ADD feldiagnos?

Hej svej

Jag gjorde en utredning för ADD när jag var 14 och fick normal förmåga på testerna för koncentration och minne men eftersom de var så mycket lägre än vad jag fick på de andra testerna så kunde jag SJÄLV välja om jag skulle få diagnosen ADD. Med instämmande från mina föräldrar och psykologerna tackade jag ja. Fick dessutom depression, ångestsyndrom och det där egorunk-tillståndet "högbegåvad" på köpet.

I vilket fall trodde jag från 14 års ålder tills nu att jag hade ADD och att min ångest och mina koncentrationssvårigheter var medfödda - ett resultat av ADDn. Men efter att jag börjat gå terapi för min ångest och depression i samband med ADD-medicinering så har jag insett att min svårighet att ta hand om mig själv och mitt liv kan ha mer att göra med depression, och att depressionen förmodligen utlöstes av min hem- och skolsituation.

En anledning till detta var att ADD-medicinerna som jag tagit gjorde min depression värre(blev manisk), gav mig derealisation och gjorde mig socialt inkapabel (asså höll käften bland andra eftersom jag kände mig oerhört paranoid och deppad). Fick lite samma symptom som de som inte har ADD får av att ta dem.

Jag minns väldigt lite från hur det var hemma och hur mina föräldrar var när jag var liten, några enstaka situationer bara. Dock vet jag att deras relationer till sina föräldrar var riktigt dåliga/ickeexisterande så det är ju mycket möjligt att det satt sin prägel på deras uppfostran av mig. De är kärleksfulla och jag vet att de älskade mig och mina syskon men de var riktigt skuldbeläggande och destruktiva i sina tillfällen.

Blev mobbad från dagis till 9an och gymnasietiden präglades av osäkerhet och försök till att verka lättsam eftersom jag va skiträdd för att verka konstig och bli utstött.

Funderar också på om att jag blev mobbad är en produkt av att ja föddes med bristande social förmåga och trotssyndrom eller att jag hanterade känslorna min hemsituation gav mig.

Vad tror ni? Att jag bullshittar fram någon anledning att skylla ifrån mitt misslyckande på andra eller att jag faktiskt är en produkt av världen kring mig och kunde ha mått/kan må bra?

Tacksam för svar

Vi alla är en produkt av gener och miljö. Jag ser det mer som ett friskhetstecken att försöka hitta anledningar till varför man mår som man mår för då kan man ju faktiskt försöka göra något åt det. Jag tror absolut dina upplevelser påverkar hur du mår, likväl som andras upplevelser påverkar dem.

Om du inte fått din diagnos borttagen så kan du göra en second opinon om du vill att de ska avskriva den diagnosen.

Jo, det jobbiga är när man inte hittar några svar eller utvägar. Har alltid tänkt att mitt liv har varit skitbra men att jag har varit den felande länken, att jag inte passar in i världen till att börja med och bara väntar på att det naturliga urvalet ska stämpla mitt livsöde. Jag har funnit mig i att jag är ett lost case och att den största nyttan jag gör för världen är att vara ett felexempel, vilket jag tror är en roll jag antagit eftersom det är lättare att tänka att det man gör kommer att göra andra till en starkare grupp. En gemensam fiende stärker gruppen säger man. Saker kan ändå förändras om jag börjar acceptera mig själv bland andra.. om det så är med terapi eller medicin.

Det känns iofs patetiskt att jag vill utvecklas som människa och låtas ta plats, har fan inte gjort någon nytta i hela mitt liv än att vara en projektionsduk för andras osäkerheter.
Om det nu inte är ADDn som är bromsklossen vad är det då för fel? Autism?

Läs om särbegåvning:
https://www.hsperson.se/särbegåvning

Jag har länge trott jag är ett klart ADD-fall, men nu tycker jag att det här känns mycket mer träffande.
Kanske nåt för dig med?