Jag skrev ett inlägg tidigare då jag funderar på om mamma har blivit schizofren eller gått in i någon psykos.
Min mamma har alltid varit en deppig, svag och sorglig människa, men hon har döljt det riktigt bra, bara dom som står henne allra närmast har vetat om det, men nu börjar det gå åt helvete.
Jag och min son skulle åka till min kusin och sova där, Min mamma fick reda på det och bad på sina bara knän att vi skulle sova där bara 1 natt , vi gjorde det. Jag min son och min kusin går hem till henne, och min mamma jobbar kväll och kommer hem klockan 11 på kvällen dyngrak ( hon har alltså supit på bussen hem )! Hon har inte träffat oss på 6 månader och enda kravet jag alltid haft är att hon inte ska dricka alkohol.
Jag ligger i sängen med min son och sover, hon snubblar in och gråter ( för att vi är där och att hon är glad ) min son vaknar och blir rädd, han går ut och tittar vad som händer , där sitter hans mormor ( en främling ) som gråter och stinker alkohol och tjatar på min snart 2åriga son att han ska ge henne en kram, han blev rädd och sprang till mig varpå hon blir arg för han inte vill komma och börja vräka ur sig att han inte tycker om henne.
Dagen efter åker vi till min kusin och sover där, jag sa till min mamma att det är bättre hon kommer dit och träffar oss, hon säger ja! Men hon kom inte en enda gång.
Bara 1 timme efter vi åkt hem, kommer hon hem till min kusin full, hon berättar att hon fått pengar och alkohol av hennes "knullkompisar", och att hon gått runt i lägenheter och knackat på för att få låna cigaretter, hon hade gått upp till sin granne som hon knappt hälsat på, öppnat dörren, gått in och satt sig och kollat på henne när hon sover sen väckt henne och frågat henne om cigaretter.
Nu har hon helt nykter gått runt igen till folk och tiggt saker, hon skriker i brevlådor och vägrar gå därifrån.
Jag vet inte vad jag ska göra, hon vill inte ha hjälp, och hon vill verkligen inte ha något med mig att göra, hon vill bara ha med min son att göra, jag känner mig så skyldig till att hjälpa henne men det är så svårt när jag inte vet vart jag ska börja.
Hon är min mamma och jag är hennes enda barn, hjälper inte jag henne så hjälper ingen henne, alla uppfattar henne som ett psykfall men ingen gör något, alla som får uppleva alla dom här stunderna bara ignorerar faran, men jag som är flera timmar bort och inte ser detta med egna ögon kan inte göra något.
Min mamma har alltid varit en deppig, svag och sorglig människa, men hon har döljt det riktigt bra, bara dom som står henne allra närmast har vetat om det, men nu börjar det gå åt helvete.
Jag och min son skulle åka till min kusin och sova där, Min mamma fick reda på det och bad på sina bara knän att vi skulle sova där bara 1 natt , vi gjorde det. Jag min son och min kusin går hem till henne, och min mamma jobbar kväll och kommer hem klockan 11 på kvällen dyngrak ( hon har alltså supit på bussen hem )! Hon har inte träffat oss på 6 månader och enda kravet jag alltid haft är att hon inte ska dricka alkohol.
Jag ligger i sängen med min son och sover, hon snubblar in och gråter ( för att vi är där och att hon är glad ) min son vaknar och blir rädd, han går ut och tittar vad som händer , där sitter hans mormor ( en främling ) som gråter och stinker alkohol och tjatar på min snart 2åriga son att han ska ge henne en kram, han blev rädd och sprang till mig varpå hon blir arg för han inte vill komma och börja vräka ur sig att han inte tycker om henne.
Dagen efter åker vi till min kusin och sover där, jag sa till min mamma att det är bättre hon kommer dit och träffar oss, hon säger ja! Men hon kom inte en enda gång.
Bara 1 timme efter vi åkt hem, kommer hon hem till min kusin full, hon berättar att hon fått pengar och alkohol av hennes "knullkompisar", och att hon gått runt i lägenheter och knackat på för att få låna cigaretter, hon hade gått upp till sin granne som hon knappt hälsat på, öppnat dörren, gått in och satt sig och kollat på henne när hon sover sen väckt henne och frågat henne om cigaretter.
Nu har hon helt nykter gått runt igen till folk och tiggt saker, hon skriker i brevlådor och vägrar gå därifrån.
Jag vet inte vad jag ska göra, hon vill inte ha hjälp, och hon vill verkligen inte ha något med mig att göra, hon vill bara ha med min son att göra, jag känner mig så skyldig till att hjälpa henne men det är så svårt när jag inte vet vart jag ska börja.
Hon är min mamma och jag är hennes enda barn, hjälper inte jag henne så hjälper ingen henne, alla uppfattar henne som ett psykfall men ingen gör något, alla som får uppleva alla dom här stunderna bara ignorerar faran, men jag som är flera timmar bort och inte ser detta med egna ögon kan inte göra något.
