Varför känner jag mig ensam trots många nära?

Yow

Long story short; Jag känner mig väldigt ensam. Trots att jag har massor med nära. Helt obeskrivligt fantastiska människor, och väldigt många.

Jag förstår inte riktigt varför jag känner såhär. Jag tror att jag är rädd att folk bara spelar, att de egentligen inte tycker om mig (varför de nu skulle spela om de inte tyckt om mig).

Vilken psykologisk mekanism ligger bakom detta?

Kan det vara att man känner sig typ värdelös? Kan väl tycka att jag har en känsla av det. Jag förstår bara inte riktigt varför. Jag tycker att jag borde tycka att jag är awesome, men det gör jag inte.

Eller kan det vara att man känner sig sviken? Det vet jag att jag blivit. Men jag vill inbilla mig att det inte har en så stor påverkan.

När någon säger att denne älskar mig så tror jag inte på det, när någon ger mig komplimanger så tror jag inte på det. Jag låtsas dock som att jag tror på det, det kanske jag inte borde(?)

Så varför känner man sig ensam trots många nära? Varför känner jag mig kass trots ständiga komplimanger? This is killing me, litterally

Mon, jag tror att du egentligen är latent rädd för dej själv .. öva på att öppna ditt hjärta med de meditationerna. Sök på youtube!

Vad menar du med rädd för mig själv?

Jag hör hellre dig berätta än att söka på Youtube efter vad du menar

Ingen slipper undan den så kallade existentiella ensamheten. Det gäller att göra den till sin vän. Då kan ensamheten bli en tillgång i stället för ens värsta fiende.

Du skriver fint och välkommen till verkligheten där vi alla är ensamma om vi är ärliga. Du behöver inte göra någonting utan bara vänj dej med faktumet och inte tro att något är fel med dej. Kommer den tanken-som bara är en tanke-ta ett djupare andetag, släpp iväg tanken och säg "hej då".
Som du märkt kommer tankar för att gå och inte för att stanna! Hej då...

Känner samma, har många vänner o familj

Men för mig handlar det främst om att det tog slut mellan mig o tjejen för ett år sedan, och det tomrummet är för mig, grymt svårt att fylla

Mja, jag har varit okej med det förr. Det var inte bra, jag undviker det gärna. När man mår dåligt så tror jag att man bör förändra vad som gör att man mår dåligt, inte nöja sig med det.

Hmm. Jag tror att jag förstår vad du menar. Det är ett sätt att släppa irrationella negativa tankar. Kanske är vad jag behöver göra.

Mm, jag har nog några tomrum. Att jag och partnern gjorde slut var en liten grej, men sedan så dog min bästa vän, och strax därpå en till vän. Jag har kämpat med att gå vidare från det. Men det är kanske inte helt orimligt att detta har en inverkan... Saknar ju dem. Men jag förstår inte varför det skulle göra att jag inte litar på när någon säger positiva saker

Kanske du bor i Stockholm, där människor är ytliga, utger sig för att vara din vän. Eftersom det knappt finns Stockholmare utan inflyttade bönder från Jönköping Umeå etc, som bygger sig en ny identitet i Stockholm, då de istället skulle behöva psykvård

Oj, du har förlorat en hel del och känna på förlusttankar kräver närvaro och tid så bara "hang in" och de lämnar dej om du visar ointresse. Släppa dom kan du inte då de INTE ÄR DINA utan tillhör livets berg och dalbana.

Du är det tomma mellanrummet innan en ny tanke kommer. Bara att vänja sig att det är så det är.
Din identifiering med tankar som kommer och går är ditt spöke du vattnar! Du är den som ser tankarna och har tid att vänja dej med det, ett helt liv kompis, samtidigt som du fixar allt det andra du gillar eller ogillar.

Kör på, du har inget val, tankarna styr dej och du hakar på eller inte. Våra liv är bara sopoperas i händerna på Livet. Skratta och gråt hur mycket du vill och du märker att ett inre leende är gott nog.

Samma här. När jag var 18 var det väldigt jobbigt att vara ensam. Men jag tror jag vänjde mig vid det. Idag är jag 22, och jag tycker det är skönt att vara ensam. Inte en fredagskväll kanske, men annars känner jag ingen sorg över det.

Äkta vänner är ytterst sällsynt, oftast är dina s.k. vänner bara dina konkurrenter. Visst, de kan vara schyssta och så men det är inte vänskap enligt mig. Detta visar sig vid olika tillfällen när du minst kanske kan förutsäga det, men ändå genomskådar du dem. De enda som verkligen kan älska dig och som ofta gör det är de du är släkt med. Dina barn, föräldrar, syskon och till viss del kusiner. Till viss del en partner också då ni instinktivt delar intresse, dvs ta hand om en eller en ev. gemensam avkomma. Men i övrigt knappast någon annan, så din känsla stämmer överens med verkligheten. Om det nu är detta du definierar som ensamhet.

Vet dina nära och kära det här?
Det kanske är så att du känner ett avstånd mellan er just för att du bär på detta ensam, utan deras vetskap.