"Feministiskt" att använda fult språk och svordomar?

Det finns en tankegång bland vissa radikalfeminister, som denna text av Mona Eltahawy, att man ska använda ett sådant fult och vulgärt språk som möjlit för att påvisa att man protesterar mot "patriarkatet".


https://www.nbcnews.com/think/opinion/i-swear-make-patriarchy-uncomfortable-i-m-proud-it-ncna870736


Min följdfråga på det är om det verkligen gagnar den egna saken genom att framstå så pass obildad och osofisikerad att man inte ens kan föra den egna talan genom att lära och och ta till sig ett adkevat ordvokabulär?

De förlorar mer på det själva.

Ska man nu protestera för att det ska vara jämnställt mellan män och kvinnor ska man göra det på ett moget sätt, punkt slut!
Inte hålla på och svära och försöka använda så fult språk som möjligt eftersom det inte gynnar dem på något sätt.

Den psykiska ohälsan är stor bland feminister. Här handlar det uppenbart om projektion då det ju är de själva som känner sig kränkta av ords tonalitet.

Om ni någon gång haft 'gåvan' av att få bevittna/lyssna på en tjejmiddag så vet ni att tjejer är bra mycket mer grafiska och oförlåtande än män..

Jag tänker framför allt på den nyvalda islamistiska och feministiska (ja, det är en paradoxal kombination, men så länge man är vänster går allt detta att kombinera, enligt intersektionalistiska principer! ) kongressledamoten Rashida Tlaib som kallade Donald Trump "mamma-knullare" [motherfucker].

http://www.friatider.se/muslimsk-demokrat-kallade-trump-f-r-motherfucker

Hade vilken annan politiker som helst sagt något liknande, om NÅGON (särskilt i USA) så kan ni ge er sjutton på att den personen hade åkt ut med huvudet före (Howard Dean t.ex., åkte ju som bekant ut ur presidentracet för några år sedan bara för att ha sagt "Oh Yeeeeah"), men bland fenominsterna verkar detta numer ha blivit en princip som är comme-il-faut att använda. Varför?

"fenominister" (det var målet?) är en ny term. I like it, I like it a lot (Jim Carrey tonation).

Haha, ibland blir det tokigt när stavkontrollen är avstängd!

Vet du, det är något som jag reflekterat över MÅNGA gånger! Jag en del perifirära kontakter i sociala medier som identfierar sig själv som "feminister" och med detta ska det så utläsas "radikalfeminister". De använder ALLTID det allra mest vulgära språk du kan tänka dig, samtidigt som de slänger med kvasi-interllektuella uttryck som "Intersektionalism", "TERF" etc. samt namnen på tusen olika "feminist" författare, allt för att ge intrycket av att de är "bildade". Vart och varannat inlägg handlar dock om att de får mental härdsmälta över att världen och deras egna tillvaro inte är exakt så som de vill att de ska vara, och att det, ve och fasa, finns folk i världen som inte delar deras åsikter till punkt och pricka! De attackerar ofta och gärna sina egna supportrar, känner framförallt till ett exemplar som använder fula okvädningsord och attacker mot deras egna som försöker hjälpa dem. Ofta kan svaret bli något i still med "Fuck off, jag behöver inte hjälp/råd/tips/förslag" strax efter att man ondgjort sig över hur hemskt allting är och att det finns något som får en att må extra dåligt. Och sedan gnäller hon över att ingen vill vara vän med henne! Jo tjena!

Men det får mig lite osökt att tänka på artikeln i trådstarten. Om feminister vill rättfärdiga användandet av fult språk mot "patriarkalet", varför använder man det även mot sina egna?

En sak till, den här mentala instabiliteten, är det mentalt svaga människor som annamar denna "ideologi", eller är det milt sårbara människor som börjar, men som får sitt tillstånd förvärrat av ideologin just pga. att SJW-filosofin är funtad så pass att man ska se spöken och troll i precis allt och alla, alltifrån mjölk till "hudfärgade" plåster mm. att man till slut förgås av den egna idiotin?

Det är nog både och. Den postmodernistiska ideologin uppmuntrar ju känslotänkande och den feministiska appliceringen av den handlar om att hata det motsatta könet, något de flesta rimligtvis har nån upplevelse som de kan relatera till. ”Well, en av mina fem pojkvänner var otrogen, så okej, jag kan tänka mig att hata män” liksom. Och ”det stämmer faktiskt, för en gång såg jag en man som satt bredbent - feminismen har rätt!”.

Det är ju en viss skillnad på att svära för att man har ett brett och målande språk, som till exempel jag själv har och på att svära för att försöka vara provocerande. Jag svär rätt rejält mycket när jag pratar. Men. Om jag vill bli tagen på 100% allvar, så vet jag ju att jag bör spara på kraftuttrycken så att när dom väl används, så betyder dom något.

Men för att återgå till svordomar som provokation. Vi lever i en tid med TV-serier som Game of Thrones där folk knullar och svär till höger och vänster. Fula ord är inte lika provocerande längre och dom enda som hyllar det, det är ju andra feminister. "Åh vad du är stark och modig som vågar säga kuk och fitta!". Nej, du påminner mer om en tolvåring som är sur på sin mamma.

"Shaming", vilket förmodligen är den starkaste anledningen till feminismens framgång fungerar bäst med vulgär vokabulär och höga volymer.