Citat:
Ursprungligen postat av
kirugumi
Fröken Backman blockar alla som öht ifrågasätter hennes roll i detta. Jag frågade henne om inte det gick att ordna umgänge för Jonas o sonen med hjälp av kontaktperson, det brukar gå att ha en anhörig eller en bekant tex. Jonas syster hade varit perfekt. Jag blev blockad direkt.
OM nu Jonas är en schizofren narcissistisk psykopat som hon påstår, så bemöter hon honom på ett märkligt sätt. Retar upp honom medvetet på Istagram med kommentarer om hans oduglighet. Inte bara hon förresten, dagligen fick han tweets som "Tagit din medicin idag?" "Dags att lägga in sig?" "Inte konstigt att Killinggänget uteslöt dig" "Sätt på dig tvångströjan" osv.
Backman är snygg o det får massor med killar att tweeta till henne om hur hemsk Jonas är o att han borde låsas in på obestämd tid mm. Är övertygad om att om hon vore ful skulle hon inte få hälften så mycket medhåll. Det är patetiskt.
Om man är livrädd för nån retar man medvetet inte upp dom, man låter inte sina anhängare håna o utmana den man gömmer sig för.
VARFÖR hamnade hon på behandlingshem?
VARFÖR går det inte att få igång ett regelbundet umgänge, (tom mördare får träffa sina barn?!)
VARFÖR behandlas människor med psykisk sjukdom annorlunda?
Vet ingenting om mamman så jag fokuserar på din fråga om regelbundet umgänge under omständigheterna (som vi bara kan gissa och spekulera kring).
Om J är så sjuk att han är oberäknelig och inte kan fokusera på själva umgänget så blir det direkt olämpligt för barnet.
Många gånger är det bättre att ha en oberoende och utomstående person närvarande vid de övervakade umgängestillfällena. Man kan då tex få det via soc och i soc lokaler men då krävs det att föräldrarna samarbetar.
Det sker ofta när det är missbruk inblandat.
Om umgängesföräldern motsätter sig detta finns ingen anledning att försöka hitta ett annat alternativ.
Jag vet att många hatar soc (vilket jag respekterar och inte argumenterar emot) men barnets säkerhet och trygghet är viktigast och om en förälder kanske har varit aggressiv eller betett sig på ett sätt som kan skada barnet psykiskt bör man nog avvakta lite.
Psykisk ohälsa kan se ut många olika sätt men beroende på barnets ålder bör man vara försiktig för just barnets skull. Att vara liten och inte förstå hela situationen kan bli mycket jobbigt.
Man ska undvika att ljuga för bar i möjligaste mån men mindre barn ska verkligen inte behöva ta sig an vuxenproblem och behöva fundera på saker som även en vuxen kan tycka är svårt.
Jag är absolut för barnets rätt till båda sina föräldrar så långt det någonsin går men så fort missbruk och allvarlig psykisk ohälsa kommer in i bilden så måste man skona barnet i synnerhet om föräldrarna inte kan samarbeta.
Det är såklart inte heller alltid så att boendeföräldern är en "bra" förälder samarbetsmässigt men jag hoppas verkligen att omgivningen isåfall lägger sig i för barnets bästa.
Det går ju jävligt bra och göra ungar men sen när relationen tar slut glömmer folk gärna bort att det är barnens behov som ska gå först även om man avskyr varandra som vuxna expartners.
Iallafall i min värld.
Försvarar ingen av föräldrarna i den här tråden men jag är förbaskat mån om barnets välmående, trygghet och rättigheter.
Kränkta vuxna som inte kan tillgodose barnets behov ger jag inte mycket för och då uttrycker jag mig milt.
Har man satt barn till världen får man fasiken växa upp och bete sig som folk även om man är arg.
Psykisk ohälsa, beroende på diagnos, är inget man bara kan borsta av sig och då behövs en individuell bedömning av situationen och historiken göras så det inte går fullständigt åt pipan.
Ett trasigt barn är ett för högt pris i alla lägen. Hela den här historien berör mig på ett sätt som jag inte är riktigt bekväm med.
Det är sorgligt och det gör ont även om jag inte känner någon av de inblandade.
En talang som totalt havererat och pengarna slut också
