den oftast jagande. Eller kanske utvecklas detta jagande först efter ett par år men iaf. Jagandet beror på upplevda brister, saker personen upplever att den saknar.
Med åren tenderar detta jagande att upphöra, för vissa tidigt, för andra sent. Kanske kan man säga att när man förstått sitt eget jagande så har man upplöst sin karma. I detta Stadium så blir handlingarna sekundära, som ett skådespel. Man fäster ingen egentlig vikt vid deras utfall. Det skulle kanske kunna vara det som menas med ett upplyst tillstånd.
Man agerar och gillar att agera men bryr sig inte egentligen om vad agerandet leder till.
Äldre människor tenderar att befinna sig i ett liknande tillstånd. Inte nödvändigtvis för att de kommit till självinsikt utan mer för att det långa livets böljor nött ut deras förväntningar. Det finns alltså olika sätt för jagandet att upphöra.
Jagandet är alltså inte fel, särskilt inte i unga år. Jag menar, hur skulle annars barn bli gjorda.
Kanske kan det dock vara fördelaktigt att ha insikt om sitt eget jagande för att spela sin roll på ett intressant sätt senare i livet.
Vad tror ni?
