Openness to experience

Har fastnat lite för personlighetspsykologi och läser man där om den s.k femfaktorteorin för personligheter så finns det en faktor som heter openness to experience på engelska. Vilket innebär bl.a att man är mer nyfiken, krativ och utforskande men även mer benägen att bli uppslukad i upplevelser, fantasier, musik, film m.m. (s.k "absorption").

Det är främst det sistnämnda som jag grubblat en hel del på. Förr brukade jag bli mer berörd av både musik och film medan det idag känns mer som en distraktion, typ att man slår på en film eller spelar musik av ren tristess. Känns även som att jag i tankarna är annorlunda, tänkte igenom saker förut och kunde mycket lättare ryckas med i t.ex fantasier och tankelekar.

Ett sidospår är att jag också upplever mig ha varit mer empatisk som mindre men det vet jag inte om det är att jag blivit mindre empatisk, eller om jag bara känner mindre för att jag blivit sämre på att leva mig in i andras situationer?

Är man mer plastisk som liten så att jag som vuxen idag är den jag är, eller tror ni man kan spekulera i att vi lever i ett annat samhälle (konstant stimulering osv) så att man inte längre har samma behov eller intresse av att fördjupa sig i t.ex en film, bok, musik? Någon som upplevt samma sak? Går det att påverka sig tillbaka tror ni (inser jag försökt hitta tillbaka till vissa gamla delar av mig i flera år nu men vet inte om det är lönt det eller om jag gör något fel)

Utdrag från wikipedia om vad det innebär:

Have you experienced any kind of trauma, like broken heart or car accident?

Med ökad kunskap kommer även logik.
Logiskt tänkande är motsatsen till känsla. Känsla och tro är något man går på när man inte kan eller förstår bättre.

Det är därför det finns kommunism och religion. Och av samma anledning är detta vanligare bland unga

Jag tror du behöver gräva lite djupare. I stort sett alla slår på en meningslös film då och då. Oavsett personlighetstyp. Det är en vana. De mest öppna personerna kan bygga vanor som inte stimulerar. De kan väl till och med vara exceptionellt duktiga på att bygga upp sådana vanor.

Kan det vara så att du är mindre empatisk för att du inte utvecklat den vanan? Openness to experience kan väl ses mer som talang i den här kontexten. Din förmåga att kreativt utforska och förstå hur en annan person känner. Likheten med talang är väl svag men kanske har något i alla fall. Du kan liksom inte bli stark om du inte går till gymmet oavsett hur bra dina gener är.

När jag ser på film, även "dåliga", identifierar jag ständigt mönster, perspektiv, osv., och jämför hit och dit med egna erfarenheter och idéer. Det är nästan inte ens något medvetet jag gör. Jag kan liksom inte hjälpa det. En karaktär i en film kan starkt påverka mig i flera veckor efteråt. Är det något liknande du menar med "fördjupning"? Alla gör väl det till i en viss utsträckning, men har en känsla av att det korrelerar lite med openness to experience.

Du kanske har blivit påverkad av det moderna samhället. Låtit det driva dig ifrån dina intressen. Eller kanske låtit det hindra dig från att kultivera dom.

Det är kanske sunt att skilja, eller åtminstone anmärka skillnaden, mellan hjärnans plasticitet och din personlighet. Jag kan för lite om plasticitet för att utveckla på det.

Hade varit intressant att veta vart på skalan du ligger för openness to experience.
Googlade lite snabbt och hittade en studie (länk i botten) som visar att skillnaderna i de fem faktorerna skiljer sig väldigt marginellt med åldern. Så om du tidigare upplevt att du varit dragen till nya idéer, tankar, filmer, etc., är det mycket möjligt att du fortfarande har kvar den nyfikenheten.
Studien: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2562318/

Hade själv 92 i öppenhet om jag kommer ihåg rätt.

Själv har jag under genomsnittet i opennessxx men det har inte hindrat mig från att intressera mig för psykometri. Har sett från en forskare på kreativitet som heter Barry Scott Kaufman att intellect den ena aspekten av opennessxx kan likställas med IQ i hög grad medans openness (den andra aspekten) kan förknippas med kreativitet.

Ett intressant perspektiv är i hur stor grad skillnader (25% 50% 75%) skiljer sig hos individen. En grej är att man måste komma ut i extremerna för att se dom riktiga skillnaderna och om man ska va framgångsrik så krävs det ännu mer än 1 på 100 alltså 99%. Detta presenterades av Jordan Peterson i en av hans föreläsningar och en ytterligare faktor är att det är extremt sällsynt att bli en framgångsrik kreativ person och att det oftast är 1 person som står för dom flesta framstegen inom en domän(musik osv)!. Som Jordan säger, det är en "high risk, high reward strategy" men det betyder inte att människor inte är allmän kreativa även om alla framsteg görs av en person.

Relevant och viktig distinktion där. Sen tror jag TS hade haft nytta av att göra personlighetstestet för att få ut något av sina frågor.

Ja visst är det intressant. Det ger lite perspektiv och ödmjukhet inför vad som ofta krävs för exceptionella framsteg.

Vad skulle du säga krävs för att vara så fokuserad på "skapandet" och andra extrema karriär alternativ som individ och var drar man gränsen mellan vanligt arbete och karriär.
Hur mycket har att göra med dig som person kontra vilken miljö du befinner dig i?