Depression/apati slutat med Oxycodon

Har under ett par år stått på Oxycodone (långtidsverkande) som mest hade jag 20mgx2, samt Oxynorm 10mg vid behov pga ryggsmärta. Tog kanske upp till 40mg Oxynorm som mest vid behov. Nu sedan en månad är dessa läkemedel på egen begäran utsatta. Funkar jättebra, med olika insatser, bla sjukgymnastik och träning är smärtan kanske inte borta men fullkomligt hanterbar utan tabletter.

Men vad ska jag göra med denna livsleda? Har förstått efter lite googling att man kan få det efter utsättning av starka värktabletter. Jag ser ingen anledning till att göra någonting. Masar mig upp till jobbet varje morgon, men ser ingen annan motivering än att få in pengar på lönekontot (älskade mitt jobb förut). Orkar/vill inte göra något kul med barnen, hushållssysslor är som rena maratonloppet och allt jag vill är bara att få gå och lägga mig för att "slippa".Nu kommer ju julen snart också och en massa krav som jag bara gråter när jag tänker på. Känner mig bara apatisk och att livet är helt grått. Men jag tuffar vidare i tron att det snart kommer kännas bättre - men än så länge, inte ett uns bättre.

Har aldrig haft tendens till livsleda eller depression förut, så jag förutsätter att detta är ett utsättningssymtom då det kom som ett brev på posten när tabletterna var slut. Jag har trappat ut medicinerna efter ett schema och mådde inte dåligt på något annat sätt vid utsättning.

Kan jag förvänta mig att det snart känns bättre, eller kommer jag få ha det så här länge? För alltid? Är rätt envis av mig, så vet jag bara att måendet blir bättre så kan jag traggla vidare så här ett tag till. Jävla skittabletter. Inte hjälpte de så där jättebra mot ryggsmärtan heller för delen, så jag känner mig riktigt blåst av dessa tabletter nu.

Önskar pepp och lite (hälsokost)råd. Har totalt tappat tilltron till sjukvården, för det mesta som gjort att min rygg är bättre har jag själv gjort. Tänker inte gå och gnälla över en depression också och få fler tabletter utskrivna.

Efter två år på Oxycodon så är du morfinberoende! Det behöver nödvändigtvis inte betyda att du är missbrukare. Tvärtom verkar det inte vara fallet då du har lyckats sluta utan problem. En månad är dock för liten tid för att återhämta sig och du får nog räkna med ett flertal veckor till innan livsgnistan återkommer. Försök med långa promenader och annat eller kanske t.o.m. intensiv styrketräning på något gym.

Hursomhelst, det kommer att bli bättre. Det är säkert och det är nog de viktigaste att ta in för dig just nu.

Lycka till!

Stark attityd du har. Morfin kommer du ju ge dig avtändning, det går att lösa med motion, strecth, kost och meditation, visst är det tråkigt men det får tiden att gå och maximerar läkningen så att den inte blir så jävulsk lång.

Sök på PAWS (post acute withdrawal syndrome). Det är där du befinner dig just nu. Nu har jag glömt vad du skrev om hur längesen du la tabletterna på hyllan men jag har för mig att du skrev att det har gått fyra veckor sen sista intaget.

Det är perioden efter avtändningen som kan vara mellan ett par veckor upp till flera månader, i värsta fall ett år om man är illa på det.
I ditt fall tror jag inte det kommer vara ett år med tanke på din låga dos och att det rör sig om oxy och inte heroin men räkna med att du är full återställd om ett par månader. Kan gå snabbare men hellre att det går över snabbare än du räknat med än att det varar längre och du blir besviken och uppgiven.
Det är inte så att du kommer må lika mycket piss för att sedan en dag plötsligt känna dig som vanligt utan det sker successivt så du kommer må lite bättre för var vecka när som helst.

Men det finns sätt du kan förkorta processen samt göra den mer hanterbar.

Sök på t.ex "PAWS tips" eller liknande. Finns massvis med sidor, bloggar, videos på youtube osv som förklarar vad du kan göra för att förbättra situationen men tipsen ser ungefär likadana ut på alla sidor.

Hur är din sömn och aptit just nu?
Man brukar sova rätt så dåligt när man slutar med opiater nämligen men detta kommer också att bli bättre med tiden. Samma sak med aptiten, den brukar vara dämpad men detta kommer också bli bättre.

Det jag främst rekommenderar är att äta bra mat (tvinga i dig), försöka sova dina 7-8h (Kommer du snart kunna göra om du inte redan kan), socialisera dig med vänner och familj (även om du inte är sugen är sällskap bra så du slipper sitta och tänka på opiater och distrahera dig från suget en aning) samt motionera (kommer hjälpa dig med både sömn, aptit och stadiet du befinner dig i just nu) även om du absolut inte är sugen på att göra något av ovanstående just nu så är det precis vad du behöver och bör göra.

Träning är det bästa verktyget mot PAWS. Dels för din hjärna har fått sina endorfiner genom oxyn under en längre tid och har därför tänkt "jag får endorfiner härifrån och behöver därför inte producera egna" men träning och motion gör att du får en liten endorfinkick samt får igång din egen produktion snabbare.
Dessutom brukar träning och motion göra att man sover bättre, får en bättre aptit, bättre allmänt mående, distraherar dig, avreagera dig, håller dig sysselsatt osv.

Jag tycker du ska kombinera motion med gym (om du har möjlighet och om du klarar av det med tanke på din smärta) t.ex när du vaknar dricker du ett stort glas vatten ca 0,5 liter, tar en 30min promenad för att sedan äta frukost.
Efter jobbet kan du gå till gymet en timme och kanske köra en löprunda 1-2 kvällar i veckan.
Även om du inte är särskilt sugen så stålsätt dig, bit ihop och gå och träna/promenera/löp.
Känner du absolut inte för att gymma och har aldrig varit en person som går till gymmet, även om jag starkt rekommenderar det, kan du iaf köra lite övningar hemma som armhävningar, knäböj, plankan, utfall, jumping jacks osv.
Promenad på morgonen och ett par löprundor i veckan när barnen lagt sig kan du åtminstone ta dig tid till.

Jag vet att du har familj, jobb osv och tid är inte något du har överflöd av men nu gäller det att prioritera, både för din egen skull men även för din familjs skull så du ska kunna finnas där för dem så snart som möjligt.

Jag lovar dig att det kommer få dig att må mycket bättre för stunden, i det långa loppet och kommer att göra att du går tillbaka till ditt gamla vanliga jag betydligt snabbare.
Träningen kommer förhoppningsvis hjälpa mot dina krämpor med och detta kan vara ett ypperligt tillfälle att sätta igång med detta och fortsätta efter du känt dig som vanligt igen.

Utan träning och motion hade jag med största sannolikhet trillat dit igen, det är jag övertygad.
Tidigare när jag försökt lägga opiaterna på hyllan har det funkat ett tag men jag stod inte ut med att vara deprimerad, apatisk, ingen aptit och ovissheten när det skulle gå över så jag trillade dit igen.

Edit: Några länkar:
https://www.hope-rehab-center-thailand.com/blog/recovery/post-acute-withdrawal-syndrome-paws/
https://www.addictionsandrecovery.org/post-acute-withdrawal.htm
What is PAWS:
https://www.youtube.com/watch?v=PIrgTnjqXHc
How to deal with PAWS:
https://www.youtube.com/watch?v=E94WMzopLkc

Har för tillfället inte tillfälle att skriva nåt längre svar. Men tack ska ni ha allihopa för att ni tog er tid att svara! Jag ska definitivt prova att försöka komma ut och motionera. Gym är inte min grej alls, men löpning och promenader ska jag börja med (om jag kan komma över apatin och få på mig skorna). Hatar motion, men jag gör vad som helst för att slippa må så här. Om det kan påskynda processen är det det jag ska göra. Ska även kolla alla länkar. Åter igen TACK utan av hela mitt hjärta, det gav mig lite hopp om att jag inte kommer må så här jämt.

Har ändå förstått att jag kommit lindrigt undan, sover gott, har inget direkt sug efter tabletterna. Bara denna otroliga livsleda och apati som gör att varje steg känns som en ansträngning. Stod och lagade kvällsmat nyss och grät (för mig själv så ingen skulle höra) bara för att jag bara inte orkade egentligen... Jävla skittabletter!!! Hur fasen kan livet kännas så fruktansvärt meningslöst? Men med era svar så känner jag att det kommer gå, en dag i taget.

Tack!

Det kommer gradvis bli bättre, men tror att det kommer ta månader, inte veckor, för postakuta abstinensen att gå över.