Citat:
Ursprungligen postat av
Merwinna
OK, jag missade att den var gammal. Men det vore ju konstigt om han skulle bli vänligare stämd ju längre tiden gick, i och för sig...
Fast jag kan förstå det. I början var han panikslagen och räknade med att de skulle kunna ta upp hans son ur det ursprungliga hålet. Det betvivlades att sonen ens var där nere och det skulle mätas, tas dit folk etc.
Tänk dig själv in i den situationen, när du verkligen tvingas möta verkligheten och inse, att det här kommer ta tid.
När han sen, under någon kortare tid, tagit sig samman, och blickar ut över den enorma aktionen, grips han nog av en viss ödmjukhet och tacksamhet över dem som ändå gör sitt bästa trots oddsen.