Varför har människor plötsligt svårt att förstå vad representativ demokrati betyder?

Du har inga belägg för att folk inte förstår det! Men många är besvikna över att deras inflytande är så begränsat de vill ha mer direkt demokrati.

Diktatur? Hur då?
Vi kan väl ändå rösta bort S om vi bara skulle vilja?
Sedan finns det demografiska aspekter som gör att det antagligen inte kommer hända. Men friheten att göra det finns nu, likaväl som då.

Naturligtvis är det dags att skrota den representativa "demokratin" och införa direktdemokrati. De tekniska förutsättningarna existerar nuförtiden.

Däremot anser jag att intressen som berör nationens säkerhet, polis, militär och säkerhetstjänst bör få en privilegierad roll i ett nytt system där kompetensen "värvas" liknande forna tiders värnplikt.

Detsamma gäller det arbete och beslut som idag görs i utskotten. Pöbeln bör få ett direkt bestämmande i övergripande politisk riktning för samhället medan detaljerna ska skötas av expertis under insyn från allmänheten.

Anonyma forum med helt fri åsiktsbildning utan risk för repressalier, som flashback, bör skrivas in i lag som en förutsättning för en fungerande direktdemokrati.

Partier och politiker har en beröringsskräck över att representera sina väljare vilket är populism och bara ett ögonblick ifrån en ny nazistmakt.

Dem representerar bara sig själva, våra röster avgör deras löner. Demokrati.

Vi har en regering som avspeglar valresultatet. Varför går inte det att förstå?

På vad sätt är den dysfunktionell?
Vi har ju fått det vi valt.

Vilket beror på hur vi valt.

Väljer vi partier som inte kan/vill samarbeta så blir det så här. Varför går inte det att förstå?

Hade Alliansen fått 51% hade en Alliansen regering bildats tämligen omgående.
Hade SVaMp fått 51% hade en SVaMp regering bildats tämligen omgående.

Men nu valde vi inte så. Folket får det som folket väljer det.

Jaja, allas åsikter är fel utom dina. Jag förstår...

1) Folk är otåligare och mer fokuserade på enbart den egna, privata tillvaron idag än för ett par generationer sedan. Förr kunde många trösta sig med att "min hjärtefråga knuffades åt sidan i år, men på sikt vinner vi" - idag känner folk sällan den lojaliteten mot en avlägsen framtid eller ett större samhälle som går utöver det egna individuella livet.

2) Tidsandan är impregnerad med liberalism och jag-tänkande. tanken att "det är viktigare att samhållet som helhet inte faller sönder än att just jag får allt som jag vill" ter sig i ett sådant samhälle löjlig eller naiv.

3) Media idag fokuserar mer på dramaturgin i en stridsfråga och dess skiftande turer än på problematiken bakom denna stridsfråga, eller ens på att analysera själva frågan. Det viktigaste med en fråga, i medias spegel, är dess många turer och vem som till sist kan vinna. Det gör förstås att en förlust blir svårare att ta, att försona sig med.

Bland annat.

Handlar det inte snarare om att ideologierna helt håller på att försvinna? För några generationer sedan röstade man inte på ett sakfrågeparti, man röstade på en ideologi och i praktiken på sin egen befolkningsgrupp. Var man arbetare så röstade man på Socialdemokraterna och då spelade specifika sakfrågor ingen större roll, de flesta väljare hade inte ens något som skulle kunna liknas vid en hjärtefråga, de hade ett politiskt kollektiv snarare än en politisk åsikt.

Idag är partierna inte ideologidrivna så mycket som sakfrågedrivna. Partierna är knippen av sakfrågeåsikter, noggrant utvalda för att attrahera en utvald grupp av befolkningen. Lojaliteten mot enskilda partier är också mycket lägre än förr i tiden och väljarna är mycket mer benägna att byta parti.

Representativ demokrati fungerar hyggligt så länge väljarna känner att de röstar på någon som representerar dem. Röstar de på en ideologi eller ett politiskt kollektiv så kommer de känna den samhörigheten som krävs för att känna sig representerade. Om de däremot röstar på ett gäng politikerbroilers med noga utvalda och inte nödvändigtvis samstämmiga åsikter kommer de inte känna någon lojalitet alls. De kommer att ha sålt sin röst till den högsta budgivaren och de förväntar sig valuta för pengarna. Får de inte det blir de arga. På politikerna, partierna och i förlängningen på det demokratiska systemet.

Jag skulle nog säga att det handlar om poserande och symbolfrågor snarare än sakfrågor. De svenska partiernas ståndpunkter under typ de senaste trettio åren i fråga om sådant som energipolitik, skolor/utbildnings eller arbetsmarknad kan inte med bästa vilja i världen ses som sakligt grundade eller konsekventa, det handlar om symbolpolitik, taktiserande och ibland fullt medvetet falskspel.

Sedan har ju den politiska aktiviteten ute bland folket, graden av "involvement" i den praktiska politiken, sjunkit som en sten - partierna är inte folkrörelseburna längre (vilket de faktiskt var för 50-60 år sedan) utan valmaskiner, slutna nätverk av proffspolitiker som i praktiken struntar i väljarna/medborgarna.

Om det är poserande eller verkliga sakfrågeåsikter kan man låta vara osagt. Jag är på din cyniska linje att partiledningarna mest poserar sina åsikter enligt mönster framräknade av PR-konsulter och opinionsundersökningar, men det finns antagligen politiker med verkligt patos också.

Det viktiga tror jag ändå är det som du själv kommer in på, att partierna inte längre är folkrörelseburna, partierna representerar inte längre en medlemskår och i förlängningen en väljarkår. De är bara lojala mot sig själva, något som för länge sedan är inbyggt i systemet i och med att partierna nästan helt och hållet finansieras av skattemedel (som de tilldelar sig själva) snarare än av medlemsavgifter och donationer från enskilda.