Vem låg bakom knarksmugglingen på typ 30-, 40- och 50-talet ... ??

Om vi bortser från den legala narkotikan från sjukvården så fanns det ju redan tidigt ett redan etablerat missbruk/bruk av "svartamarknads-narkotika" som kom in i landet med hjälp av traditionell metoder som smuggling.
Det tillsammans med övriga smuggelvaror som cigaretter och alkohol.

Men samtidigt så var det ju inte förrän under slútet av 79-talet, början av 80-talet som Sverige på allvar började titta på frågan om "organiserad brottslighet."
Trots att den måste ha funnits sedan långt tidigare, fast då flugit "under radarn" så att säga.

Så, vem var det som var den tiden s svenska "knarkbaroner" och "Gudfader"?
Var det tex uttråkade finansmän, entrepenörer - eller var det inom sk socialt utsatta grupper, eller var det inom "rånare-kulturen"?

Morfin och opium kunde köpas lagligt på apoteken fram till 1945. Vidare så fanns det nog inte så
många knarkare på den tiden.

Uppenbarligen känner inte alla till hur verkligeneten såg ut i Sverige då, på den tiden.

Men både amtefamin, liksom heroin, var utbrett och vanligt bland både kriminella och prostituerade.
Den vanligaste metoden var att injicera.
Och bortsett från "apoteksmorfin" så fanns det ju även rent Opium.
Och droger såsom cannabis var ju populärt redan tidigare än så, bland musiker särskilt.

Dvs alla klassiska svartamarknadendroger, som alltså inte framställs för allmän konsumtion, utan smugglas in i landet.


Det jag menar är att det ju måste ha funnits några Centrala aktörer.
En organiserad brottslig verksamhet med andra ord, med kontaktnät långt utanför landets gränser.

Men jag vet inte hur det såg ut då, mer än att efter WW2 steg den franska maffian fram och tog kontrollen över den transatlantiska heroinhandeln.
Jag kan ju Gissa, men inte veta, att de i sådana fall även organiserade för den skandinaviska marknaden.

Men det måste ju ha funnits några svenska aktörer också.
Någon som på plats kan sköta ruljansen så att säga.

Borde det inte finnas en viss kunskap om sådant?
Även om det inte blev några domar av det så borde det väl åtminstone finnas en rent polisiär vetskap?

Blev nyfiken på din frågeställning och pratade lite med en gängsläkting som sitter inne med mycket information om de här tiden.
Du har både rätt och fel i det du säger, absolut användes det droger i Sverige långt tillbaka och den organiserade brottsligheten kom inte igång förrän i slutet av 70-talet.

Innan slutet på 60-talet så var majoriteten av alla droger kopplade till sjukvården, vissa var lagliga och andra såldes av skumma läkare. Även det som såldes utanför läkarmottagningarna kom oftast från sjukvården från början. Mer gatudroger som hasch och opium fanns men var väldigt sällsynta och exklusiva på den här tiden. Det krävdes goda kontakter för att få tag i det.

I slutet av 60-talet ändrades mycket och hasch, amfetamin och opium började tillverkas och smugglas in i större omfattning (fast fortfarande fanns det gott om lagligt amfetamin från sjukvården) och det blev vanligare på gatan. Detta gjordes av gamla svenska gangsters, t ex Sanhamnsligan och liknande. Läser du på om palmeutredningen hittar du många från den den världen t ex bröderna Cedergren, det var främst det du kallar folk från rånarkulturen, alltså gamla kriminella som hade ett långt register för olika stölder och liknande. Efter att opiumet kommit ut på gatorna mer storskaligt kom morfiner och sedan heroinet. Sedan är vi inne på 80-talet och efter det vet du nog hur det har sett ut.

Jag spekulerar nu bara men borde väl funnit båtfolket som handlade legala varor och sen köpte med sig droger och sålde.

Jo det var ett bra svar.
Som du skriver så är det en intressant fråga, men det finns inte så mycket info samtidigt.

Lite kan man hitta från gamla kriminellas berättelser, men det är ju inte den fullständiga bilden.
För även de beskriver ju en, redan då, äldre generation som de "såg upp till".

Det har alltid funnits ett "gammalt garde" men ju längre tid tillbaka i tiden man kommer ju värre blev de betraktade av samhället.
Ända upp till 50- och 60-talet var det ju vanligt att vilja stämpla de kriminella som sinnessjuka, och ju farligare brottslingar, ju mer sannolikt att de hamnade på psyket snarare än i fängelset.



Men, angående den Organiserade brottsligheten, så visade de första undersökningarna om denne att det fanns en väletablerad - och kapitalstark - sådan som hanterade cigarett- och alkoholsmugglingen och försäljningen.
Det var en mångmiljonmarknad redan då, och då borde det ju finnas samma incitament som det finns idag för Central Kontroll. Dvs med "högt uppsatta" aktörer som styr verksamheten, och tjänar de stora pengarna.



Och just det - Pengarna - kan ju kanske vara en förklaring till att vi inte vet så mycket om det idag.
För på den tiden, före 60-talet, och särskilt före WW2, så Betydde ju innehav av pengar något i samhället.
Dvs den som hade Pengar (och/eller hög ställning) "var ju någon" och om man "var någon" så var man praktiskt taget oantastbar.
Det gick - jag överdrivet inte - att skicka lägre stående kritiker raka vägen i psyket, med psykiaters goda minne (och sedlar i fickan) om man ville.
Och om ett fattighjon fått får sig att anmäla den rike "knarkbaronen" till polisen, så hade det blivit hjonet som fått bära smällen - inte herr knarkbaronen.

Jag tror inte det ens hade gått att tex en dåtida missbrukare och rånare hade kunnat gola ner en rik och högt uppsatt person. Dels hade polisen och åklagaren aldrig ens trott på honom, och dels så hade ju, som sagt, den rike kunnat vända sig emot angivaren. Och då klara sig.

Redan under 1920-talet förekom användning av narkotika.

Främst då bland de "finare" kretsarna i Stockholm.

Redan i det tidiga 1950-talet var den då mycket kände inbrottstjuven Rolf Bertil "Låskolvsmannen" Hansson slav under narkotikan.

Den förste som kom att dömas för narkotikalangning i Sverige var 1955 (eller 1956) men det fanns då ingen lag mot detta så han dömdes istället för receptförfalskning. Detta var i Stockholm.

Den första narkotikadomen i Göteborg var i slutet av 1965. I Trollhättan var den första narkotikadomen 1967.

(FB) Narkotika drev liga till stöld, Stockholm, 1959.

(FB) Haschhisch-premiär i Göteborg, Amerikaner hade "knarkfest", 1965.

Tiden före 1960-talet - då kan man räkna det allmänna pundandet på ena handens tumme. Om någon "höll på" så var det i enskildhet kanske med hjälp av någon läkare i bekantskapskretsen som fixade fram recepten. Men jag tror att den starka läkarspriten var mer välkommen bland kreti och pleti - än andra konstiga preparat.

Hitresande jazzmusiker kommer att spela en viss roll - dock endast som förmedlare av kunskapen att det fanns roliga saker att röka eller att snusa in i näsan. Men när t ex Thelonius Monk och i synnerhet hans sällskap, hade rest hem fanns ingenting kvar här att testa eller att torska på. Jag tror att jazzmusikernas roll var att sprida kunskaperna om att det fanns häftiga preparat ute i den stora världen.

Sjömännen nämns i tråden. Men dessa sysslade i stort sett bara med alkohol och Chesterfield-cigaretter utan filter. I min familjekrets fanns en långseglare med en berömd 12-meters segelbåt som han på 1950- och 60-talen besökte främmande exotiska platser med - t ex - Kanarieöarna, Franska rivieran och han gjorde även en Västindenresa med båten. Ombord på båten fanns ett välutrustat skeppsapotek som bl a innehöll Ritalina (?) och ett namnlöst smärtstillande morfinpreparat. Men det var ingen som otillbörligen petade i detta apotek - inget pundande utan allt fanns kvar för medicinskt bruk.

Det första egentliga mötet med knarkpreparat som den breda marknaden gjorde, var Preludin, ett bantningsmedel som nådde en viss ryktbarhet runt 1960-talets början eller mitt. Det uppstod en liten svart marknad för detta i Stockholm. Men det var trögsålt, de flesta föredrog alkohol.

Sandhamnsligan med Flemming Broman kommer på 1970-talet - avslöjas 1975 har jag för mig. Men de verkliga langarpionjärerna i organiserad form var grekerna. De kom hit som politiska flyktingar eftersom en militärjunta hade tagit makten i Grekland 1968. Flera av dess grekiska flyktingar etablerade snabbt små fullsortiments-pundarbutiker i Stockholms city. Jag vet att den S-märkta nomenklaturen välkomnade dessa greker fullt ut vilket måste ha inneburit att de såg mellan fingrarna med knarklangandet. "Äsch - det är väl någon fluga de har med sig hemifrån", sa de entusiastiska S-märkta åskådarna. I denna veva fick vi någon uppmärksammad överdosdöd i området runt plattan - en 16-årig tjej. Därefter - 70-talet och framåt - var Stockholm en öppen stad när det gäller knarket.

Skaraborg2 levererar som vanligt bra fakta, men även journalister knarkade men det var väl Preludin om jag inte minns fel.
jo jag minns fel för dom gick på Ritalina.

Jag vet inte ja, inte ens idag är det särskilt mycket Central Kontroll utan det är ett kaos av fria entreprenörer som lever ur hand i mun. Tror inte det var särskilt organiserat förr heller.

Förutom den den ökände storlangaren Karl Pauksch så fanns det andra av samma slag.

Pauksch, även kallad "Kalle tysken" kom till Göteborg 1964 och började där sin bana. 1965-66 flyttade han till Stockholm och slog sina påsar ihop med bl. a. Gösta M.

En annan är denne man: (FB) Narkotikakungen Pierre Nicklasson, Stockholm, 1968.

Det verkar som om han började med narkotikalangningen redan i slutet av 1950-talet.

Tack för din uppskattning!

Ritalina var grejor det. Köpa fullt lagligt på apotek i Spanien som sedan fördes upp med bil bl. a. via Danmark och sedan till Helsingborg.

Vi får inte heller glömma bort ett annat "stort" namn. F. d.sjömannen Bertil Holmstrand som satt nere i Genua och dirigerade narkotikatrafiken till Sverige.

(FB) Två narkotikacentraler sprängda, Göteborg, 1966.