Har själv suttit, både som ordförande och som ledamot, i brf styrelser. Och hanterat störningar. I den ideala världen är de störande lyhörda för de andras upplevelser när de berättar att de blir störda men tyvärr är min erfarenhet att merparten av de som stör struntar i att de andra blir störda. Devisen ”bara jag har det bra så struntar jag i hur de andra har det” verkar dominera, tyvärr. Oftast är det enda språket de störande förstår när man sätter ”hårt mot hårt” och utdelar tillsägelser och varningar till de störande. Eller när de själva får smaka på sin egen medicin. Jag vet, jag låter kanske hård och jag vill verkligen inte uppmuntra till någon grannfejd men att vara altför ”töntig” när man försöker berätta för de störande att man blir störd leder sällan någonstans. Folk uppfattar sig som svag och fortsätter oftast bete sig som de vill ändå. Egentligen så tycker jag att det gäller att vara bestämd och berätta sakligt och argumenterat vad problemet är, med andra ord inte otrevlig men bestämd. Då förstår oftast de störande bättre och ser till att störningarna upphör. Det som förvånar mig och det ganska ofta är att folk inte tänker längre än näsan. Själv har jag alltid tänkt till innan, när jag hade flera lägenheter runt omkring tänkte jag på att det finns människor runt omkring och det föreföll sig naturligt att jag inte kunde spela på en volym som störde omgivningen. När jag parkerade bilen så försökte jag undvika att parkera utanför någons fönster, osv osv. Idag bor jag i ett så kallat villaområde och våra grannar som har anskaffat en hund låter hunden jämt skälla utanför vårt fönster. Hade t ex jag själv haft hunden så skulle det vara en självklarhet för mig att inte låta hunden skälla utanför någons annans fönster. Men folk verkar inte bry sig eller tänka på de andra. Tills jag har fått nog. Då blir det sannolikt ett sådant bestämt samtal som jag hoppas leder till en lösning.
