Du skrev stort sett ingenting om dig själv ts (hur gammal är du, har du familj, vari livet befinner du dig) så det skulle vara kul om du kunde ge oss lite mer.
Är 25 år gammal, bor i egen lägenhet och på annat håll finns en fin familj med mor, far och lillasyster. Flyttade vid 20 års ålder. Har fast jobb, körkort samt en ekonomi som tillåter spara 3000 varje månad. Har bara en vän men sedan 21 års ålder har vårt umgänge minskqt. Tidigare så umgicks vi minst varje helg. Numera var 6e helg på grund av att han har sina problem och deppar rätt mycket. Detta resulterar i att man kan förutspå dagen och den är alltid sig lik, utan spontantitet. Det har gått så pass långt att det inte finns energi att göra något roligt så som simma, bio, utflykt även om det skulle komma på tal numera. Vad är då meningen, äta, jobba, komma hem, sova, repeat? Fruktansvärt med tanke på ens ”bästa år”.
Du kanske har en depression eller känner nedstämdhet? Eller något annat som inte stämmer i ditt liv? Annars känner vi väl alla lite till och från det du beskriver om något händer i livet, som när man blir arbetslös, förlorar någon, när livet bara består av vardag etc. Försök hitta en mening varje dag. Gå ut och ha kul. Tvinga dig själv att träna, motståndet minskar efter ett tag. Sök nytt jobb. Det är inte alla som hittar något som man tycker är roligt att jobba med men försök hitta ett jobb som är lite stimulerande, bra arbetskamrater och sånt. Börja studera? Om du gillar datorer så kanske det finns något inom det du kan utbilda dig till?
Har numera noll hjärnenergi att utöva på något mer än kortsiktigheter sedan situationen varit som den varit runt 3 år. Har ett arbete jag trivs med och kan spara undan tillräckligt med pengar men min bästavän har varken jobb eller pengar pga händelse så jag gör ju fan ingenting.... spenderas på knark, utemat och shopping numera. Provat träna hundratals gånger men det liknar alltid ett självändamål då där inte finns något emellan. Efter fyra veckor av att ständiga äta, äta, när man är liten i maten osv, jobba, sova, vakna, träna, jobba, blir påtagligt och utan mening...
Jao. Vad tar du för meds?
Står det rätt till i huvet/själen, eller fel? (Med knark)Då blir ju det mesta hanterbart och uthärdbart men det håller ju inte i längden att bedöva och mixtra där.
Då är du med hög säkerhet på fel plats och nöjer dig med det. Man låter sig luras och fastnar. Kanske vantrivs men hanterar det med droger.
Inga meds.
Tacka Gud för knark!! Finns ingenting som är så befriande som att döda den meningslösa tillvaron när man är ledig fyra dagar till att röka holk och käka opiater. Detta har nog räddat flera suicidförsök...
Håller mig bara till helger, så inget problematiskt bruk och denna känsla hade jag innan drogerna kom in i bilden.
Är 25 år gammal, bor i egen lägenhet och på annat håll finns en fin familj med mor, far och lillasyster. Flyttade vid 20 års ålder. Har fast jobb, körkort samt en ekonomi som tillåter spara 3000 varje månad. Har bara en vän men sedan 21 års ålder har vårt umgänge minskqt. Tidigare så umgicks vi minst varje helg. Numera var 6e helg på grund av att han har sina problem och deppar rätt mycket. Detta resulterar i att man kan förutspå dagen och den är alltid sig lik, utan spontantitet. Det har gått så pass långt att det inte finns energi att göra något roligt så som simma, bio, utflykt även om det skulle komma på tal numera. Vad är då meningen, äta, jobba, komma hem, sova, repeat? Fruktansvärt med tanke på ens ”bästa år”.
Först skulle jag säga att du har det bra som du har det, så bra att din tillvaro mer eller mindre går på autopilot. Glöm inte att många lever ifrån lön till lön, så att spara undan 3k per månad, är en våt dröm för många människor.
Pengar är ensak och umgänge är någonting annat.
Givetvis är det tråkigt att din kompis har sina problem, varför inte bjuda på middag vid tillfälle eller göra någonting annat för att stödja (det är trots det vänner är till för).
Först måste jag säga att datorn är en dålig kompis, du ger väldigt mycket av din tid men du får ingenting tillbaka.
Det viktiga är att du breddar ditt umgänge, gå på krogen är en lösning, ett annat alternativ är att gå med i en förening, börja träna en sport eller någonting annat som bryter rutinen.
En annan sak är att det är dags att "trygga sig" att skaffa en partner/livskamrat, att bilda familj så småningom.
Tacka Gud för knark!! Finns ingenting som är så befriande som att döda den meningslösa tillvaron när man är ledig fyra dagar till att röka holk och käka opiater. Detta har nog räddat flera suicidförsök...
Håller mig bara till helger, så inget problematiskt bruk och denna känsla hade jag innan drogerna kom in i bilden.
Har du ingen familj/vänner som håller av dig eller som du bryr dig om?
Känner du att du kan knarka ansvarsfullt?
Är 25 år gammal, bor i egen lägenhet och på annat håll finns en fin familj med mor, far och lillasyster. Flyttade vid 20 års ålder. Har fast jobb, körkort samt en ekonomi som tillåter spara 3000 varje månad. Har bara en vän men sedan 21 års ålder har vårt umgänge minskqt. Tidigare så umgicks vi minst varje helg. Numera var 6e helg på grund av att han har sina problem och deppar rätt mycket. Detta resulterar i att man kan förutspå dagen och den är alltid sig lik, utan spontantitet. Det har gått så pass långt att det inte finns energi att göra något roligt så som simma, bio, utflykt även om det skulle komma på tal numera. Vad är då meningen, äta, jobba, komma hem, sova, repeat? Fruktansvärt med tanke på ens ”bästa år”.
Kunde lika gärna varit jag som skrivit det där då min situation nästan är lika.
Känner du dig självständig? Jag har märkt att ju mer självständig jag blir (ekonomiskt, socialt, emotionellt etc.) desto bättre mår jag och desto bättre känner jag mig själv. När man känner sig själv vet man vad som är viktigt och vad man bör bemästra.
Har numera noll hjärnenergi att utöva på något mer än kortsiktigheter sedan situationen varit som den varit runt 3 år. Har ett arbete jag trivs med och kan spara undan tillräckligt med pengar men min bästavän har varken jobb eller pengar pga händelse så jag gör ju fan ingenting.... spenderas på knark, utemat och shopping numera. Provat träna hundratals gånger men det liknar alltid ett självändamål då där inte finns något emellan. Efter fyra veckor av att ständiga äta, äta, när man är liten i maten osv, jobba, sova, vakna, träna, jobba, blir påtagligt och utan mening...
Du känner dig ensam. Har du ingen arbetskamrat du kan umgås med? Du behöver utöka ditt sociala liv, jag tror att det är det du behöver. Någon att umgås med lite oftare och göra roliga saker med. Finns ju många grupper på bland annat facebook där singlar har aktiviteter, har aldrig testat det själv men det kanske är något?
Du känner dig ensam. Har du ingen arbetskamrat du kan umgås med? Du behöver utöka ditt sociala liv, jag tror att det är det du behöver. Någon att umgås med lite oftare och göra roliga saker med. Finns ju många grupper på bland annat facebook där singlar har aktiviteter, har aldrig testat det själv men det kanske är något?
Sant, visst gör jag det många gånger, men att gå ut med en arbetskamrat är inte likadant, sedan att hitta nya vänner är nästintill omöjligt. Vill klicka med människan och det gör jag och min vän bara det att vi inte umgås lika ofta..
Faktumet att livet knappt hunnit börja men att man sedan tidiga tonåren känt hur man ska orka med ett helt när det inte finns något som fyller ens liv med någon mening. Inga direkta intressen, mål eller annat som skapar den framtiden man vill leva. Känner en likgiltighet och förtvivlan med detta facit i hand. Har provat på mycket under åren och försökt men insett att drivet är så svagt att allting bara är kortvarigt och fallerar. Finns ingen hunger eller energi i mig annat än att arbeta och sköta hemmet. Utöver det här spelar jag bara dator.
Fler som känner så och hur tar ni det?
Känner igen mig mycket.
Från och med 13-årsåldern hade jag det svårt att komma upp på morgonen och ta mig till skolan. Ingenting drog mig dit. Ingenting lockade. Jag tvingades och tvingade mig dit. Jag skolkade ibland. Jag var ointresserad. Allt detta ledde till stor trötthet och sedermera stress och ångest.
Jag har i stort sysslat med datorspel under min uppväxt. Jag deltog även i en lagsport men kände väl inget större intresse och engagemang. Jag kämpade knappt. Många lagkamrater påpekade detta.
I början av gymnasiet gick det lite lättare. Kände mer engagemang än tidigare men det till trots, pekade vissa lärare på mitt oengagemang.
Jag har aldrig haft något längre förhållande och har aldrig varit intresserad och knappt tänkt på detta speciellt mycket.
Sammanfattningsvis;
inga/få intressen, lågt driv, få initiativ, låg motivation, apati, undvikande av sociala sammanhang, social fobi, trötthet, låg energinivå, ångest, nojor, kronisk depression/dystymi, derealisation, ums, katastroftankar, inga framtidsdrömmar/drömyrke/framtidsvisioner.
När jag framhåller mina problem verkar det som om ingen lyssnar, förstår, viftar bort.
Läkarna verkar inte tro på mig och jag känner mig påhoppad vilket leder till att jag blir mållös. Jag kan inte i den situationen tala för mig.
Ja, jag kommer inte på något mer just nu men det finns säkerligen mer jag kan skriva om detta.
Det låter väldigt mycket som att du är deprimerad. Har du sökt hjälp för detta inom sjukvården eller psykiatrin?
Jag har haft många depressiva perioder i mitt liv, men det som har hjälp är att aldrig sluta försöka, även när det känns som att man aldrig ska komma någonstans eller få ett drägligt liv.
Jag hade fortsatt testa nya aktiviteter, även om de kanske är okända. Om man går med i en klubb som omgärdar ett visst intresse kan det vara relativt lätt att skaffa sig vänner.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
