Bara jag som har svårt att läsa böcker översatta till svenska?

Ord med dubbla betydelser kan ibland översättas fel, vilket blir väldigt fult.
Har glömt vilken bok det var men 'torch' var översatt med 'fackla' fast det var uppenbart att det var 'ficklampa' som menades.

Den gamla svenska översättningen av 'Sagan om ringen' var så full med antaganden av översättaren, där han helt enkelt gissat betydelserna av namn och get dem svenska versioner, att Tolkien därefter skrev ett kompendium till översättare vad som menades med de olika namnen och vilka namn som inte fick ändras, mm. Den nya översättningen till Svenska har följt originalets betydelser mycket bättre.

Det beror lite på skulle jag säga. Från tyska tycker jag till exempel ofta att översättningen blir bättre på svenska än engelska. Oftast är originalspråket bäst om man behärskar det men riktigt uselt skrivna böcker (typ Fifty Shades-serien) kan ju vinna på att översättas eftersom det blir en ytterligare redigering.

På Drift (On the Road). Delvis alla slanguttryck som lägger krokben på översättaren. Helt fruktansvärt.

Andra exempel på samma fail är självbiografier av rockmusiker, typ Bob Dylan och Keith Richards. Oläsligt, snudd på. Sånt jag brukar få i julklapp

Finns även exempel på stilrent, 'klassiskt' språk som dör i översättning: 2001 av Arthur C Clarke t.ex. Det strama, återhållna och vackra blir platt och intestägande. Tänk användarmanual.

Absolut, Hesse t.ex. funkar mycket bättre på svenska än engelska. Naturligtvis.

Clarke är helt värdelös i översättning. På Drift har jag bara läst på svenska men det var ju direkt pinsamt, framför allt eftersom översättningarna var betydligt mindre hippa än de redan ohippa originalen.

Men. Likt Tolkien så är fan Clarke ingen författare alltså, det är bättre på engelska men det är ju fortfarande inte för det fantastiska språket som man läser Clarke.

Liftarens Guide till Galaxen är för övrigt väldigt kärleksfullt översatt. Det är ju ett skämt som faller lite platt men det är nog mest för att man säger "full" och inte "drucken" på svenska.

"Tjoflöjt!" är ett kraftuttryck jag minns särskilt väl.

Jag personligen älskar hans språk, väldigt poetiskt emellanåt.
Medhåll, verkligen lyckad översättning.

Ja, det kan jag hålla med om. Men jag tycker ändå att hans prosa doftar teknisk manual.

Sedan måste jag säga en sak: man vet inte alltid vilka order översättaren har fått. Det behöver inte alltid vara hans eller hennes fel. Jag översatte t.ex. Harlequin-romaner ett tag. Numera skrivs dom av ett syndikat som vet från början hur många ord de ska innehålla, och vad som får nämnas och inte, och översätts precis som de är till alla olika språk. Men på den tiden köpte de in manus till "riktiga" romaner, som sedan kortades och bearbetades av översättarna till de olika språken.

Ofta skulle så mycket som en tredjedel bort, och då fick man antingen droppa hela stycken eller använda osthyvelsprincipen. Det som var viktigt var att man såg till, så att man inte droppade något som det syftades på senare i boken, så att det blev ologiskt för läsaren.

Och man hade specifika order att det skulle vara lätt och lättsamt: enkla, raka meningar, inga svåra ord (kommer ihåg att jag fick bannor för "tirader" en gång - det ansågs vara ett för svårt ord för läsarinnorna). Inga långa utläggningar, som det kunde vara i manusen ibland, om samhällsfrågor, fornlämningar, historia, diplomati, forskning, whatever. Enkelt och lättsamt var den stående ordern. Det skulle inte vara mycket mer kvar efter bearbetningen än själva kärlekshistorien.

Inget obehagligt, ingen dålig smak, inte för grafiskt sex (numera är det mer sex i Harlequin, men då ville dom inte ha något "rått" utan det skulle vara fint och ömsint, och där fick man skära om sexakten var för grafiskt beskriven i originalet).

Jag var mycket väl medveten om att jag förstörde författarens intention med sin roman, men jag hade inte mycket val... och det kändes inte alltid kul att skylta med sitt namn på försättsbladet.

Det du skriver bekräftas av den här artikeln i SvD:
https://www.svd.se/konsten-att-oversatta-harlequin

Det står även att flertalet översättare av Harlequinböcker använder pseudonym för att de inte vill sammankopplas med översättningen.

Minsann! Ja, det där stämmer bra. Det ÄR svårt att anpassa sitt språk till "förlagsspråket" - som alltid ska låta likadant i varje bok; det ska alltid vara samma "ton" - om man inte är så van att läsa sådana böcker själv. Det jag gjorde var, att jag läste Harlequinromaner på svenska parallellt med att jag översatte själv, så att jag fick in den rätta klangfärgen s.a.s.. Ganska själsdödande, var det!

Jag visste faktiskt inte att man kunde använda pseudonym, det var det ingen som sa. Men nu spelar det ingen roll längre; dom böckerna som har mitt namn i sig, har nog brunnit upp till fjärrvärme för länge sedan. Dessutom är mitt namn inte unikt på något sätt.

Som flera exempel visar så är det inte alltid översättarens "fel". Speciellt inte när förlagen förefaller inriktade på en viss målgrupp, vilket kanske är särskilt tydlig när det gäller barn och ungdomslitteratur.

Jag själv läser jag inte särskilt mycket skönlitteratur på olika språk och har där har jag inte så värst mycket att jämföra med. Ett exempel är dock en av mina favoriter, Graham Greene och där tycker jag att översättningarna är förträffliga. Omisskännligt befinner man sig i "Greeneland" även i en svenskspråkig roman.

Kanske lite OT, men jag kan inte låta bli att anföra ett exempel på det omvända. Den svenska versionen av min ungdoms seriefavorit Fantom är en klass bättre än den engelskspråkiga som jag fann alldeles platt och helt renons på den mystik som omger figuren. Fast den diskussionen hör hemma i ett annat forum.

Värt att flika in är att "vår" Fantomen ofta var ute på äventyr skrivna av svenskar för just svenska Fantomen. Så det är inte så konstigt att dom kan upplevas som bättre.