Argument för Köpenhamnstolkningen?

Köpenhamnstolkningen säger att det vi kommer observera beskrivs av en vågfunktion som kollapsar när vi utför observationen. Vågfunktionen för Schrödingers katt säger att katten är både död och levande, tills dess att den kollapsar när Schrödinger lyfter på locket till lådan och ser att katten är antingen det ena eller det andra.

Köpenhamnstolkningen utmålas allt oftare som en absurd tolkning som gör kvantmekaniken obegriplig. Varför är Schrödinger en observatör som får vågfunktionen att kollapsa, men inte hans katt? Om katten hör sina egna hjärtslag så är den väl också en observatör? Och vem gjorde den första observationen innan det fanns människor?

Många-världar-tolkningen bygger istället på att hela universum beskrivs av en vågfunktion och att interaktioner förgrenar vågfunktionen. När Schrödinger ser om katten är död eller levande så förgrenas vågfunktionen, i den ena grenen ser Schrödinger en levande katt och i den andra grenen ser han en död katt. Universum förgrenas då i ett stort antal grenar, där varje gren motsvarar en distinkt verklighet såsom vi uppfattar den i vardagen.

En växande skara fysiker tycks nu luta över åt många-världar-tolkningen, då den framstår som mer begriplig än Köpenhamnstolkningen, givet att man överger tankarna om dualism och en biblisk själ som inte tål att förgrenas.

Men vilka argument finns det som håller kvar anhängarna av Köpenhamnstolkningen? Varför är vågfunktionens kollaps den rätta tolkningen?

Frågan är om inte Schrödinger glömde katten i allt detta? Sannolikheten att katten dör även om den exponeras för vätecyanid är inte 1 vid varje tidpunkt. Detta betyder konkret att man inte kan påstå att katten är både levande och död samtidigt även om det radioaktiva sönderfallet befinner sig i ett superpositionerat tillstånd. Man måste istället prata om den totala förväntade sannolikheten att katten är död eller levande ("medelvärdet för att katten dör/lever om den utsätts för vätecyanid" * "medelvärdet för att det radioaktiva sönderfallet orsakar att katten exponeras för vätecyanid").

Nu är inte jag speciellt insatt i detta, men min ytliga uppfattning är att det helt enkelt har historiska anledningar baserat på en logiska och rent tekniska anledningar, som att flervärldstolkningen introducerar lite fler fenomen och att Köpenhamnstolkningen gav en enklare beskrivande grund matematiskt. Så Köpenhamnstolkningen har varit konsensus länge och det är den som lärs ut, sen lär man sig, eventuellt, den andra tolkningen senare.

Jag köper fullt ut Köpenhamnstolkningen som en beräkningsmodell för de problem vi människor ställs inför i vår vardag. Schrödinger kunde använda vågfunktionen för att beräkna sannolikheten för att hitta katten död eller levande i sin låda. Så långt ett utmärkt verktyg. Eftersom han gör det ur ett grodperspektiv så behöver han inte ta hänsyn till att även katten skulle kunna använda vågfunktionen för att beräkna sannolikheten för att Schrödinger skulle öppna lådan. Att de två perspektiven står i konflikt med varandra utgör inget praktiskt problem, eftersom katten och Schrödinger är två olika grodor som räknar oberoende av varandra.

Att påstå att det är så universum fungerar är något annat. En förklaringsmodell kan inte tillåta paradoxer utan att motbevisa sig själv. MWI är givetvis också svårsmält då tolkningen krockar med vår självupplevda världsbild, men den förklarar samtidigt varför den är svårsmält utan att det leder till motsägelser. Åtminstone tycker jag att det är en bättre position, även som jag ser starka skäl till att vara skeptisk till den också.

Ja alltså jag håller med. Bevisbördan bör snarare ligga på den som hävdar att det finns en slags superobservatör.