2D-objekt i en 3D-värld

Betänk en observerare i en 3D-värld (tiden inkluderad). Tänk en triangel i denna värld. Detta ser observeraren: —- (ja, lite nyansskillnad där till höger). Tänk nu att denne observerare anser sig ha full koll på sin triangel; han kan vrida, vända och visualisera den hur som helst. Men! Den ser alltid ut såhär: —-.

Är det nu inte lite synd om denne observerare? Han får ju aldrig se den vackra Δ. Svar: Nja, inte så länge han inte inser hur linjen för observatören i en 2D-värld ter sig; som en punkt.

Så nu är frågan: Hur ska observatören i 3D-världen inse hur hans ’triangel’ ser ut från 4D? Hur ska människan kunna se sina objekt utifrån 5D?

Svar på den första frågan: låtsas som att du levde i 3D-världen under en dag varefter du blir dig själv igen och vrider hela din förra värld kring tidaxeln; vips träder triangeln som du tänker den fram (t.ex genom att klippa ut en triangel ur en kartongbit och ja, stirra på ett sådant sätt att du ser den utifrån obser... ja du fattar).

Men den andra frågan? Behövs den ens nu? Om vi kan svara på den kommer ju bara nästa, nästa och nästa osv.

Vill bara tillägga att man inte vrider något kring tidaxeln.

"Dr. Quantum in flatland" kanske återspeglar vad du menar.
https://www.youtube.com/watch?v=BWyTxCsIXE4

Till exempel skulle en fyrdimensionell betraktare kunna se alla sidor på en tredimensionell kub på en gång.

Hm, intressant klipp. Ännu ’värre’ blir det ju dock för den lille om man tar med gravitation.

Sen borde ju väl hela innandömet visa sig för denne också, som ett ’hål’? Det är ju ja... det vore kul att förstå.