Jag har alltid haft lite mindervrdeskomplex nr det kommer till musik och att tala om musik med andra musiker, eftersom jag inte spelar sjlv och inte heller kan ngon musikteori alls och drfr inte kan tala om musik utifrn musikaliska eller musikteoretiska begrepp. Under mnga r hade jag mindervrdeskomplex ver detta, i knslan av att mina uppfattningar kring musik inte var lika vrdefulla eftersom jag sjlv inte spelade. Det r ver nu och jag har numera helt frlikat mig med att min ingng till musik r helt och hllet fenomenologisk: det som spelar ngon roll fr mig r vilka knslor och stmningar musiken frstter mig i, vilka bilder som av musiken trder fram infr min inre blick, hur jag kan "verstta" melodier och ljudmnster till sprk, dofter, frger och olika rumsliga miljer, vilka inre och yttre resor som musiken fr mig p. Musiken r fr mig en spegelblank sj som jag lskar att spegla mig i, i vars inre jag lskar att doppa mig och drnkas i fr att drur hmta kraft. Musiken r en bild av livet, av mig, av mnniskorna omkring mig, av krleken jag upplevt till mina krlekar, av den sorg jag knner ver att vara sjukskriven, av den gldje jag erfar under mina lyckligaste timmar, framfr en bok, i anblick av ngonting sknt, den intagande vrmen av ett vnligt ansikte, en kram eller en handskakning.
Vart n vi gr kan vi stlla upp musiken som en spegel, som en bild, fr det som inte ord allena kan fnga, men som musikens rrelser kan ringa in eller peka mot. Olika kompositrer kan ju fnga olika delar av sjlva Livet p sina olika stt. Liszt r nog den som bst fngar upprymdhet och iver, barnslig, skuttande iver... Som av s mnga andra av denna samling ger den tolfte ungerska rapsodin mig knslan av ett barn som skrattande studsar fram lngs soldrnkta grsmattor i jakt efter en boll... Gldjen, ivern, fnittrandet... Underbar syn!
https://youtu.be/BED381eEDvU
